Som bokens redaktör Richard Giulianotti påpekar har sportforskningen levt vid sidan av den samhällsteoretiska diskussionens huvudfåra. Emellertid är det inget konstigt med det, utan just som det brukar vara för tematiska områden som studier av sport, könshandel eller politik. Ett liv vid sidan av den mer allmänna teoretiska diskussionen är nu inte detsamma som ett liv helt utanför den. Snarare är det så att sportforskningen kommit att införliva teoridiskussionen på ett sätt som utifrån sett lätt framstår som godtyckligt.

Just den här ojämnheten bidrar till att göra det här till en bitvis spännande antologi. Saken är nämligen den att också teoretiker som ännu inte blivit av betydelse för vår förståelse av sport – inte minst gäller det Giddens och Habermas, men även andra – kommit med i kraft av vad de skulle kunna bidraga med. Intressant är också hur väl en del äldre bidrag har stått sig, som Mertons och Goffmans, eller kanske är det så att de skulle behöva utvecklas. Samtidigt blir det tydligt att samhällsteorins område kanske är ett ännu starkare manligt reservat än sportens värld. Jennifer Hargreaves bidrag om sportfeminismen kan – hur intressant det nu än är – bara delvis motverka detta, dels eftersom hennes bidrag är ett av fjorton i boken, dels därför att feminismens teoretiska bidrag tar sig formen av en kollektiv diskussion och inte av en mans tankar i en svit av böcker.

Flera av bidragen är naturligtvis självklara, som kapitlet om de sociologiska klassikerna av Alan Ingham, David Rowes om Gramsci, sporten, hegemonin och det nationellt-folkliga, liksom kapitlen om Pierre Bourdieu och Norbert Elias – av Alan Tomlinson respektive Giulianotti – vilka båda uttryckligen har gjort sport teoretiskt centralt i sina respektive arbeten. Mer oväntade är kapitlet om Theodor Adorno av David Inglis och ett av Brian Stoddart om C.L.R. James bidrag. Adornos ogina hållning till populärkulturen, fördjupad under exilåren i USA, är välkänd, men Inglis lyckas visa en mer ambivalent attityd hos Adorno, vilken i sporten inte bara ser en allt mer krass och instrumentell vinnarinställning, utan också löftet om något annat och mer lekfullt. James å andra sidan kanske inte var någon samhällsteoretiker, men han efterlämnar som Stoddart visar en ofta intrikat analys av cricketens (anti)koloniala ställning och betydelse.

Mer oväntat är väl att C.Wright Mills skulle ha ett bidrag till sportforskningen. Men det går faktiskt att – som John Loy och Douglas Booth gör – argumentera för att sensibiliteten hos den sociologiska fantasi som Mills förfäktade återfinns hos den andra generationen av nordamerikanska sportsociologer och fortfarande är högst relevant. Mindre oväntat är Foucault-kapitlet: även om Foucault själv skrev föga om just sport, är hans analys av makten och av kroppen omedelbart och enkelt tillämpbar på idrottens kärnverksamhet: träning för tävling och jakten på de ständiga små förbättringarna. C.L. Cole, Michael D. Giardina och David L. Andrews bidrag ger oss en insiktsfull presentation av Foucaults arbete och dess relevans för vår förståelse av den moderna sporten.

I själva verket gäller detta för merparten av bidragen till antologin. De innehåller som regel en kort biografi över teoretikern, en sammanfattning av hans teoretiska bidrag samt dess relevans för sportforskningen. Här finns mycket klokt, ibland till och med skarpsinnigt sagt. Antologin kan därför tjäna som en introduktion av den samhällsteoretiska – särskilt den sociologiska – diskussionen på olika idrottsutbildningar. Men den fungerar också som en påminnelse om användbara idéer för den aktiva sportforskaren. Låt mig med några exempel ur boken visa just det.

Fenomenet stacking – när invandrarspelare i ett lag inte får spela i någon av de centrala positionerna – låter sig mycket väl förklaras med hjälp av Mertons strukturella analys. Förklaringen ligger i att prestationerna i de mindre centrala positionerna är lättare att värdera (mäta), förutom att de kräver mindre interaktion med de övriga spelarna och därmed mindre ledarskapstakter. Så blir diskriminering en fråga om inte bara vilka som får vara med, utan om deltagandets villkor. Ingen har som Goffman undersökt handling och karaktär. De fyra karaktärselement som enligt honom är grundläggande – mod, integritet, spelskicklighet (gameness) och oberördhet – har omedelbar sportresonans samtidigt som de så uppenbart är genusprägla(nd)e. Ändå lyser Goffman som regel med sin frånvaro i analyser från sportens värld. Hos Habermas finns en kritik av instrumentell rationalitet som naturligtvis också drabbar idrotten med dess vinna-eller-försvinna-inställning och ett oförblommerat egenintresse som ogenerat bryter med de regler som står i vägen för seger – i spelet, genom dopning och så vidare. Så blir sporten till synes amoralisk. Likväl – och häri återfinner vi den habermasianska poängen – blir vi upprörda över det som vi kallar fusk och särskilt så inom idrotten. Moralen lever, och den skulle alltså kunna balansera vinstintresset?!

Även om de positiva intrycken av antologin överväger, kan jag inte avslutningsvis låta bli att ta upp två fadäser i boken. Den första är måhända trivial, men bara för att Giddens formulerat en allomfattande samhällsteori följer det inte att just den skulle lämpa sig väl för att förstå och förklara sporten i samhället. John Horns och David Jarys kapitel blir mest ett slags efterlysning av Giddens tankar, utan att deras relevans mer påtagligt demonstreras. Min misstanke är att en bok om teorier och sport utgiven i England helt enkelt måste ha ett Giddenskapitel, hur onödigt det annorstädes än må te sig. Den andra fadäsen är en sådan som en redaktör kan kosta på sig när han själv är författare. Giulianotti har skrivit ett kapitel om Norbert Elias – den kanske viktigaste teoretikern tillsammans med Bourdieu vad sporten anbelangar, en värdering som nu inte är Giulianottis. Han saknar således ett tvärvetenskapligt sportforskningsprogram från Elias-anhängarna; han tvekar inför om civilisationsteorin är ’a genuine social theory’, undrar om den kommer undan anklagelsen att vara evolutionär och frågar slutligen om den tål en empirisk prövning. Det senare ifrågasätter han i fråga om fotbollshuliganismen eftersom den numer bärs upp också av medelklassen. Frågan är dock om huliganismfrågan är central för en förståelse och förklaring av sportfenomenet: att argumentera för motsatsen verkar enkelt. Själv är Giulianotti tveksam till om ett Elias-kapitel verkligen kan motiveras. Hans argumentation blir tveksam eftersom han i bokens sista kapitel lanserar Jean Baudrillard som sportsociolog, bland annat genom en analys av huliganismfrågan. Någon annan empirisk prövning utsätter han emellertid inte Baudrillard för, men det kanske är onödigt eftersom han som hyperrealitetens teoretiker, i fragment, lär oss att tänka ’otherwise’. Giulianottis två kapitel måste läsas tillsammans: de blir begripliga när de läses som redaktörens positioneringskamp i den brittiska sportsociologin. Kanske kommer positioneringen att löna sig: gör den det, läggs måhända fadäsen i skugga. En säker prognos är emellertid att Baudrillard aldrig kommer att bli vägledande för den empiriska samhällsforskningen, än mindre grunda några tvärvetenskapliga forskningsprogram, inte ens i sportens värld.