Billings senaste bok om idrott och medier av diskutabelt värde

Marit Nybelius
Högskolan Dalarna

Det är bara några månader sedan min senaste recension av en bok skriven av Andrew C. Billings publicerades på idrottsforum.org. I den förra recensionen fanns det en hel del superlativ där den teoretiska ramen fick beröm liksom att han hade lyckats att skriva en bok i och om USA, men ändå gjort den generaliserbar till Europa i mångt och mycket. Läsordningen på de här två böckerna borde nog vara den omvända för medan man gläds åt utveckling i den första boken så blir man besviken när det känns som om man backar två steg, och det är dessvärre den tanken som återkommer när jag läser boken Communication and Sport: Surveying the Field. För det första har en amerikansk bok ännu en gång tappat en del av sin relevans i färden över Atlanten. Den känns mer inåtvänd än den förra och samma generaliseringsmöjligheter som förra boken erbjöd är svåra att finna i den här. Trots att den förra inte var en krånglig bok vänder man sig i den här boken till en annan publik, en publik som verkar ha begränsade kunskaper om sport och media och att författaren därför tror att nivån på språket och innehållet måste ändras därefter.

Vart tog den givande teoretiska ramen vägen? Det finns intressanta kapitel i boken, till exempel ”Performing Identity in Sports”, ”Sports Fan Cultures”, ”Crisis Communication in Sport Organizations”, ”The Commodification of Sport” och ”Communication and sport in the future”, men de är ytliga. I kapitlet som handlar om hur sporten skapar identiteter tas både genus och etnicitetaspekten upp, men det framkommer ingenting nytt. Det finns ingen ordentligt teoretisk ram och inget djup. Kapitlet ” Politics and Nationalism in Sport” låter intressant, men inte heller här kommer det fram något som inte redan är vedertaget. I kapitlets sammanfattning påpekar författaren att det inte finns en fråga OM sporten är politisk utan bara hur den är politiskt. Jag undrar därför varför författaren då inte har valt att gå djupare in i frågan HUR den är politisk. Det hade varit upplyftande. Kapitlet känns mer som om författaren ger en överblick och när det är dags att gå djupare in på frågorna är kapitlet slut. Den känslan återkommer för övrigt ofta efter kapitlens slut.

Det finns tre kapitel som dessutom skapar en viss förvirring. Det är kapitlen ” Communication and Sport in Parent/Child Interactions”, ” Player Coach Relationships in Sports” och” Small Group/Teams in Sport”.  Till vem vänder sig författaren nu? Har boken bytt vetenskapligt fält? Kapitlen är intressanta, men skulle förmodligen passa bättre i en bok i ämnena sociologi, pedagogik eller psykologi. Målgruppen till boken skulle kunna vara studenter på grundnivå inom medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning idrott. Det antagandet stämmer också om man läser bokens baksida. Men de ovannämnda kapitlen skulle förmodligen passa bättre till en målgrupp som går till exempel ett tränarprogram på grundnivå. Då Andrew C. Billings är en respekterad forskare inom Sport Communication skulle jag hellre se att de kapitlen ströks för att istället ge utrymme till grundligare och djupare analyser inom de teman som boken i övrigt tar upp. I Communication and Sport: Surveying the Field kommer han tyvärr inte till sin rätt. Kapitlet “Fantasy sport” fick också gärna utgå till fördel för djupare analyser av övriga teman. Här ska jag dock göra en reservation för det faktum att anledningen till att en recensent i Europa anser att kapitlen är lite mal placé kan bero på att utbildningarnas och ämnenas innehåll till viss del skiljer sig åt mellan USA och Europa, och ännu en gång kan jag konstatera att det finns en relevans som lätt försvinner under färden över Atlanten.

Jag ska inte vara genomgående kritisk. Boken har en målgrupp. Den passar bra, med vissa justeringar, till en grundkurs inom idrott och medier. Problemet är dock att det redan finns många böcker som ger en översiktlig bild av fältet idrott och medier. Jag skulle hellre se att Andrew C Billings slog ihop den här boken med sin förra bok Sports media och tog bort de kapitel som inte har en självklar plats inom fältet idrott och medier. Därigenom skulle boken komma att innehålla en ordentlig bredd och ett bra djup för studenter på grundnivå 1 och 2 och eventuellt även avancerad nivå. Eftersom böckerna ju inte är hopslagna skulle jag föreslå att man, när man använder sig av den nya boken i en kurs för studenter inom fältet idrott och medier – vilket jag tycker vore relevant, bör komplettera de kapitel som är aktuella med några forskningsartiklar för att ge studenterna en möjlighet att komma djupare in i de olika delarna av fältet.

Man kan lätt få uppfattningen att det har skrivits och forskats mycket om idrott och medier det senaste decenniet och att det finns mycket litteratur i ämnet. Problemet är att det produceras alldeles för många likartade böcker och mycket av forskningen är koncentrerad till en mycket liten del av sportmediafältet. Min kritiska syn på boken grundar sig i ovanstående konstaterande. En recensent som läser den här boken som den första av alla inom ämnet ”översikt om idrott och medier” skulle förmodligen inte inta ett riktigt så kritiskt förhållningssätt.

Det sista kapitlet handlar om framtiden och sådana kapitel är alltid givande. Billings påpekar vikten av att förstå och kunna hantera den media som finns idag och att det förmodligen är en av de viktigaste funktionerna en idrottsorganisation kommer att ha i framtiden såväl för organisationens, som för de aktivas och den externa publikens skull. Det börjar sakta komma utbildningar som koncentrerar sig runt fältet idrott och medier. Ett fält som universitet och högskolor förmodligen måste satsa på för att hänga med i utvecklingen både inom idrottsvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap och utbildningar som är relaterade till de ämnena.

Copyright © Marit Nybelius 2012