Idrott mot utslagning och utanförskap

Anders Östnäs
Lunds universitet

Inledning

Social exklusion tillhör dagens och inte minst morgondagens utmaningar, när det gäller idrott utifrån ett såväl globalt som multikulturellt perspektiv – perspektiv som har ekonomiska, sociala, kulturella och politiska dimensioner. Det handlar om att integrera eller inkludera kategorier människor som kan ha svårt att finna sig tillrätta i dagens idrottsvärld, och att finna de centrala mekanismer bakom idrottens sociala exklusion. Det kan handla om gender, etnicitet, religion, klass, sexuell läggning, ålder, missbruk, hemlöshet, arbetslöshet eller funktionshinder. Boken ställer tre huvudfrågor:

• hur påverkar social exklusion deltagandet i olika idrottsaktiviteter?
• hur reproduceras, hanteras, upplevs och motverkas social exklusion i idrott?
• hur kan idrott ”användas” som ett medel att motverka social exkludering utanför idrotten?

Bokens tre författare diskuterar och reflekterar kritiskt utifrån existerande kunskap och aktuella fallstudier från Europa. Australien, Afrika och Latinamerika. Dessa tre är:

• Ramon Spaaij, som huvudsakligen är verksam som Associate Professor vid Victoria University, Australien, men även knuten till Sociology of Sport vid University of Amsterdam samt gästprofessor vid Utrecht University School.
• Jonathan Magee är universitetslektor i avdelningen för School of Sport, Tourism and the Outdoors vid University of Central Lancashire i England. Han har som specialitet social exklusion i sport, men har även skrivit åtskilliga böcker kring bl.a. idrott och coaching.
• Ruth Jeanes är universitetslektor vid Faculty of Education vid Monash University, Australien. Hon har under lång tid forskat kring social exklusion ofta med inriktning mot gender och funktionshinder.

Kort sammanfattning och egna reflektioner

Vad har de tre författarna kommit fram till utifrån de tre nämnda huvudfrågorna? Alla är överens om att social exklusion är en dynamisk och relationell process, där det egentligen inte finns några enkla svar. Nedan följer en kort sammanfattning mixat med en hel del egna reflektioner.

På fråga ett – hur social exklusion påverkar påverkar deltagandet i olika idrottsaktiviteter – kommer forskarna (inte oväntat) fram till att deltagandet i idrottsaktiviteter inte per automatik innebär social inklusion. Det är inte ovanligt att idrottsdeltagare kan känna sig utanför trots ett till synes aktivt deltagande. Jag kan dra en parallell till kvinnliga styrelseledamöter, som bemöts negativt av manliga kolleger på grund av kulturellt knutna manliga härskarstrategier. Dessa kvinnor deltar till synes på lika villkor, men i realiteten blir de i många fall osynliggjorda. Ett exempel som kommer fram i boken är unga zambiska kvinnor som får delta i fotboll, men där deras aktiviteter kontrolleras av män. Konklusionen blir att manliga strukturer och normsystem fortfarande är förhärskande och att kvinnor har svårt att ta sin rättmätiga plats. Det som enligt forskarna erfordras är en förändring i samhället och därmed också inom idrotten.

Inom dagens idrottssystem har det tveklöst hänt en hel del under de senaste trettio åren. Kvinnor deltar idag i nästan alla idrottsdiscipliner även om förutsättningarna fortfarande är olika – framför allt när det gäller redskapens vikt inom friidrotten och distanser rörande t.ex. skidor. Jag minns själv när jag i slutet av 1970-talet åkte Vasaloppet och i första backen gick sida vid sida med en skäggprydd fransk kvinna, som hade ”smugglat” in sig i loppet. På bl.a. tävlingledaren Mora-Nisses inrådan ansågs det nämligen på den tiden farligt och oestetiskt (?) för kvinnor att åka ett så långt lopp. Detsamma gällde för friidrottens maratondistans. Idag kan man skratta åt det. Så visst har det hänt en del – åtminstone på elitnivå. Däremot är relationen mellan mäns och kvinnors idrottande än idag långt ifrån jämställt – det är den manliga idrotten som står i fokus, har högst status och får mest ekonomiska resurser. Därmed är också reell social inkludering fortfarande en vision, som kan ta lång tid att genomföra.

På fråga två – hur reproduceras, hanteras, upplevs och motverkas social exklusion i idrott – handlar det inte i första hand om att de exkluderade saknar ekonomiska resurser att delta i olika idrottsaktiviteter även om detta kan spela in. Vad som enligt forskarna är viktigare är att de exkluderade inte inbjuds att delta på sina egna villkor utan får medverka utifrån majoritetssamhällets normsystem. Man försöker påföra idrottsliga villkor uppifrån – från idrottssystemets makttoppar. Detta är enligt forskarna dömt att misslyckas. Reell inkludering innebär att mer hänsyn måste tas utifrån de exkluderades villkor – att förändringar sker nerifrån.

Ett exempel som tas fram är det som år 2003 etablerades som hemlösas världsmästerskap (HVM) i fotboll – initierat ”nerifrån” av några socialarbetare och deras kontakter med de hemlösa. HVM har sedan dess utvecklats och i förlängningen stärkt deltagarnas identitet och en vilja att tänka sig bort från bostads- och missbruksproblematiken. Inom parentes har jag själv tillsammans med en kollega på Socialhögskolan i Lund funderat på att driva ett projekt kring detta udda men intressanta idrottsliga fenomen.

Utifrån mina erfarenheter som handikappidrottsforskare vet jag att försök gjorts att inkludera delar av handikappidrotten i den s.k. friskidrotten. Som exempel kan nämnas att bowling (1989), rullstolsbasket (1991) och bågskytte (1995) fördes över från Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) till respektive specialförbund (SF). Detta kan ses som ett steg i inklusionsriktning, men skapade det reell inkludering? De jag har talat med menar att detta är tveksamt. Reell inkludering avser att tävlandet sker på lika villkor. Sen ska det sägas att även om tävling utgör idrottens livsnerv så har idrotten även andra dimensioner, som t.ex. social gemenskap. Olof Palme lär vid något tillfälle ha sagt att hans regelbundna möten med Harry Schein på tennisbanan i första hand var av social natur, men att tävlingsmomentet utgjorde en nödvändig krydda. Jag känner igen det vid mina möten med kompisar på tennisbanan. Social gemenskap i första hand, men med tävlingen som en viktig krydda!

På fråga tre – hur idrott kan ”användas” som ett medel att motverka social exkludering utanför idrotten – finns inga tydliga svar. Lokala inkluderingsinitiativ utifrån ett underifrånperspektiv kan lyckas på just lokal nivå, men det ska mycket till för att skapa mer genomgripande förändringar. Det gäller att skapa sociala idrottsliga arenor, där tävlandet har en underordnad betydelse – där alla kan vara med oavsett bakgrund. Det sägs ju att det finns tre saker som kan bota missbrukare från missbruket – idrotten, religionen och kärleken. Jag mötte under min tid som lärare och studierektor på ”Idrottspedddan” på Högskolan i Halmstad på 1980-talet just en missbrukare som gick med i en friidrottsklubb och började springa maraton. Han hade talang för löpandet och kunde ersätta sitt missbruk med att varje år springa ett stort antal maratonlopp. Löpandet – träning och tävling tillsammans med likasinnade – blev hans nya liv. Ett exempel på idrottens ”helande” kraft, där exkludering ersattes av inkludering.

Avslutning

Detta är en intressant och välskriven bok om ett aktuellt problem: social exkludering. I den svenska idrottsrörelsns idéprogram Idrotten vill betonas att den svenska idrottsrörelsen är öppen för alla. Men är detta en realitet idag? Och är det en realitet i andra idrottsförbund utanför Sveriges gränser? Forskarna menar i den här boken att detta är en vision att sträva mot, men att den ligger lång fram i tiden. Vad som krävs inför framtiden är samhällsförändringar, som i sin tur på ett positivt sätt påverkar idrotten. Här krävs mer forskning och framför allt mer långsiktig forskning – gärna av longitudinell natur. Forskarna erkänner själva att exemplen i denna bok framför allt ligger på lokal nivå. Här saknas exempel från den professionella elitidrotten. Hur ser exkluderingmekanismerna ut där?

Den här studien kan ses som ett intresseväckande pilotprojekt inför större och mer krävande forskningsuppgifter. Den har gett en inblick i ett antal lokala projekt och ställt flera väsentliga frågor – en bok för alla intresserade av idrottssociologi och idrottens relation till människor, grupper och samhället i stort: forskare, lärare och studenter samt politiker inom och utanför idrottssystemet.

Copyright © Anders Östnäs 2015