Intressant men siffertungt om migrationen inom internationell elitidrott

Anders Östnäs
Lunds universitet

Inledning

Den moderna elitidrotten har under de senaste decennierna blivit alltmer globaliserad. Detta gäller framför allt de större lagsporterna som fotboll, ishockey, handboll, basketboll, volleyboll. Det gäller även ”hybriden” bordtennis – som både lag- och individuell idrott – där främst Västeuropa fått nya ”inslag” i form av kineser. Ett svenskt exempel: en viktig stomme i Sveriges ledande bordtennisklubb på herrsidan det senaste decenniet – Eslövs AI BTK – består av kineserna Xu Hui och Hong Yuan Song. Samma tendenser finns inom friidrotten, där löparnationer som Kenya och Etiopien ”brandskattas” på talanger. I de bägge nämnda fallen kan man tala om överflödets förbannelse, dvs länder med ett överskott av duktiga spelare/löpare.  Ett välkänt danskt exempel är kenyanen Wilson Kipketer, som blev dansk medborgare och senare trefaldig VM-vinnare och världsrekordinnehavare på 800 meter (från 1997 – ett rekord som stod sig till 2010). Det är ingen överdrift att säga att elitidrotten har blivit gränslös (!).

Just det handlar den här boken om – skriven av två kulturgeografer, bägge knutna till University of Wisconsin-Oshkosh i USA. De visar noggrant och via 37 tabeller hur migrationen utvecklats i tre utvalda idrotter: fotboll, handboll och volleyboll. Boken är uppdelad i följande sex kapitel:

• Introduction;
• The Internationalization of Soccer;
• The Migration Patterns of Soccer, Volleyball and Handball Players to Western European Leagues;
• Case Study: Internationalized German Teams;
• Sports and Citizenship;
• Conclusions.

I kapitel fyra tas Tyskland som exempel och här kommer för första gången även kvinnorna med. I kapitel fem om idrott och medborgarskap utgår författarna från Frankrike, Holland och Schweiz/Tyskland. Urvalet av idrotter och att ”Women’s Sports” endast förekommer relaterat till Tyskland samt valet av länder i kapitel fem blir något oklart. Som svensk läsare saknar man naturligtvis hur  idrottsmigrationen ser ut relaterat till Sverige och övriga skandinaviska länder, men det visar väl lite hur perifera vi är här uppe i kalla Norden. Det enda undantaget är av naturliga skäl handbollen, där både Danmark och Sverige nämns en passant.

Några resultat

Fotboll

De tre utvalda idrotterna – fotboll, volleyboll och handboll – präglas alla av den alltmer expanderande internationaliseringen. Naturligtvis har Bosmandomen från 1994 om fri rörlighet inom EU betytt mycket, men som författarna påpekar hade tendenserna börjat redan under 1980-talet. Av de tre idrotterna står fotbollen i särklass när det gäller ”migrationsgrad”. Detta gäller framför allt för Premier League, med klubbar som Arsenal och Chelsea, samt Inter i den italienska ligan. Dessa klubbar har under vissa perioder bestått endast av utländska spelare. Detta gäller mer eller mindre för de studerade ligorna – den engelska, italienska, den franska, den spanska och den tyska. Både Premier League och tyska Bundesliga rekryterar över 60% av sina utländska spelare från Västeuropa, medan andelen från Västeuropa är betydligt mindre i Italien (44%), Spanien (35%) och Frankrike (25%). Beträffande Italien och Spanien står Latinamerika i fokus med 44% respektive nära 50% som andel av utländska spelare.  De två tyska storklubbarna Bayern München och Borussia Dortmund liksom franska Bordeaux och Lyon är också aktiva på den latinamerikanska fotbollsmarknaden.

I Europa och Latinamerika har fotbollen sedan länge varit den dominerande lagidrotten, medan kontinenter som Asien och Afrika mer eller mindre betecknats som fotbollens u-länder. Detta mönster har successivt börjat förändras. Framför allt länder som Sydkorea och Japan liksom Kamerun, Nigeria, Sydafrika, Senegal och Elfenbenskusten utgör i allt högre grad rekryteringsområden för den europeiska fotbollen. Genom VM och i viss mån OS har dessa länder fått ett ”fotbollslyft” samtidigt som deras relativa fattigdom medför att europeiska fotbollsklubbar kan få talanger till ett billigt penning. Gränserna har vidgats och antalet agenter har ökat – agenter som specialiserat sig på vissa globala fotbollsområden. Fotbollen med dess komplexa nät av aktörer – klubbar (ledning/tränare/spelare/supporters mm), agenter, media, publik – har blivit en storindustri. VM i fotboll är efter OS världens mest uppmärksammade evenemang.

Handboll

Dagens elithandboll domineras ligamässigt av tre länder: Tyskland, Frankrike och Spanien. Handbollen är och har alltid varit mest framträdande i Europa. Dess rötter fanns egentligen i utomhushandbollen med spel på en fotbollsarena. Jag har ett minne av en landskamp 1955 mellan DDR och Sverige i handbollsstaden Kristianstad, min hemstad under ett antal år. DDR, som då var en stormakt i handboll, hade en spelare med smeknamnet ”Atom-Otto”, som drog iväg fruktansvärda skott från 30 meter. Utomhushandbollen falnade alltmer under 1960-talet för att helt försvinna under 1970-talet.

Dominerande klubbar som tyska Kiel, tidigare en riktig svenskklubb, Hamburg och Flensburg har en uppsjö av utländska spelare. Kiel låg 2010 på 63%, Flensburg på 83%  och Rhein-Neckar Löwen på 57%. Samma mönster finner man hos Barcelona (50%) och Reale Ademar (53%) samt hos den franska storklubben Montpellier med ca 50%. I dessa storklubbar hägrar förutom serievinster även den prestigefyllda Champions League-bucklan. I de nämnda tyska städerna dominerar handbollen framför fotbollen med ständigt utsålda matcher. Det är inte för mycket sagt att handboll här är ”religion”. Den enda svenska motsvarigheten till framför allt Kiel och Flensburg är nog Kristianstad med sin stolta handbollskultur och sina fanatiska supporters.

Volleyboll

Här jämför författarna fyra länder: Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike. Det framgår att skillnaden mellan länderna beträffande andel utländska spelare är relativt konstant – runt 35%. Bryter man ner det på klubbnivå så ser man stora skillnader. Flertalet utländska spelare kommer från Europa, men rekrytering från Afrika förekommer i allt större utsträckning, liksom från volleybollens hemland – USA. Volleyboll skapades av amerikanen William Morgan 1895 som en mindre fysisk variant av basketboll (skapades 1891 av James Naismith och etablerades av Morgan). Morgan var verksam i YMCA (svenska: KFUM), som därmed starkt förknippas både med basketboll och volleyboll.

Diskussion

Det diskuteras titt som tätt om de idrottsliga migrationsvågornas negativa inverkan på den inhemska elitidrotten. Det är svårt att påvisa att så är fallet. Framför allt är den idrottsliga migrationen i dagsläget omöjlig att stoppa. Elitidrotten är idag en storindustri, där elitklubbarna fungerar mer eller mindre som företag och i många fall även är företag, i form av aktiebolag. Ekonomin blir alltmer styrande och för att bli en framgångsrik idrottsförening krävs kapital. Att sätta stopp för den fria rörligheten inom EU är åtminstone på kort sikt omöjligt. Därför har vi idag klubbar som Arsenal som nästan helt saknar engelska spelare, och inte bara spelare. Även tränare tenderar att i allt högre utsträckning migrera. Spelare köps och säljs! Tränare köps och säljs! Klubbar köps och säljs! Ryska oligarker och arabiska shejker köper in sig på den globala fotbollsmarknaden. Dubbelt medborgarskap som existerar i många länder medför att man kan välja vilken land man ska spela för när det drar ihop sig till stora mästerskap. Bordtennisspelare och löpare från ”överflödsländer” som nämnts ovan migrerar för att tjäna pengar och vinna titlar. Svarta spelare blir allt vanligare framför allt inom fotbollen. Jag minns själv när jag för första gången i TV såg en svart fotbollsspelare – Nottingham Forests Viv Anderson. Detta var så nära i tiden som mitten av 1970-talet. Viv Anderson – född och uppvuxen i England – blev i slutet av 1970-talet landets förste svarte landslagsspelare. Han var även med om att vinna Europacupen (föregångaren till Champions League) 1979 efter vinst mot Malmö FF. Idag vimlar det av svarta spelare i alla ligor – flertalet med rötter i Afrika.

Men migration av spelare är ingen ny företeelse. Den förste att bli fotbollsproffs  och lämna Sverige var Gunnar ”Säffle” Andersson, som 1950 värvades av Olympique de Marseille, där han spelade fram till 1958. Minnesgoda fotbollsnördar i staden talar fortfarande om ”legenden” Gunnar Andersson. Han blev sedermera fransk medborgare och dog tragiskt 1969 som slav under alkoholen. Sen kom eran med Gre-No-Li, dvs Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm i Milan och resten är, som det heter, historia.

Inför starten av damallsvenskan gjorde Sydsvenskan (10.4.13) en inventering av migrationsmönstret. Det finns sjuttio spelarimporter från tjugo olika länder, vilket åtminstone för mej är en överraskande hög siffra. Av dessa sjuttio kommer tio från Finland och sju vardera från Island, Nigeria och USA. LDB FC Malmö ligger i topp med 10 utländska spelare följd av Kristianstad, Tyresö och Kif Örebro med sju spelare vardera. Det visar att damfotbollen följer herrfotbollen i spåren beträffande globaliseringstendenser.

Avslutning

Albers’ och Zaniewskis bok är en intressant läsning samtidigt som den blir lite tung genom den stora ansamlingen av tabeller/figurer. Det innebär inte att tabellerna och de geografiska figurerna i sig är svårlästa – tvärtom. Men det blir lite mycket! Jag tycker att boken fungerar bäst som referensbok – en bok att kolla i när det gäller migrationsmönster på lands- och klubbnivå. Som sådan är den samtidigt lite förrädisk genom att det komplexa migrationsmönstret när det gäller elitidrott ständigt förändras. Detta är också något som författarna själva tar upp. För att verkligen komma migrationsmönstret inpå livet krävs en mer fördjupad studie med intervjuer på nations- men kanske framför allt på klubbnivå. Vad är det som gör att man värvar som man gör? Vilken roll spelar agenterna i sammanhanget? Och pengarna? Och ägarna? Den här kvantitativa studien behöver kompletteras med mer kvalitativa data. Se detta som en uppmaning till framtida forskning!

Copyright © Anders Östnäs 2013