![]() |
Utlagd 7 september 2003
|
||
Kapplöpning och nostalgi
Carl-Johan Stolt ![]() Seabiscuit var en häst som tillmättes mindre möjligheter. Han hade hygglig stamtavla, inte mer, och inledde karriären knackigt. Efter ägar-, tränar- och jockeybyten i nu nämnd ordning blev emellertid den fula ankungen en svan (bildligt talat, han var vad det sägs aldrig direkt vacker att se på). De tre männen, det var självklart män, och kretsen kring dem var mer eller mindre udda personligheter med ena benet i 1900-talets första årtionden och den genomförda koloniseringen av de vida slätterna väster om Klippiga bergen, och andra benet i det moderna USA. Dessa var den PR-mässige och beslutspotente ägaren George Howard, den tyste hästkarlen Tom Smith, och den enögde bohemen och tillika jockeyn Red Pollard. Genom hästen och dessa personer berättar Hillenbrand sin historia, vilken har större ambitioner än att vara en i raden av tomma och schablonartade sportböcker. Till en del kan man säga att hon lyckas. ![]() Howard, ägaren, gjorde sig en förmögenhet på bilar och vigde sedan sitt resterande liv åt hästarna. Han var PR-man av modernt snitt, festprisse, och den som bestämde. För en svensk hästägare ter sig ägarens naturliga beslutanderätt i alla frågor udda. Här är det på ont och gott, troligen mest på gott, tränaren som bestämmer. Smith, tränaren, kom från en tid när hästen var fortskaffningsmedlet, gjorde stor succé i den moderna galoppsporten, men försvann från rampljuset och dog allena. Han visade genom hela Seabiscuits karriär att respekten för hästen och hästens glädje att springa är den kanske främsta framgångsfaktorn inom hästsporten. Detta är något som hade behövt upprepas inom delar av den nordamerikanska hästsporten av idag, där doping och extrem forcering av unga hästar tillhör det normala. Pollard, jockeyn, red länge i sportens lägre divisioner, kom upp sig men glömdes sedermera bort i tilltagande alkoholism och med svåra yrkesskador. Dessa personer skildras tillsammans med hästen med de krumma benen upp mot två crescendon, Sebiscuits matchrace mot antagonisten från östkusten War Admiral, vinnare av Triple Crown (samtliga de tre största löpningarna för treåriga hästar), och det avslutande loppet i karriären, vinsten i The hundred grander, The Santa Anita Handicap, vilket också var det lopp som Howard helst av allt ville vinna. ![]() Synd också att språket ibland tenderar bli väl överbelastat med adjektiv. Vad som i övrigt är svårt att förstå är hur bilden på bokens omslag kan klippas så att halva Seabiscuit finns med. Dessvärre den bakre halvan. Sammantaget kan dock konstateras att läsningen av boken inte avskräcker från att ställa sig i kö (?) för att se den Hollywoodproducerade film som har premiär på svenska biografer i höst. Även om man onekligen kan oroa sig lite över kombinationen av denna bok och en producent från den orten. Beställ boken hos Bokus |
![]() |
![]() Laura Hillenbrand Seabiscuit An American Legend New York: Random House 2001 Svensk utgåva Seabiscuit (översättning Elisabeth Lundberg Karsson) Stockholm: Forum 2003 (pocket 031001) |