Att döma av den mängd text som varje år produceras kring idrottens dopningsproblematik, är det lätt att tro att just dopning är idrottens egen lilla ödesfråga. Som om det inte skulle finnas andra frågor som skulle vara mer moraliskt problematiska. Till den kategorin skulle man exempelvis kunna räkna in tävlingshetsen, idrottens symboliska verkan i att konstruera bilder av supermänniskor, den nationalistiska hysterin, de homofoba och sexistiska ingredienserna, det systematiska djurplågeriet, etcetera, etcetera. Men nej, det är DOPNING som utgör det främsta hotet mot idrottens själ. Man säger att dopning hotar fair play-andan, att den strider mot tanken om idrott som någonting uppbyggligt, att förekomsten av dopning faktiskt undergräver själva det moraliska fundament på vilken idrotten vilar.

Det är naturligtvis lätt att raljera över sådana överspända attityder. Men de facto finns de, och de har knappast minskat i styrka över tid. Snarare tvärtom. Alltsedan antidopningsbyrån WADA bildades i slutet av 90-talet har kriget mot dopningen bara växt. Och den har växt över alla breddar. Genom effektiv skrämselpropaganda, riktad inte minst mot presumtiva dopningsanvändare bland elitidrottare, har man lyckats skapa en kader av ett slags idrottens femte kolonn som är så till den grad rädda att åka fast att de vänder ut och in på sig själva för att vara överheten (alltså WADA) till lags. För ett par år sedan kom exempelvis friidrottaren Carolina Klüft med förslaget om att sätta GPS-sändare på alla idrottare, så att WADA hela tiden skulle kunna se var de befann sig. Förutom det korkade i förslaget som sådant (på vilket sätt skulle en GPS-sändare garantera att det är idrottare X som bär den och inte någon annan, exempelvis?), så nappade inte ens repressiva WADA på förslaget.

Om det som kallas dopning hade varit tillåtet, så skulle sannolikt tävlingarna ha varit mer rättvisa än vad de är idag.

Tveklöst lodar dopningsfrågan mot de ömtåligaste punkterna i tävlingsidrottskulturen. Det hade inte behövt vara på det viset. Om det som kallas dopning – ett för övrigt extremt vagt begrepp; exempelvis existerar det inte någon allmän definition av begreppet – hade varit tillåtet, så skulle sannolikt tävlingarna ha varit mer rättvisa än vad de är idag. Dessutom skulle inte en legalisering stridit mot fair play, eftersom även fair play är ett begrepp som kan fyllas med det innehöll man önskar. Kort sagt skulle inte idrotten vara hotad om dopning hade tillåtits. Men nu är den officiella diskursen – som bekant – en annan. Och eftersom det finns ett dopningsförbud så måste det efterlevas, för att kunna tas på allvar. Undersökningar har emellertid visat att de dopningskontroller som WADA använder sig av är – milt uttryckt – bristfälliga. För två år sedan genomförde en dansk forskargrupp ett test på WADA. Man lät skicka in fyrtioåtta epo-positiva prover till WADA. Resultatet man fick tillbaka var att man hittat två (!) positiva prov. Resten var alltså ”rena”. Två av fyrtioåtta. Det ger i runda slängar fem procent. Nittiofem procent går fria. På vilket sätt är detta förtroendeingivande? Ja inte alls, är väl det rimliga svaret. WADA går inte att lita på. De är inte seriösa. Men vad spelar det för roll när deras makt inom elitidrotten är så pass stark som den nu är. Alltfler, inte minst sportjournalister som suttit av presskonferenser med WADA, har vittnat om hur de fått känslan av en maktfullkomlig och patetisk organisation som redan förlorat kriget mot dopningen. En del tyder på att de själva också insett detta. Inte sällan hör man dem klaga på hur de hela tiden ligger steget efter ”fuskarna”, att de förmodligen aldrig kommer att hinna ifatt dem. Så varför inte lägga ner hela projektet? Det är troligen inte möjligt. Allt för mycket prestige och alltför stora pengar har plöjts ner i detta från början dödfödda projekt. Och då blir det rimligen också svårt att bara lägga ner, även om det vore det förnuftiga att göra.

Detta motiverar vidare granskningar av dopningsfrågan. Och ännu en sådan har nyligen publicerats av den danske idrottsforskaren och filosofen Verner Möller. Möller är skeptisk till hur antidopningsarbetet bedrivs i sitt nuvarande skick. Ett av skälen är att testerna är osäkra och därmed också ett hot mot rättssäkerheten. Möller nämner bland annat den amerikanska sprinterlöparen Kelli White som under sin karriär testade negativt vid sjutton tillfällen när hon faktiskt hade tagit förbjudna prestationshöjande medel.

Nåväl.

Det finns ett djupgående problem i själva idrottskulturen, och som leder till det absurda krig som nu förs mot dopning – och problemet är bilden av elitidrott som hälsosamt och som något som ska främja tanken på fair play. Dessa idéer kan naturligtvis låta tjusiga i högtidstal, men de är inte särskilt förankrade bland elitidrottarna själva (annat än i retoriken). Möller menar här att det är dags att lyssna till elitidrottarna själva och även inse att elitidrottare inte är autonoma i betydelsen att de även styrs av läkare, tränare och företag. Så ser många elitidrottares verklighet ut. Och han drar slutsatsen att dagens antidopningsarbete handlar om att styra (och bestraffa) individuella idrottare och genom det skydda den industri som odlar tanken om elitidrott som en moralisk och hälsosam aktivitet.

Som sagt. Det har skrivits – och skrivs kontinuerligt – mängder om dopning. Självklart med varierande kvalitet. Verner Möllers undersökning av såväl dopningens etik som den undermåliga antidopningsregimen placerar sig utan tvekan på den övre halvan. Det är med intellektuell pregnans, en kritisk blick mot såväl antidopningsarbetet som de dopningsliberala, som han gräver sig ner till idrottsvärlden kanske mest traderade myt: att det skulle ligga i idrottens natur att den skulle vara sund, frisk och moraliskt uppbygglig. Historien har som bekant lärt oss annat.