![]() |
ISSN 16527224 ::: Publicerad den 14 december 2005 |
|||
![]() |
Cykling och dopning
Bill Sund
Historiska institutionen, Stockholms universitet
Ikke for pengenes skyld: Et indblik i moderne cykelsport 160 sidor, hft. Odense: Syddansk Universitetsforlag 2005 ISBN 87-7674-043-9 Cykelsport börjar bli kult. Cykelsporten är på stark frammarsch, det börjar nu på allvar märkas också i ett sådant tämligen ljummet tävlingscykelland som Sverige. I Danmark har cykel alltid varit stort och helt jämbördigt med fotboll. De danska förhållandena liknar därför de som finns i de latinska länderna och i Holland/Belgien. Den franska ritualen Tour de France (en ritual i klass med den traditionella politiskt inspirerade höststrejken i landet) och de andra storloppen nere på kontinenten följs fortfarande på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige och Norge. Dessutom finns betydligt fler danska cyklister av klass, traditionellt sett. Orsaken bakom cykelboomen är svår att sia om, men de exceptionella framgångarna för Lance Armstrong i Touren kan vara en viktig delförklaring. Media och framför allt amerikanska media har börjat intressera sig för cykelsport genom Armstrongs framgångar och särskilda livsberättelse (hans livshotande cancer och uppväxt som trotsade flera sociala skrankor; Armstrong är därvidlag mycket amerikansk). Sportturismen i samband med de stora cykelloppen sommartid har säkerligen också varit en bidragande orsak till den växande populariteten, som kan verka paradoxal med tanke på att doping och cykelsport är så pass intimt sammanknutna. Cykelsportens dopingproblematik borde, kan man tycka, leda till att dess attraktionskraft minskar bland unga människor som vill välja en sport; så har dock inte varit fallet. Den tuffa och oerhört slitsamma, fysiskt som mentalt, sporten fascinerar och kanske fascinerar den just därför den är så sammansatt och paradoxal. Varför har de valt denna sport, hur bär de sig åt som professionella cyklister och hur hanterar de dopingfrågan? Dessa frågor behandlas i den spännande boken Ikke for pengenes skyld: Et indblik i moderne cykelsport, som författats av den danske forskaren Ask Vest Christiansen. Författaren problematiserar dopingfrågan genom att relatera den till vad sport går ut på och handlar om nämligen att prestera, vinna och hänföra publiken. Han ställer detta emot en samhällelig utveckling av sporten och identifierar cykelsportens regelsystem, spelets regler i form av skrivna och oskrivna regler i förändring. Bakgrunden söks i den teknologiska och medicinska utvecklingen. Han rullar upp hela cykeldopingproblematiken genom en bred tvärvetenskaplig ansats och slår entydigt, men något oreflekterat, fast att sporten är en spegling av det omgivande samhället. Här finns annars en stor diskussion som Bourdieu inspirerat till om sportens relativa samhälleliga autonomi. Den tas inte upp till behandling här. Ambitionen med boken är att analysera dopingfenomenet i relation till cyklisternas hela livsföring och ge en inblick i sportens kultur och därmed kunna bidra till att etablera en förståelse för sambanden mellan cykelsport och doping. Ask Vest Christiansen behandlar en rad olika aspekter som sträcker sig ifrån grundläggande distinktioner och begreppsdiskussioner angående sportens anda och väsen, samt doping relativt sportens väsen via en genomgång av cykelsportens struktur och organisation, till själva kärnfrågan om doping inom cykelsporten. Analysen innebär också en inblick i hur elitcyklisterna tränar och vad de väljer att dricka och äta. Empirin består av 34 intervjuer på dansk botten och intervjuerna har gjorts med unga talanger, professionella cyklister och tidigare yrkescyklister på högsta nivå. Det är helt klart ett mycket gott och intressant källmaterial. I distinktionen mellan sportens ”anda” och dess ”väsen” har Christiansen en klar poäng. Å ena sidan finns sportens anda eller ideal i form av sträng regelefterlevnad, ädelt spel och ädla aktörer genom ”fair-play” och ”sportmanship”. Å andra sidan finns sportens själva väsen som består av prestationsoptimering, och då kan reglerna tänjas och till exempel bruk av medicinska preparat komma till användning för att söka komma först och vinna. Härvidlag finns mellan dessa två aspekter en klar motsättning som det gäller för sportens aktiva och ledare att kunna hantera. Cykelsporten har alltid, framhåller Christiansen med rätta, befunnit sig i framkanten av den teknologiska och medicinska utvecklingen. Man har naturligtvis dragit fördel av de framsteg som gjorts när det gäller förbättringen av cyklar, cykelutrustning och cykelkläder. Man har också varit uppmärksamma på träningsmetoder och vad som gällt i fråga om kost och vitamintillförsel. Hård cykelträning och tuffa tävlingar har även inneburit att man fokuserat på uppbyggnad och återhämtning. Det är bland annat här dopingpreparat och droger kommit in bilden. Hela sammanhanget har också sedan begynnelsen gällt pengar och snart stora pengar för de tävlande och deras lag. Cykelsporten har alltid varit kommersiell och professionell. En annan lika klar poäng i Christiansens bok är hans analys av den historiska utvecklingen. Särskilt med avseende på cykellagen (”stallen”) och hierarkin inom dessa samt överhuvud taget de oskrivna reglernas förändring från den klassiska epoken (1950-1984) till idag (fr o m 1990). Det speciella med cykelsporten är ju att man ingår i lag men tävlar individuellt. Det är sofistikerat och innebär att det handlar om regler och makt: vem/vilka styr och hur? Under den klassiska perioden var förhållandena rent paternalistiska inom lagen. En stjärncyklist styrde och ställde efter behag; han var ”kapten” och det var han som dirigerade allt. De andra cyklisterna, alla var dock professionella, underordnade sig och var hjälpryttare. I varje lag fanns bara en stjärna, aldrig fler. Löneskillnaderna var stora mellan kaptenen och de andra. Lopp kunde göras upp mellan kaptenerna. Segrar kunde säljas. Man bröt inte mot givna regler som att invänta någon som fick punktering eller som behövde uträtta sina behov. Christiansen visar detta tydligt och kan sedan också påvisa förändringarna som skedde från och med 90-talet när lagen började innehålla flera stjärnor och när de gamla hierarkierna började lösas upp. Nu kan många cyklister vinna ett lopp Touren har dock varit ett undantag. Där tycks andra regler ändå gällt. De professionella lagen, sponsorlag om man så vill, har således blivit ”platta” och kaptens plats kan nu intas av flera. Detta är en stor förändring och den har skett samtidigt som de stora cyklisterna cyklar färre lopp per år än förr, men i de loppen cyklas det desto fortare. Tempot har dragits upp. Specialisering bland cyklisterna finns dock fortfarande kvar: vissa är spurtspeciallister, andra goda klättrare. Förr tränade man mängd, nu tränar man intervaller. Men ingen slipper ifrån den hårda träningen den har inte blivit mindre grym och plågsam i vår tid. Den tredje poängen som tas hem sker genom intervjuerna och det är nog huvudpoängen. Genom dessa intervjuer kan Christiansen visa att cykelsporten, åtminstone i Danmark, är en familjesport, det vill säga den går gärna i arv från far till son. På så sätt sker en familjär socialisering som implicerar att de oskrivna reglerna befästs. Cykelsport kräver resurser och tid. Man måste med andra ord komma in i ett sammanhang ganska tidigt för att kunna bli professionell cyklist. Här skulle det vara intressant att jämföra med andra sporter. Troligen är likheterna stora med andra resurskrävande sporter. Genom den hårda träningen blir cyklisterna varse nödvändigheten av att förhålla sig offensivt till olika vetenskapliga metoder och förfaringssätt. Här öppnas risker för att använda förbjudna preparat. Här kan doping finnas som brukas i god tid före tävlingssäsongen; det framgår också av intervjuerna. Christiansen menar att man kan se doping eller inte som ett spel ”dopingspillet”. Det är också en poäng; poängen ligger här i att kunna avdramatisera dopingfrågan och göra den vetenskapligt analyserbar. Dopingpreparat började användas efter andra världskriget. Förbjudet blev det 1966 och därmed infördes kontroller. Likaväl körde engelsmannen Tom Simpson ihjäl sig vid Mont Ventoux under 1967 års Tour de France. Simpson var drogad med amfetamin. Sedan dess har skandalerna avlöst varandra. Den hittills största är razzian mitt under pågående Tour mot Festinastallet år 1998. I luften hänger också en stor anklagelse från franska medier att Armstrong cyklat och vunnit Touren dopad. Armstrong förnekar dock detta mycket bestämt (spelets regler?). Christiansen framhåller med emfas att cyklisterna inte ser dopinganvändning som ett regelbrott, de stöder reglerna men är tvungna att tumma på dem. Han jämför hur fotbollsspelare förhåller sig till offsideregeln till exempel. Det är emellertid en haltande jämförelse alla kan ju se om offsideregeln bryts. Christiansen menar i sina slutsatser att om man håller distans till cykelsporten och skapar sig en överblick, är det inte så svårt att säga att cyklisterna är korrupta och deltar i en ”rutten sport”. Men tar man hänsyn till den interna cykelkulturen blir resultatet ett helt annat och mer komplicerat. I intervjuerna framgår det hur passionerade cyklisterna är och hur de på alla sätt söker förhålla sig till nya medicinska rön beträffande deras kost, träningsmetoder och tävlingsprestationer. Då öppnas andra dimensioner i dopingproblematiken. Man följer mer eller mindre blint koderna i den interna kulturen, man följer spelets regler. Författaren citerar den forne franske toppcyklisten Bernard Hinault, som hävdat att endast ett ”dumt svin” kan vinna Touren. Kärnan i hela problematiken är därför, menar han, att elitsport kräver en villighet till att satsa allt, och det sker samtidigt som den medicinska teknologin utvecklar nya preparat som kan användas för att öka prestationsförmågan. För att komma till rätta med hela problemkomplexet och undgå moralisk panik föreslår Christiansen att man måste revidera synen på sport i två led. För det första måste man sluta med att betrakta dopingregler som något extraordinärt och istället se dem på samma sätt som andra regler inom sporten. För det andra bör man inse att sporten i sitt väsen saknar moral, vilket möjliggör överskridelser och därmed doping. Christiansen konkluderar hela sitt resonemang med att konstatera att doping är en del av sporten. Vill man helt eliminera dopingrisken från sporten måste man ta bort själva sportens fascination och drivkraft: viljan till framåtskridande, prestationsförbättringar och segrar: ”Og dermed gøre en ende på sporten selv” (sid. 149). Detta är ett bestickande resonemang som tar hänsyn till sportens egna inneboende lagar om motivation och konkurrens mellan deltagarna och publikens krav på segrar (OS, VM etc.) för de sina, men med en liknelse från marknaden och dess aktörslogik kan man motsäga detta med att konstatera att regler kan införas för att få konkurrensen att fungera på lika villkor. Dock kräver detta förhandlingsbara avtal och överenskommelser. Cyklisterna själva måste få komma med i förhandlingsprocessen, de bör organisera sig fackligt. Detta gäller för övrigt inom all idrott. Dithän måste vi komma. Fotbollsspelare har numera egna fackliga organisationer som tillvaratar deras yrkesintressen. Problemet med doping är att reglerna om lika möjligheter för de tävlande åsidosätts. Är det verkligen riktig sport och tävling om man inte konkurrerar på samma villkor? Möjligheter till doping finns där och är en del av sporten (är det bara de ”dumma svinen” som skall vinna?). Men reglerna måste även kunna hantera denna problematik. I vilket fall har Ask Vest Christiansen publicerat mycket intressanta teser som fördjupar diskussionen om sport och doping.
|
![]() |
|
www.idrottsforum.org | Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann |