Aktionsforskning för fysisk aktivitet och hälsa

Michaela Pörn
Åbo Akademi

Mycket av den forskning som tidigare gjorts om skillnader i hälsostatus mellan olika samhällsgrupper i en nordisk kontext visar att en särskilt utsatt grupp när det gäller ohälsa är nyanlända flyktingar. Anna Bergenfeldt Fabri vill med sin doktorsavhandling, Hälsoarbete i rörelse: Ett aktionsforskningsprojekt inom etableringsreformens samhälls- och hälsoinformation, ge en bredare syn på hur olika hälsofrämjande strategier, arbetssätt och metoder kan användas med nyanlända. Studien motiveras av att ohälsa bedöms som ett oroväckande hinder för de nyanländas möjligheter till integration.

Doktorsavhandlingen tar avstamp i ett lokalt förankrat projekt med ambitionen att tydligare främja hälsoaspekter inom flyktingmottagandet. Projektet hade en aktionsforskningsansats med syftet att skapa ett samarbete mellan forskare, i detta sammanhang doktorand/forskare Anna Fabri vid Malmö universitet och praktiker, en grupp på sju samhälls- och hälsokommunikatörer, anställda vid Länsstyrelsen i Skåne. Samarbetet ägde rum inom ramen för vad författaren och forskaren väljer att kalla den gemensamma mötespraktiken, som innefattar de samtal och reflektioner som pågick under arbetsgruppens olika sammankomster under projekttiden. Aktionsforskning används som utgångspunkt för att bedriva ett förändringsarbete. Författarens ambition är att i samarbete med kommunikatörerna bidra med ökad kunskap om villkoren för kommunikatörerna att förändra formen för hälsoinformationen för nyanlända flyktingar.

Som teoretisk referensram används Stephen Kemmis och Peter Grootenboers (2008) relativt nyutvecklade teori om praktikarkitekturer, en teori som främst använts för aktionsforskning inom skol- och utbildningskontext. Praktikarkitekturer används för att beskriva de villkor eller arrangemang (kulturella-diskursiva, materiella-ekonomiska, sociala-politiska) som tillsammans formar en praktik. För att synliggöra kommunikatörernas arbete i relation till andra yrkesgrupper som också arbetar i offentlig förvaltning stöder sig författaren på Lipskys (2010) teori om gatubyråkratier.

Ett uttalat villkor för aktionsforskningsprocesser är att det är praktikerna själva som identifierar problemen och därefter agerar för att åstadkomma förändring. Forskarens roll är att på olika sätt bidra till att vidga praktikernas insikter i det aktuella sammanhanget och arbetsprocessen. I det aktuella aktionsforskningsprojektet ville forskaren (författaren) tillsammans med praktikerna (kommunikatörerna) skapa möjligheter för nyanlända att, förutom att ”passivt” ta emot hälsoinformation i en traditionell klassrumskontext, även få uppleva och aktivt delta i olika former av fysiska aktiviteter i autentiska miljöer, i det verkliga livet.

Författaren tar oss med på en spännande resa som ser lovande ut i början, men som avslöjar utmaningar och väcker nyfikna frågor i slutändan. Inspirerad av aktionsforskningsprocessens cykliska karaktär skildrar författaren och forskarenprocessen och beskriver resultaten genom att i kronologisk ordning göra nedslag i fyra olika mötespraktiker (sekvenser). De fyra sekvenserna är: inledande samtal om förutsättningar för att motivera till fysisk aktivitet; planeringssamtal om förändringsarbetet; genomförande och konsekvenser av nya aktiviteter; samt avslutande samtal kring arbetsprocessen.

Mot bakgrund av forskarens begränsade kunskap om och förståelse av praktikernas (kommunikatörernas) vardagspraktik i början av projektet är det intressant att följa hur hennes roll under processens gång genomgår olika faser. Inledningsvis är forskaren en outsider vars deltagande i gruppen kan tolkas som legitimt men perifert, medan hon under processens gång träder fram och alltmer aktivt deltar i samtalet och bidrar med nya och värdefulla perspektiv till förändringsarbetet. Till skillnad från en distanserad syn på forskarrollen läggs tonvikten inom aktionsforskning på samarbete och dialog. Författaren beskriver på ett insiktsfullt sätt hur hon utmanas i sin dubbla roll som forskare och handledare och lyfter självkritiskt fram utmaningen för aktionsforskare att kunna förena ett djupt engagemang i en förändringsprocess (handledare) med ett distanserat reflekterande (forskare).

Avhandlingen är ett viktigt bidrag till det område inom det idrottsvetenskapliga forskningsfältet som särskilt riktar intresse mot fysisk aktivitet som ett sätt att motverka ojämlik fördelning av hälsa.

Studiens resultat visar att aktionsforskningspraktiken erbjuder möjligheter att åstadkomma en arkitektur som skiljer sig från den som formar vardagspraktiken. Denna arkitektur formas av arrangemang som befrämjar kollegiala samtal, nya aktiviteter och sociala relationer. Arbetsprocessen bidrog till att förankra en tro på att det går att få till stånd nya arbetsformer som på ett bättre sätt kan skapa ett intresse för hälsofrågor hos de nyanlända.

Författarens ambition var att följa upp om aktionsforskningsprocessen bidragit till bestående förändringar i kommunikatörernas vardagspraktik. Uppföljningsstudien som genomfördes med projektgruppen två år efter att projektet avslutats visar att kommunikatörernas vardagsarbete huvudsakligen återgått till gamla hjulspår. Med hjälp av teorin om praktikarkitekturer tolkas detta som en konsekvens av de politiska-sociala och materiella-ekonomiska arrangemang som begränsar och formar den rådande vardagspraktiken. Kommunikatörerna uppfattade sig sakna inflytande över de nationella politiska beslut som styr deras verksamhet, samtidigt som de kände sig tvungna att visa lojalitet gentemot varandra och mot arbetsgivaren. Avsaknaden av extra ekonomiska resurser bidrar till att upprätthålla de traditioner och rutiner som existerar för vardagspraktiken. Samtidigt uttrycktes behov av ny kunskap som bättre kan möta de nyanländas olika behov. Det rådde en fortsatt ömsesidig insikt om att det existerar begränsningar när det gäller att förändra arbetssätt och metoder. Trots motstridiga uppfattningar i gruppen om effekterna av olika projekt, uttryckte kommunikatörerna tydligt en ökad medvetenhet och insikt om betydelsen av att erbjuda fysiska aktiviteter som tydligare ställer de nyanländas kontextuella lärande i centrum. Det som går att spåra som resultat av det gemensamma förändringsarbetet utgörs av de personliga erfarenheter som kommunikatörerna bär med sig. Uppföljningsstudien visar att det krävs mer hållbara strategier än tillfälliga projekt för att nå varaktiga förändringar som i slutändan kan erbjuda lärande om hälsofrågor bland de nyanlända.

Mot bakgrund av avhandlingens resultat som visar hur utmanande det är att nå bestående förändringar, är det lätt att förhålla sig kritisk till aktionsforskning som metod för ett förändringsarbete som i förlängningen kan leda till utveckling av en hållbar miljö för hälsoarbete med nyanlända.

Även om det internationellt riktats kritik mot detta sätt att bedriva forskning på är aktionsforskning idag en etablerad metod inom deltagarorienterat forsknings- och utvecklingsarbete. Deltagarperspektivet inom aktionsforskning ligger i linje med dagens syn på folkhälsoarbete, vilket kan förklara det ökande intresset för aktionsforskningsprojekt inom just detta område. Aktionsforskningen har genomgått en snabb utveckling och framträder idag i många olika inriktningar som har resulterat i ett omfattande forskningsområde.

Författaren har lyckats med sin ambition att bidra med relevant kunskap om användning av fysisk aktivitet som en strategi för ett hälsofrämjande flyktingmottagande och om olika arbetssätt och metoder som kan stärka de nyanländas möjligheter till inkludering och integration. Avhandlingen är ett viktigt bidrag till det område inom det idrottsvetenskapliga forskningsfältet som särskilt riktar intresse mot fysisk aktivitet som ett sätt att motverka ojämlik fördelning av hälsa.

Avhandlingens styrka ligger i studiens longitudinella karaktär som bidrar till att öka kunskapen om och fördjupa förståelsen för lokala förändringsprocesser i ett längre perspektiv. För fortsatt forskning bidrar denna doktorsavhandling med relevanta frågor om hur man kan vidareutveckla aktionsforskning som metod för förändringsarbete och utgör därför ett viktigt kunskapsbidrag även utanför det idrottsvetenskapliga forskningsfältet.

Med hjälp av teorin om praktikarkitekturer som en analytisk lins har författaren lyckats synliggöra behovet av en förändrad arkitektur för att på ett varaktigt sätt kunna åstadkomma en mer hälsofrämjande och inkluderande praktik för de nyanlända. Anna Bergenfeldt Fabris doktorsavhandling är ett viktigt kunskapsbidrag som lyfter fram ett tillämpningsområde för denna relativt sett nya teori utanför det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet.

Copyright © Michaela Pörn 2019