ISSN 16527224 ::: Publicerad den 16 december 2009 |
||||||||||||||
De e bar’ å åk, sa Stenmark. Och snart sjöng hela utförsåkarlandslaget dessa ord som kampsång för sitt idrottsutövande. De gav därvid uttryck för en reduktionistisk syn på idrott som kanske rimmade med tidsandans oskuldsfulla inställning till idrotten, men som på sina håll redan då var obsolet; och fem år senare fastnade Linda Haglund i en dopningskontroll, och ytterligare tre år senare var det Tomas Johanssons tur. Annorstädes flödade de anabola steroiderna fritt. Det är aldrig ”bara att göra något” när det gäller idrott, och riktigt hur komplicerat det kan bli kan man få ett hum om, om man tar del av det brittiske idrottsfilosofen Mike McNamees nya bok, Sports, Virtues and Vices: Morality Plays (Routledge). Vi lät forumets grundare, rättssociologen och idrottsvetarprofessorn Bo Carlsson läsa flitige McNamees senaste opus, och han fastnade särskilt för två resonemang, var för sig värda bokens pris, ett om Scadenfreude och ett om professionalism inom idrotten. Därutöver var vår recensent välformulerat välmotiverat mindre entusiastisk; han fick bland annat en Habermas-déjà vu, men kunde glädjas åt ett förnyat intresse för Durkheim. Därtill bär Carlssons slutomdöme om boken genom sin eleganta idrottsmetafor syn för sägen beträffande Ingmar Stenmarks motto: De e aldrig bar’ å åk! Ömsom vin, ömsom vatten
Bo Carlsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola
Sports, Virtues and Vices: Morality Plays 236 sidor, hft. Abingdon, Oxon: Routledge 2008 ISBN 978-0-415-19409-9 Efter att för länge sedan ha lagt ifrån mig Mike McNamees bok Sports, Virtues and Vices är det speciellt två perspektiv på idrotten som etsat sig fast i mina tankar, nämligen skadeglädjens betydelse och dess moraliska fundament samt vad som är att beteckna som ”professionalism” inom idrotten. McNamee behandlar nämligen dessa ämnen på ett intressant och nydanande sätt. När det gäller professionalism är det professionella tränare som är i fokus och McNamee ställer sig frågan vad det är som gör en tränare ”professionell”. Det finns förvisso många skickliga tränare, men som McNamee skulle bedöma som oprofessionella utifrån hans sociala och moraliska perspektiv på professionalism. Han gör härvid en distinktion mellan ”professionals” och ”technocrats”, där de senare kan vara mycket skickliga tränare i fråga om idrottslig inlärning och praktiska detaljer, men ändå inte uppnå ”professionalitet” då de saknar social trovärdighet och ett moraliskt handlande, något som utvecklas i interaktionen mellan idrottsmannen och tränaren. Det är, hävdar McNamee, trovärdighet och tillit som är bärande i utvecklingen av professionella tränare, och dessa egenskaper kan ofta formuleras i ideal, förpliktelser, rättigheter och skyldigheter, men måste ständigt upprätthållas i den dagliga träningen. Professionalism är så mycket mer än att utöva ett yrke och måste präglas av någon form av ”moralisk minimalism”. Kapitlet inrymmer många intressanta diskussioner som går bortom råd om den dagliga träningen till mer filosofiska resonemang kring tränarens funktion, roll och dess trovärdighet. Kapitlet (“Codes of Conduct and Trustworthy Coaches”, ss. 89-109) borde kopieras och bli obligatorisk text för studenter och lärare på idrottslärar- och idrottsledarutbildningar, vid sidan av de mer praktiska kunskaperna och anvisningarna. McNamees resonemang fick mig även till att plocka ner Durkheims Professional Ethics and Civic Morals från hyllan och att fundera på en möjlig artikel om skillnaden mellan gamla och dammiga fair play-ideal inom idrotten och behovet av en fräschare och modernare professionell etik inom elitidrotten. Medan McNamees bok har hamnat på hyllan, för att samla damm, ligger nu Durkheims alster på skrivbordet som en ständig påminnelse om ett görligt ”projekt”. Så kan det gå! McNamees betraktelser kring skadeglädje [Schadenfreude] är, som nämnts, det andra området i boken som gett mig några funderingar. McNamee föredrar det tyska Schadenfreude framför det engelska ”malicious”, eftersom han anser att det tyska begreppets sammansättning mer talar om vad det handlar om, det vill säga ”den sanna glädjen” av att det går dåligt för någon, vilket i och för sig kan tyckas vara högst moraliskt tvivelaktigt. Jag känner dock igen mig! Som inbiten supporter till Rögle tycker jag det är mycket stimulerande, glädjande och intressant att se upphaussade lag som MIF Redhawks upprepande gånger göra bort sig i de sista kvalmatcherna och därmed missa spel i Elitserien till förmån för mindre lag som Mora och Rögle. Detta gäller även Leksands misslyckanden. Jag känner ”skadeglädje” då hela etablissemanget vill ha upp Leksand Stars, Räddhökarna och AIK på grund av tänkt kommers. Men upp går i stället lag som Mora och Rögle, med mindre ekonomier. Jag småler och myser och tycker att idrott och idrottskulturen är fantastisk och rättvis på ett besynnerligt sätt. McNamee diskuterar det moraliska inslaget i skadeglädje, via en rad utflykter i begrepp som hybris, svag och stark förnedring, avundsjuka, ånger och rättvisa. Här aktualiserar McNamee existentiella och moraliska dimensioner inom idrotten som vanligtvis inte behandlas inom idrottsfilosofin, vilket onekligen blir till intressant läsning. Min och andras skadeglädje försvaras moraliskt som tur är av McNamee med att vi hoppas att MIF, och liknande parter, lär sig något av sina misslyckanden och att det skipas (informell) rättvisa via deras misslyckanden. I mitt fall: tjock plånbok och inköp av avdankande finnar ska inte besegra hockeykulturen i Ängelholm. Heja McNamee! Dessa två diskussioner om professionalism respektive skadeglädje, är intressanta, angelägna och väl genomförda av McNamee. I övrigt är boken ”så där”. Avslutningen kommer dessutom abrupt! Men reflektionen kring professionalism och hans exceptionella kapitel om Schadenfreude motiverar ensamma ett inköp och en läsning.
Nu bör det kanske poängteras att McNamee inte är förtjust i elitidrottens värdegrunder. Han ägnar bland annat ett kapitel åt dopning och dess grund i jakten på triumf. Vidare diskuterar McNamee idrottens teknologisering och dess medikalisering som han uppfattar som hot mot idrottens ”sanna” värden. Han är inte glad för idrottsmedicinens utbredning. Jag applåderar! Han gillar inte heller rasismen inom idrotten, och inte heller attityden gentemot förlorare. Men boken är rätt konstig! Den börjar med att introducera en teori om ”personhood” som en utgångspunkt för att utveckla en normativ modell om idrottens sanna moraliska värden, vilka inte kan spåras till idrottens regler och kontroller, utan till individen. Detta är en rimlig inledning. Därefter diskuteras en rad vardagliga och existentiella moraliska dilemman som skadeglädje, avundsjuka, hybris, förnedring, provokationer och förakt. Detta känns även fräscht och intressant. Dessa resonemang avlöses emellertid av två ganska traditionella kapitel om rasism och diskriminering, varvid vi bland annat får veta att Ron Atkinson är rasist och en skitstövel. Därefter kommer några kritiska kapitel om idrottsmedicin och teknoligisk utveckling, kapitel som egentligen inte bidrar till någon ny kunskap eller nya infallsvinklar, och plötsligt är boken slut! Hallå! Varför har jag inledningsvis läst en massa text om behovet av att införa MacIntyre, Taylor och Piaget i en normativ modell om idrottens moraliska grunder? Nej, McNamee, detta är faktiskt inte trovärdigt. Jag förstår ingenting! Jag behöver hjälp… med helheten! Underrubriken ”Morality Plays” är emellertid fyndig, och jag blir smått avundsjuk, men samtidigt upptäcker jag under min läsning att McNamee inte spelat spelet ordentligt… eftersom han inte kommer i mål, trots några eleganta dribblingar. Han spelar dessutom för mycket i sidled, vilket förstör matchbilden något.
© Bo Carlsson 2009.
|
||||||||||||||
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann |