Antidopningsarbetets kris i [något slags] belysning

Björn Sandahl
Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm


Paul Dimeo & Verner Møller
The Anti-Doping Crisis in Sport: Causes, consequences, solutions
174 pages, paperback.
Abingdon, Oxon: Routledge 2018
ISBN 978-1-138-68167-5

En av idrottsforskningens ständigt aktuella frågor, dopningsfrågan, är aktuell igen men denna gång i ett lite ovanligt perspektiv. Antidopningsarbetet är i kris, i alla fall om man får tro forskarna Paul Dimeo och Verner Møller, författarna till boken The Anti-doping Crisis in Sport: Causes, Consequences, Solutions. Som läsaren inser är anslaget lite ovanligt – det fria kunskapssökandet får här stå tillbaka inför en redan formulerad tes; antidopningsarbetet har nått en kritisk punkt och en reform är nödvändig om kampen mot dopningen ska kunna få ett framgångsrikt slut. Som forskare tillhörandes en mer försiktig falang ter sig detta angreppssätt både lite udda och spännande, särskilt som forskarna i fråga dristar sig till att komma med rekommendationer och förslag.

Dimeo och Møller tar oss med på en resa över totalt nio kapitel och drygt 160 sidor för att underbygga sin ståndpunkt. Upplägget är tematiskt och syftar ytterst till att slå fast bokens huvudtes. I det första kapitlet redogör författarna för att antidopningsarbetet är i kris genom att redogöra för vad de anser vara krisens beståndsdelar. De huvudsakliga argument som förs fram är antidopningssystemets komplexitet, identifierade problem relaterade till bevisprövning och bevisföring gentemot misstänkta dopade, att antidopningssystemet är opålitligt samt de integritetsproblem som dagens antidopningsarbete medför. I kapitel två ges en kort historisk bakgrund till dagens situation. Här får vi följa hur antidopningsarbetet började och de viktigaste händelser som lett fram till den situation som författarna beskriver.

I det tredje kapitlet riktas fokus mot WADA, the World Anti Doping Agency. Här får vi följa skälen till att organisationen inrättades, dess sammansättning och relationen till andra närliggande organisationer. Därefter redovisas WADA:s arbete med dopningsfrågor och hur detta arbetet leder fram till en serie tämligen uppmärksammade skandaler. Dessa skandaler har i sin tur stärkt förtroendet för WADA och dess arbete, men författarna argumenterar samtidigt för att det system som följaktligen skapats också medför betydande baksidor vilka i sin tur lett fram till den kris man argumenterar för.

I kapitel fyra fortsätter argumentationen med en genomgång av systemets brister. Författarna går här igenom hur dagens antidopningsarbete arbetar med övervakning av idrottare, med testning och med aktörerna i systemet. Särskild vikt läggs vid det sistnämnda där författarna övertygande redovisar argument för att nationella och lokala beslutsfattare, trots en på ytan positiv inställning till WADA och antidopningsarbete, i flera fall kan ha rationella intressen av att antingen nedprioritera antidopningsarbetet eller aktivt motarbeta det.

I kapitel fem står frågan om uppsåt i centrum. Eller snarare på vilka grunder som en idrottare kan göra sig skyldig till dopning. Begreppet strict liability, att idrottaren är ansvarig för substanserna i sin kropp oavsett hur dessa kommit dit, får en central betydelse och författarna argumenterar kring konsekvenserna av att ta bort uppsåt som variabel när ett dopningsfall bedöms. Flera följdeffekter förs här fram som exempelvis kontaminering av provresultat, bruket av rekreationsdroger samt medicinering mot sjukdom, vilka alla riskerar att leda till att en utövare döms för dopningsbrott utan att ha haft avsikten att dopa sig.

Har Dimeo och Møller övertygat mig om bokens ansats och har de argumenterat tillräckligt väl för denna för att den ska vara trovärdig?

I kapitel sex fortsätter denna argumentation genom en studie av de medel som satts upp på dopningslistan samt hur testning och analys går till. Här redogörs för de konsekvensproblem som föreligger avseende bruk av medicin, exempelvis astmamedicin, samt de utmaningar som uppstår vad gäller exempelvis hormonbehandling.

I kapitel sju riktas uppmärksamheten mot idrottsutövarna. Här är temat den sociala stigmatisering som en dopningsanklagelse innebär. Sett i ljuset av de problem med antidopningsarbetet som redovisats i tidigare kapitel resonerar författarna kring den ganska unika uppmärksamhet som idrottare misstänkta för dopning ådrar sig. Kapitlet innehåller också exempel på tragiska levnadsöden såväl som idrottare som fått kämpa för att återfå sin legitimitet efter en anklagelse.

Med kapitel åtta inleds bokens avslutande del. Kapitlet fokuserar på alternativa förhållningssätt i dopningsfrågan. Författarna argumenterar utifrån flera olika potentiella linjer från legalisering via så kallad skadebegränsande insatser, vilket i allt väsentligt innebär legalisering med förbehåll för hälsovådligt bruk, till kriminalisering.

I det avslutande kapitel nio redovisar författarna sina egna rekommendationer för framtiden. Författarna kommer här med en del radiala idéer där man med visst fog kan fråga sig om de själva tror på förslagen. Exempelvis diskuteras ett återinförande av amatöridrotten, något som onekligen är en intressant tanke, om än knappast en realistiskt sådan. Mer intressant är då idéerna om förändrade kapitalflöden för att minska incitamenten för dopning, WADA-ackreditering av medicinsk personal, avskaffande av medicinska undantag, med flera.

När man läser en bok av detta slag med en tydligt formulerad tes bör en god recensent förmodligen ställa sig frågan: fungerar det? Har Dimeo och Møller övertygat mig om bokens ansats och har de argumenterat tillräckligt väl för denna för att den ska vara trovärdig? Svaret i detta fallet är ja. De perspektiv på dopningsfrågan som här presenteras ger stöd för författarnas påstående att antidopningsarbetet präglas av, om inte ett kristillstånd, så i alla fall betydande utmaningar. Och även om jag inte har kunskap nog att bedöma de förslag som presenteras i kapitel nio kan jag ändå tycka att det är uppfriskande att forskare vågar omformulera sina slutsatser till rekommendationer.

Om jag skulle ha någon synpunkt på innehållet så kan jag tycka att det är synd att dopningsfrågan strikt följer den medicinska definitionen. Man hade kunnat problematisera begreppet ytterligare genom att jämföra den medicinska dopningen med den fullt tillåtna ekonomiska ”dopning” som förekommer framförallt i materialsporter i form av utrustning, höghöjdshus och andra produkter.

Men detta ska inte ta ifrån Dimeos och Møllers framställning dess förtjänster. The Anti-doping Crisis in Sport: Causes, Consequences, Solutions är en rak och övertygande redogörelse för antidopningsarbetet och dess utmaningar. Dess raka angreppssätt tillför nya dimensioner till sättet att betrakta dopningsfrågan. Den bör betraktas som standardlitteratur för alla forskare som är i färd med att sätta sig in i ämnet.

Copyright © Björn Sandahl 2019

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.