Publicerad den 23 mars 2004
Läs mer om fotboll på idrottsforum.org
Bruksidrott – generös
och paternalistisk sponsring


Bill Sund
SOFI, Stockholms universitet





Det finns många berättelser om bruksidrottens fotbolls- och bandylag. Berättelser som alla idrottsintresserade känner till. Skimret kring samhällena och klubbarna med samma namn finns fortfarande kvar i flera fall. Under några decennier kring andra världskriget berättades de socialiserande hjältehistorierna i ledande idrottstidningar som Idrottsbladet och Rekordmagasinet. Bilden av bruksidrotten har huvudsakligen formats genom dessa berättelser och de är alltjämt en komponent i den idrottsmodell som vunnit styrka i Sverige. Men vem stod bakom bruksidrotten?

I båda dessa tidningar handlade det programmatiskt om att skildra idrotten och idrottsmännen på ett särskilt ideologiskt sätt. Idrotten var en fredad del av samhället och idrottsmännen var förebilder. Det är intressant att tidningarnas bild är så sammanfallande: Idrottare från små förhållanden kunde ta sig fram i samhället och på idrottsarenan i kamp mot oärliga och elitiska motståndare, ofta från bättre bemedlade miljöer. Stig Sjödin, arbetarpoeten från Sandviken, har besjungit detta fenomen i en av sina dikter:

(…) Vi vet också att han behöll sin enkelhet
ofördärvad, oanfrätt.
Han rundade alla högfärdsmärken.
En grabb från bruket, Gösta Dunker (…).

Det var också en kamp mellan lokalsamhället och storstaden, mellan ”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft”. Sverige var fortfarande huvudsakligen ett icke urbaniserat land, ett land som sökte sin modell.

I Idrottsbladets stockholmsliberala spalter hyllades nationalismen och renlevnaden. Torsten Tegnér visste vad han ville och drev sina idéer benhårt. Även i Rekordmagasinet, som utgavs i Göteborg och som riktade sig till arbetarungdomen, fanns denna hyllning av renlevnaden och rättrådigheten. ”Brott lönar sig inte”, var en viktig slogan i tidningen. Men där hyllades också den starke mannen som gick sina egna vägar och gjorde uppror mot överheten, särskilt utländsk sådan. När det var påkallat kunde han dock samverka med andra goda krafter. Precis som i Idrottsbladet prioriterades förutom de stora bollsporterna, där bruken var framgångsrika, även boxningen. De ideologiska artiklarna var ofta skrivna av Nils Holmberg, en kommunist i Kominterns folkfrontsanda.

Idrottsforskningen har slagit sina lovar kring bruksidrotten (Sund: Fotbollens maktfält, 1997, och Andersson: Kung fotboll, 2002). Men ingen har ännu riktigt systematiskt tagit tag i den utmaning den representerar. Nu föreligger emellertid det första riktigt fokuserade försöket att komma bruksidrotten in på livet och det har gjorts av historikern Christer Ericsson i studien Fotboll, bandy och makt: Idrott i brukssamhället. Ericsson är verksam vid Mälardalens högskola och har tidigare sysslat med forskning om bruk och företagsledare samt dessutom publicerat sig inom idrottsdomänen. Avhandlingen utgörs av en studie av paternalismen på Nyby bruk 1880-1940. 

Christer Ericssons perspektiv på bruksidrotten är maktens och han söker finna dess orsaker och identifiera de ledande krafter som gav bruksidrottens dess varaktighet, framgång och särskilda innehåll. Därvidlag fokuserar han på företagsledningen på respektive undersökningsort, i realiteten på brukspatronen och dennes paternalistiska management. Även arbetarrörelsens syn på idrotten tas upp men inte lika ingående. Ericsson är en forskare som valt att betrakta bruket och idrotten från en mer ovanlig men klart fruktbar synvinkel. Frågeställningen kan formuleras sålunda: Vad gjorde patronen/företagsledaren för att driva sitt bruk framgångsrikt? Vilken roll spelade då idrotten? Viken betydelse hade den för att vidmakthålla hegemonin och nå arbetarnas samtycke? Ansatsen förankras i forskning om idrott, bruk, paternalism och hegemoni. Författarens syfte är jämförande och av denna anledning har följande bruk valts ut: Degerfors, Lesjöfors, Sandviken, Grycksbo och Huskvarna. Dessutom har till viss del även Hallstahammar, Surahammar och Slottsbron studerats. Urvalet avses träffa mellansvenska järn- och pappersbruk.

När arbetarna började ställa politiska och fackliga krav krävdes en anpassning och nya tag från bruksherrarnas sida, menar Ericsson, och då tonades det auktoritära draget ned i paternalismen. Den blev istället didaktisk och ville se att arbetarna fick samma rättigheter som andra medborgare. Skyldigheter hade de sedan tidigare. En viktig uppgift för bruksledaren blev nu att söka undervisa sina arbetare, så att de skulle förstå vad företaget gjorde och under vilka förhållanden det verkade. Disponent K F Göransson vid Sandvikens Jernverk är ett klockrent exempel på en sådan företagsledare. Företagsledarna skulle vara  lärare, vägledare och föredömen.

Dessa tankegångar fick ett genomslag bland företagsledare under 1920-talet. Samverkan skulle byggas med utgångspunkt från företaget och dess intressen. Nyskapande managementkretsar hade insett att makten måste byggas på samtycke genom samverkan. På så sätt kunde den socialistiska radikalismen bekämpas och en hegemoni på en delvis ny grund skapas. Bakgrunden var klasskampen och de frekventa arbetsmarknadskonflikterna som präglade 1920-talets arbetsliv. I detta sammanhang skall också den inkallade arbetsfredskonferensen år 1928 ses, anser Ericsson.

Initiativet till konferensen togs av socialminister Sven Lubeck, en högerman med en påtaglig social dimension och goda kontakter i flera läger. Resultatet blev att SAF och LO satte upp en kommitté och inledde diskussioner om samverkan i arbetarskyddsfrågan. I diskussionerna deltog flera ledande företagsledare som exempelvis Göransson i Sandviken. LO drog sig ur kommittén efter händelserna i Ådalen 1931. Idén om samverkan i framför allt arbetarskyddsfrågan kom för övrigt från USA (”Safety movement”), vill jag också lägga till.

Genom det medvetna valet företagarnas syn på idrotten kan Ericsson studera den svenska idrottsmodellens etableringsprocess och förhållande till amatörismen (som dock inte görs helt explicit) i ett nytt perspektiv. Det konventionella folkrörelserastret används således inte. Slående är hur företagsledarna på de studerade bruken oftast helhjärtat och med ekonomiska och andra resurser stödde den uppblomstrande idrotten. Bakom bruksidrotten stod generösa och paternalistiska bruksledare.

Arbetarnas idrottsliga framgångar var bra för bruket och idrotten bidrog till att skapa samhörighet och samverkan mellan företag och arbetare, har det ofta sagts. För arbetarna innebar framgångarna ökad självkänsla och visade deras betydelse. Om jag tolkar Ericsson rätt menar han därför att arbetarnas vardagsmedvetande (Gramsci talar emellertid om arbetarnas motsägelsefulla medvetande) på så sätt kom att stödja den rådande hegemonin på bruken. Idrotten blev en del av det sammanhållande kittet mellan människorna på bruket.

Vad gjorde då patronerna/företagsledarna för idrotten på de studerade bruken? Denna lista är som väntat mäktig och innehållsrik. De var ibland direkt eller indirekt med att starta idrottsföreningen och de bidrog alltid till byggandet av idrottsplaner, flera mycket stora och vackra (Jernvallen i Sandviken). I några fall krävde bruket/företagsledningen att flera konkurrerande föreningar skulle gå ihop för att få fortsatt stöd. Så var det i Degerfors och Sandviken; på den sistnämnda orten vägrade dock föreningarna SIF och SAIK att gå samman. De såg också till att bruksanställda bidrog till skötseln och underhållet på idrottsarenan via brukets resurser (Stora Valla i Degerfors, Grycksbo m fl). Dessutom anställdes gärna aktiva idrottare och de fick ibland bättre jobb än andra med motsvarande yrkeskvalifikationer (Degerfors).

I flera viktiga fall anställdes professionella tränare till respektive klubblag (Istvan Wampetis m fl). I något fall anställdes tjänstemän för att även driva idrottsplats och personalens friskvård, Korpen etc. (Bertil Löthberg i Sandviken). På sina håll grep patron direkt in i händelsernas centrum genom att vara ordförande i klubben (Lesjöfors) och/eller gav direkta goda råd hur laget skulle agera taktiskt (Berlusconi har haft sina föregångare även i Sverige). Och inte nog med det: respektive företag gjorde det också möjligt för de anställda spelarna och tränarna att förlägga träningen på arbetstid med full betalning förstås (Sandviken, Degerfors, Slottsbron m fl). I Lesjöfors ordnade baron De Geer så att spelare fick låna tjänstebilar för privat bruk.

Ytterligare en viktig konkurrensfördel för dessa bruksklubbar var att klubbarna fick direkt ekonomiskt stöd från företaget på orten, rejäla kontanta bidrag, med Ericssons ordval. Det här är alltså tiden innan sponsring blev legio innan amatörbestämmelsen skrotats. Företagen bidrog även med priser vid tävlingar.   

Sammanfattningsvis står det helt klart att dessa bruksklubbar med elitambitioner knappast tävlade på samma villkor som andra motsvarande klubbar i mindre liknande samhällen. Jämfört med föreningar i storstäder hade också bruksklubbarna klara fördelar genom goda träningsförhållanden, träning på dagtid och generöst ekonomiskt stöd från en alltid närvarande storsponsor. Mot denna bakgrund är inte fenomenet bruksklubbarnas stora framgångar under amatörepoken särskilt märklig. Tvärtom. Det framgår med stor tydlighet genom Ericssons arbete.

Denna spännande forskningsansats behöver nu omgående utvecklas i ett större och mer omfattande projekt (denna bok är ett fritidsprojekt), där man (forskargruppen) fokuserar även på själva samhället, arbetarrörelsen och andra organisationers agerande och relationer till idrotten. Gramscis hegemonibegrepp kräver en mer total studieansats. Det motsägelsefulla medvetandet bör kunna spåras i frikyrklighet, machoideal (jakt och fiske) och arbetarungdomens väg till högre utbildning, för att nämna några kulturella dimensioner.

Brukets arbetsmarknad och möjlighet att behålla och skapa jobb är en strategisk faktor i sammanhanget som behöver studeras. Här är sambandet idrott och samhälle troligen kristallklart. Makt- och managementperspektivet är bra, vilket korresponderar väl med Gramsci. Det har givit flera nya aspekter på denna bruksidrott, men man behöver nog fortsätta på detta spår ännu längre in i bokföring osv. Forskningsresultaten bör även kvantifieras när så är möjligt.

Frågan om dessa klubbars konkurrensfördelar har jag tagit upp tidigare och det behöver utredas ytterligare. För vem och vilka gällde egentligen amatörbestämmelsen? En intressant sammanfallande aspekt av hela komplexet bruksidrott är att amatörbestämmelsen klingade av i samma historiska skede som när struktur- och avsättningskrisen drabbade den svenska stålindustrin och bruken. Vad hände då med bruksidrotten? 


Christer Ericsson
Fotboll, bandy och makt: Idrott i brukssamhället
Stockholm: Carlssons (m/ Fotbollsakademin i Degerfors) 2004 (inb., 184 s)

www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann