Offside på egen planhalva

Fotboll sägs vara det vackra spelet.

Men varför har då fotbollen en bakgård så fylld med sopor och varför fascinerar oss soporna så mycket?

För så är det, att lika mycket som vi tar till oss spelets finesser, i lika hög grad är sportens skavanker en del av underhållningen. En fotbollsspelare offentliga fylla blir aldrig lika upprörande som när en politiker berusad kan beskådas. Kriminella kan köpa och ekonomiskt utnyttja en fotbollsklubb, men aldrig blir fördömande lika stort som när det sker i det civila.

Jag skrev civila utan att sätta citationstecken runt ordet. För faktiskt, nog är det som med det militära, innanför murarna gäller de militära lagarna, utanför de civila. I fotbollens värld gäller fotbollens lagar, även när vi vet att de skrivits av skurkar och de resulterar i fusk, bedrägeri och mänsklig förnedring.

Det här ger sig tydligt tillkänna när fotboll ska beskrivas med sakprosa, med ambitionen att berätta något om verklighets fotbollsliv, om hur det verkligen är och allt det där.

Om sportjournalistik kan mycket tyckas, men den hymlar sällan med uppdraget. Rak rapportering eller smack på för upplagans eller tittarsiffrornas skull. Den lever ett skyddat liv och om någon krönika kryddas med ölvåta kavajärmar från pubuppvärmningen blir det mest ett förbiskymtande bonus, igenkännbart för läsarna men föga betydelsefullt förutom när sportjournalisterna skall sammanställa sina årliga interna rankinglistor.

Sakprosa är något annat, vare sig det är kortberättelsen eller bokens längre format. Det räcker inte längre med entusiasm, det gäller också att starta på A och verkligen gå i mål på Ö och däremellan ska finnas ett sammanhang som förklaras. Som läsare måste man få veta varför, annars kan man lika gärna berätta “Tipsextra”-anekdoter.

Faktaböcker om fotboll finns i överflöd, även om utgivningen i Sverige är liten. Samtidigt ska vi vara nöjda med att så lite översätts, när vi tar oss utanför statistiken, hyllningar, klubbfirandet och biografierna och de hjälpskrivna memoarerna finns föga kvar, vare sig det är på engelska, tyska eller annat språk. Tyska är det språk mesta finns på, har man aning om hur mycket som ges ut på det språket kommer en ångest över felval i skolans språkundervisning.

Men nu är engelska vårt fotbollsspråk och det är till England blickarna går när svenska författare försöker sig på sakprosa och fotboll. Självklart, säger ni, det är ju det där med “Tipsextra” och den mytiska värld som vi därigenom vinterlördagar fick besöka.

Sakprosa på svenska om fotboll har som ni förstår föga av egen tradition att luta sig mot. Inspirationen har fått sökas just i engelskan och motiven i England, svensk fotboll har som ju ingen egen vårdad mytologi, utslängd och bortlängd som svensk idrottshistoria är.

Det som skrivits och det som skrivs i Sverige har tidskriften Offside som nav. Ett magasin med höga ambitioner, men också med en balansakt det länge var svårt att helt genomföra. Ovana vid läsformatets långa texter och med innehåll långsparkar från hejaheja, samt ett tidig stämpel som kulturredaktionernas alibi mot anklagelsen om idrottsförakt. Snobbstämpel, rakt på sagt.

Home, draw or away – varför i Guds namn en engelsk huvudtitel? – med underrubriken Bland vinnare och förlorare i fotbollens hemland är en vad Offside själva kallar ett antal “engelska texter” från år 2000 och framåt. Personerna, klubbarna, matcherna, händelserna, allt skiftar givetvis. Det gemensamma är det jag inledningsvis i den här anmälan berör, en fascination för solkigheten, det mindre vackra. Ibland blir det som det lilla barnets besök på Disneyland, en resa till sagovärlden. Det är på riktigt, fast ändå inte.

På berättelsernas utförande finns sällan något att anmärka, det är litterärt drivna kapitel. Ibland kanske med för mycket jag, ibland med tvärstopp när det är på väg att bli för personligt. Men alltid lärorikt och med stor närvarokänsla, uttrycket om att andas och att leva fotboll framträder tydligt. Även om nu jag själv kan undra varför människor gör detta offer, försakelse och ibland lever genom ett agerande som skulle kunna anses torftigt.

Utan att gå vilse i resonemang om kontakt med sig själv, saknas i berättelserna genomgående människorna. Jo, de finns där, men mer i form av silhuetter. Vi får reda på vad Peter Lorimer gör, men inte vad han tycker när han hans eventuella demoner kommer fram. Sebastian Larsson, så genomtrevligt präktig, är man verkligen det? Och alla de fans som kämpat mot finansfamiljen Glaziers övertagande av Manchester United, vad är det kampen ersätter? Rami Shaaban, hur formas en karaktär där man skaffar sig respekt trots underläge? Frank Worthington, är en sådan moralisk skitstövel verklig värd att hylla?

Men om människorna mer är typer än individer, miljöerna lever, matcherna lever, händelsernas gång rapporteras rappt. Dock med förbehållet att så mycket blir iakttaget av någon som har ett relation till det som sker. Objektiva journalister finns inte och objektiva fanns ännu mindre. Det gör att berättandet gör halt, känslan finns att något mer ligger och väntar på att bli beskrivet. De enskilda skribenterna finns här ingen anledning att lyfta fram. Med ett undantag, Simon Kuper, holländare som blivit Offside-gruppens utländska guru. Visst, han är skicklig och han har skrivit mycket läsvärt, men i mitt tycke får han alltmer en egenkär framtoning, ni vet “och då sa jag till Blatter…”. De svenska utvalda bidragen är formade av skribenter som i sin tur är formade av den svenska journalistiska arbetsmarknadens villkor, de om att producera så mycket som möjligt på kortast tid och det utan resekostnader. Ekonomiska realiteter gör att hur mycket än svenska sportjournalister talar om exempelvis engelska söndagstidningen The Observer är en förebild, det blir aldrig mer än tal om förebild då inget svensk medium har den finansiella styrkan att ge medarbetarna tiden och reseräkningen det långa reportaget kräver.

Offsides tidigare bokproduktion har rört sig i nära nutid och “Home, draw and away” kan sägas passa in där, även om den har ett antal nostalgiska avvikelser. Dock, det är nostalgi som är välbekant och lätthanterlig och som inte stör vår uppfattning om engelsk fotboll.

Som läsare är det så lätt att nicka med, känna igen, säga jojo. Offside behöver inte hellre bevisa att man kan fotboll, att man har ambitionen och kunskapen att gå bortanför dagsrapporteringen. Vad jag önskar, däremot, är att när det är dags för nästa textsamling är det obruten mark vi läser om. Kan man i Danmark granska hur landets fotbollsrörelse samarbetade med nazisterna under ockupationen, kan svensk fotbollsjournalistik också ta sig an uppgiften hur svensk fotboll bugade sig för tysk under andra världskriget. Exempelvis.

Offside kan. Nu är det dags att sluta skriva för den inre trånga kretsen, nu är det dags att göra sig obekväm på kulturredaktionerna.