Den 11 september 1978 omkom den amerikanska filosofen och feministen Jane English under en bergsklättring på Matterhorn i Schweiz, endast 31 år gammal. Samma år publicerades en artikel som räknas till klassikerna inom feministisk idrottsfilosofi: ”Sex Equality in Sport”. I artikeln driver English långtgående krav på jämställdhet inom idrotten. Bland annat argumenterar hon för något så pass radikalt som att kvinnor och män inom idrotten bör ges proportionell uppmärksamhet, vilket bland annat skulle innebära en omfördelning av resurser från manliga idrottare till kvinnliga, vilket i sin tur skulle kräva omfattande ingrepp i marknadens mekanismer. Även om den här typen av förslag kan förefalla radikala, så är de inte desto mindre reformistiska till sin natur. Detta är också English medveten om. Men, menar hon, för att komma åt den ojämställda idrottens verkliga grundproblem – den maskulina kulturen – så skulle det krävas inget mindre än en idrottsrevolution, och någon sådan är det knappast realistiskt att hoppas på.

Englishs artikel har återutgetts i ett flertal antologier genom åren, och den har framför allt diskuterats.

Den nyligen utgivna antologin Philosophical Perspectives on Gender in Sport and Physical Activity är dedicerad till Jane English. Märkligt nog, kan man tycka, medverkar inte English själv i boken. Dock vilar hennes ande över projektet.

Inte desto mindre finns det fortfarande kvinnor som just stör.

I antologin har de båda redaktörerna Paul Davis och Charlene Weaving samlat ett flertal berömvärda artikelbidrag. Och de spänner över ett vitt fält. Det är artiklar om konstruktionen av det kvinnliga, om den sexuella objektifieringen, om homofobi och inte minst om var könsgränserna dras inom idrotten. Majoriteten av bidragen har tidigare publicerats i andra sammanhang. Detta ska emellertid inte ses som en invändning. Tvärtom tål artiklarna att återpubliceras. Dit hör exempelvis Iris Youngs artikel om hur kvinnors intåg på idrottsarenorna inlett en process som möjligen – i det långa loppet – kommer att montera ned de rådande maskulinitetsnormerna; och Paul Davis (kontroversiella?) essä om sexualiseringen av idrotten. Davis menar bland annat att det emellanåt inte går att dra någon tydlig gräns mellan sport och sex, att vissa sporter i sig själva är ”sexualiserade” och att detta dessutom kan vara positivt i så måtto att intresset för sporten ökar. Problemen infinner sig om det handlar om objektifiering, det vill säga när sporten och dess utövare reduceras till att endast vara sexobjekt; och Angela Schneiders artikel där hon bland annat lyfter frågan om hur man bör närma sig kvinnors idrottsdeltagande överlag. Det är tydligt att kvinnor historiskt har ”stört” den gängse idrottsordningen, men att denna ”störning” avtagit med tiden. Inte desto mindre finns det fortfarande kvinnor som just stör. Ett relativt aktuellt exempel är Caster Semenya, den sydafrikanska medeldistanslöparen, som friidrottsetablissemanget hade svårt att se som kvinna, men efter förhandlingar slutligen bestämde sig för att betrakta som kvinna.

Fallet Semenya visar tydligt att idrottsvärlden alltjämt dras med tämligen konserverade föreställningar om män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet. Detta påverkar också andra idrottsetiska frågor, inte minst den alltid heta dopningsfrågan. Dopningsförbudet kan ju, vilket Rebecca Ann Lock hävdar, vara ett exempel på hur idrottsvärlden uppmuntrar det queerteoretiker skulle kalla obligatorisk och påtvingande heterosexualitet. Samtidigt kan kanske just de personer som antingen utmanar eller överskrider könsnormerna faktiskt utgöra idrottens avantgarde.

Sammantaget spänner, som sagt, de olika bidragen över ett brett idrottsfilosofiskt fält. Samtidigt kan man konstatera att det numera vedertagna idrottsteoretiska paret genus–idrott bidrar till att låsa fast såväl teoretiker som praktiker och organisationer i ett specifikt genustänkande. Det är nämligen inte idrottskropparna – vare sig man väljer att se dem som biologiska eller socioteknologiska storheter – som ”iscensätter” genus och upprättar (socialt konstruerade) könsgränser, utan de som ständigt reproducerar genus. Genom det återskapas de sociala och historiska föreställningarna kring kön. Möjligen är detta en, ja, paradox man får leva med. Davis och Weavings samlingsvolym av artiklar på detta tema är – naturligtvis! – inget undantag. För det är vi alla alltför fastlåsta vid de normer som gör oss till kvinnor och män.

© Kutte Jönsson 2011.