Det är ingen överdrift att säga att jag i stort blev introducerad till förhållandet EU och idrotten genom Richard Parrish och hans välskrivna bok Sports Law and Policy in the European Union. Jag har tveklöst haft stor glädje av denna introduktion och dess betraktelse över idrottens reglering inom EU. Boken gör en kärnfull uppdelning i två grundläggande regleringstekniker, genom att dels diskutera en reglering som tar sin utgångspunkt i marknaden, där idrott betraktas som underhållningsindustri, och en annan typ av politisk reglering, som mer tar avstamp i idrottens kulturella och sociala dimensioner. Detta kluvna förhållningssätt har präglat såväl regleringen av idrotten som den akademiska diskussionen rörande idrottens speciella status inom EU.

Det är därmed med spänning som jag tar mig an Parrish’s nya bok, för att se om den kan tillföra nya perspektiv på den europeiska kluvenheten gentemot idrottens reglering. Den nya boken, The Sporting Exception in European Union Law, har Parrish skrivit tillsammans med Samuli Miettinen.

Precis som inledningskapitlet till The Regulation of Sport in the European Union, inleds Parrish och Miettinens bok med frågan (tillika kapitelrubrik) ”Is Sport Special?” Kort sagt, behöver idrotten en särskild och annan typ av reglering än vad som normalt brukar vara den gängse styrningstekniken i den europeiska unionen, då den tycks – eller i varje fall hävdas – vara speciell? Problematiken tar sin utgångspunkt i att idrott både är ”idrottskultur” med dess speciella värden och en underhållningsindustri med dess marknadslogik. Det skapar ett dilemma, i varje fall när det gäller dess styrning, eller för att uttrycka det via ett klassiskt 50-tals citat: “Baseball is too much of a sport to be a business and too much of a business to be sport”, eller varför inte rent av, Percy Nilssons ofta citerade uttalande: ”Det är för mycket idrott i sporten”, och hans uppfattning om behovet av stängda ligor för att trygga de ekonomiska intressena, men förmodligen på bekostnad av de ”idrottsliga” värdena. Denna diskussion – som även blir central i Parrish och Miettinens resonemang – skapar intressanta frågeställningar kring idrottens särart, dess marknadsvärde och dess ”passionsvarumärke”. Parrish och Miettinen lyfter fram problematiken med de stora europeiska ligorna och det fåtal lag som tycks ha förutsättningar – läs, ekonomiska möjligheter – att vinna dessa mästerskap. En diskussion som kan relateras till Halgrens jämförelse av de amerikanska och den europeiska idrottens reglering, varvid Halgren lyfter fram ”the American Way”, och dess försök att skapa balans mellan lagen och dess framgångar, framför UEFA:s lösningar och G15-dominansen inom europeisk fotboll.

“Baseball is too much of a sport to be a business and too much of a business to be a sport”

I ett EU-perspektiv hade det emellertid varit enklare om det hade varit mindre idrott i sporten, om idrott enbart hade varit en underhållningsindustri. Då hade man helt enkelt varit tvungen att följa den ekonomiska marknadens reglering och talet om fri rörlighet och ofördelaktiga konkurrenshinder, något som även kännetecknar de första konflikterna mellan idrotten och EU, där EU utgått från ”Single Market-konceptet”, vilket bland annat tagit sig starka uttryck i Bosmandomen.

Men precis som Parrish visar i sin förra bok har ett nytt perspektiv på idrotten utvecklats inom EU, sannolikt på grund av en hel del lobbyverksamhet, främst från UEFA. Flertalet av rättsfallen vid sidan av Bosman (t ex i Walrawe, från 1974) har å andra sidan präglats av ett mer socialt, politiskt och kulturellt perspektiv på idrotten. Det innebär att det i praktiken funnits två parallella normsystem som utvecklats genom EU:s olika domar. Men den implicita sociala och kulturella idrottspolitiken har, enligt Parrish och Miettinen, kommit att ta ett allt tydligare grepp över styrningen och normbildningen, och via 2007 års ”White Paper” kan man allt mer tala om idrottens speciella status inom EU och dess syn på marknaden. I sin nya bok gör Parrish och Miettinen en genomgång av vad detta har för betydelse för vår förståelse av idrott. De diskuterar även det teoretiska – intellektuella – fundamentet i ”idrottsargumentet”, jämfört med ”marknadsargumentet”. De presenterar även normbildningens effekter på TV-rättigheter mm. I boken behandlar de även idrottens speciella domstolar och dess interna regler, typ CAS, och dess förhållande till EU-rätten. Författarna menar att ”the sporting exception” ger idrotten påtagliga fördelar och att EU blivit känslig för idrottens väsen och allt mer kommit att utveckla en regleringsteknik som även tillåter idrotten att vidmakthålla en hög grad av självreglering och intern normproduktion – vilket enligt mitt förmenande har varit på gott och ont. En förutsättning för att ”the sporting exception” ska överleva – och att idrotten får stort spelrum för sin interna normproduktion och sin självreglering – är sannolikt att CAS lyckas sanera bland en rad korrupta internationella specialförbund och deras feodala regelsystem (jmf. Pistorius och Abrahamian).

Parrish och Miettinens bok är bra – om något tung. Om Parrish förra bok hade karaktären av debattbok, vari dilemmat idrott, kultur och marknad problematiserades utifrån ett styrningsperspektiv, så är Parrish och Miettinens nya bok mer en gedigen lärobok, och en mycket systematiskt och informativ sådan. Den kan klart rekommenderas, såväl för den som är intresserade av juridik och styrning, som för den som är ”sociologiskt” intresserade av idrottens väsen och innehåll.

© Bo Carlsson 2009.

---

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken fra Capris.no
	Køb bogen fra Adlibris.dk
	Buy this book from Amazon.co.uk
	Buy this book from Amazon.com