Året 1968 är ett år att återvända till, inte av nostalgiska skäl, men därför att det i flera avseenden står för avgörande förändringar, inte sällan med verkan in i vår samtid. Det gäller också för sportens värld, trots att sporten, då, som Bruce Kidd noterar, av de unga radikala avvisades eftersom den representerade kapitalistisk konformism och av etablissemanget för att den var rena sandlådan. Men vi minns att Tommie Smith och John Carlos på segerpallen vid OS i Mexico år 1968 tog emot sina medaljer efter dubbelsegern på 200 meter med Svart panter-hälsning.

Den här antologin, som går tillbaka på en konferens som hölls i Toronto, Kanada år 2008, försöker fånga hur sporten förändrats sedan 1968 men också vilka sociala förändringar sporten har bidragit till. De flesta bidragen är kanadensiska, men för en svensk läsare har det åtminstone en fördel: de handlar inte så mycket om fotboll. Vad som gör antologin intressant är inte minst närheten till det motstånd och den kamp som förts i sportens värld som den ger: minnen som här hålls levande. Minnena återberättas enklast som händelser, och dessa händelser är både stora och små. Små händelser är då som regel kopplade till erfarenheten hos enskilda utövare av olika sportgrenar, stora händelser gäller sådant som Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 1968 eller bojkotten av Sydafrika. Oavsett om det gäller stora eller små händelser, har emellertid händelseperspektivet sina begränsningar: det slags social förändring som sker mer kumulativt kommer i andra hand – och just sådana förändringar är kanske vad som framförallt gör året 1968 intressant, åtminstone fyra decennier senare. Nu är det just erfarenheterna av tröghet och motstånd som hamnar i intressefokus. Fördelen med det är att vi i flera av bidragen kommer nära det som hände.    

Flertalet av bidragen präglas också av ett slags aktivistperspektiv: förändring genom handling. Men det utesluter inte en känsla av historiens ironi. Amatöridealet i Kanada på 1950- och 60-talen upprätthöll förvisso en vit hegemoni, men ras, klass och genus samverkade inte desto mindre på ett oavsiktligt sätt som hade sina fördelar för dem som inte representerade vitheten, som Valerie Jerome. Långt mindre framgångsrik än sin bror Harry på löparbanan, blev det ändå hon som med tiden kunde göra klassresan. Valerie Jerome och Stuart Parker berättar historien om det och om småaktigheten i den kanadensiska imperiepräglade idrotten.

Flera av bidragen diskuterar stora händelser som är lätta att komma ihåg, men Anthony Suzes berättelse om sportens betydelse bland fångarna på Robben Island för att upprätthålla mänsklig värdighet går utanpå det mesta. Trots apartheidsystemet lyckades man där inte bara sätta ihop fotbollslag utan också organisera seriespel. Och detta förändrade det sociala livet på ön, inte bara för fångarna, utan mellan dem och deras fångvaktare. Så blev de brutala omständigheterna en smula mindre brutala, samtidigt som fångarna vågade tro på ett slut för apartheidsystemet. Berättelsen om Andy Flower och Henry Olongas protest mot demokratins död i Zimbabwe under Mugabe år 2003 i samband med Världscupen i kricket är fascinerande, både genom med hur små tecken en protest kan låta sig göras, men också genom hur det egna kricketförbundet sedan bestraffade dem. En klart minnesvärd händelse, men som analys av det kollektiva minnet blir artikeln av Callie Batts en smula tunn, som vore kollektivt minne inget mer än en rekonstruktion av själva händelseförloppet.

Överhuvudtaget är bidragen mer intressanta för vad de har att berätta än vad de ger mer analytiskt. Det gäller även berättelsen om antiapartheidbojkotten på Nya Zealand 1981 när ett sydafrikanskt rugbylag skulle komma på besök, trots försöket att använda begreppet affektiv ekonomi – efter Schmalenbach och hans analys av Bund – i analysen av bojkottrörelsen. Förvisso ligger det en poäng i att rörelsen inte enkelt kan förstås med begreppen tradition och rationalitet, men att se detta som en kritik av en weberiansk analys leder fel.  Webers idealtyper återfinns som regel inte i ren form i praktiken, men gärna som hybrider av varandra. Dessutom finns det affektiva handlandet redan i Webers handlingstypologi.

Förmodligen har det redan framgått att den här antologin delar många antologiers öde i att vara tämligen ojämn. Låt mig avslutningsvis ändå peka på ytterligare några intressanta bidrag. Harry Edwards försöker förklara de svarta idrottarnas minskande betydelse i den U.S.-amerikanska sporten. Förstår jag honom rätt ligger förklaringen i inre förändringar i sportsystemet som blivit alltför karriärdrivet, sammankopplat med förändringar av de svartas roll i populärkulturen och en allt djupare kris i den svarta innerstaden. Boria Majumdar och Nalin Mehta skriver om den tibetanska protesten år 2008 med anledning av att den tända olympiska facklan kom till Delhi i Indien på som väg till Beijing. Protesten riktade sig mot regimen i Beijing. Här blir aktivisternas uppfinningsrikedom behållningen, tillsammans med den lyckade jämförelsen med när facklan senast passerade Delhi. Då, 1964, gick allt gnisselfritt till, men globaliseringen var inte alls lika långt gången då, samtidigt som Kina var isolerat.

Om än antologin måhända innehåller något som kan intresserar de flesta, rekommenderar jag inte läsning av den från pärm till pärm. Eftersom alla bidragen finns publicerade i Sport in Society rekommenderas den sökvägen för att hitta det som kan intressera.

© Mats Franzén 2011.

---

	Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
	Kjøp boken fra Capris.no
	Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk
	Buy this book from Amazon.co.uk
	Buy this book from Amazon.com