Lyrik av skiftande verkshöjd

Oscar Nilsson Tornborg
Poet och kritiker

Idrott i poesin, poesi i idrotten är en märklig liten bok. Det är en antologi med dikter som på ett eller annat sätt använder idrott som motiv. Inte någon särskild idrott, utan vilken som helst. I sitt förord utrycker redaktören Lars Wolf – som för övrigt har med ett par av sina egna alster i urvalet – en förhoppning om att antologin ska kunna tilltala alla, inte bara dem som är lika intresserade av idrott som av poesi utan också av dem som bara har en stark relation till det ena och en något ljummare till det andra. Själv tillhör jag den senare gruppen. Jag har ett minst sagt stort poesiintresse, men är så pass ointresserad av idrott att jag till och med missade OS-invigningen i London. Inte för att jag på något sätt känner något förakt mot idrott, det har bara aldrig lockat mig.

Jag tillhör alltså inte den ideala gruppen läsare av antologin, men kanske av ett lite annat skäl än Wolf tänker sig. Jag är inte helsåld på den här boken, men det har mindre med motivvalet att göra än med den konstnärliga behandlingen av det. Många av dikterna i urvalet är helt enkelt inte min typ av poesi. Däremot tror jag att den sportintresserade som i vanliga fall inte läser poesi skulle kunna uppskatta antologin helt enkelt eftersom den handlar om ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat, precis som någon kan bli glad av att se även ett dåligt taget foto av en älskad person. Det handlar inte om utförandet, utan om känslorna gentemot motivet i sig.

Antologin är indelad i tre avdelningar. Den första består av en handfull texter från den grekiska antiken i svensk översättning, den andra av svenska dikter från Stockholmsolympiaden 1912, och den tredje och omfångsrikaste av svenska dikter från 1940-2006. Urvalet är i sin helhet förhållandevis stort och varierat – här finns allt ifrån svulstig kroppsdyrkan och nationalromantik till mer existentiella och vemodiga betraktelser. I ena stunden läser man rader som ”Till Stadion, till Stadion / går nu nationernas glada färd. / Sverige, Sverige är värd, / för hela den bildade världen /…/ Där grips kring det fredliga spjutets skaft / och musklernas styrka prövas. / Den kämpalek som där prövas / behöver sundhet och kraft.” (ur ”Till Stadion” av Otto Hellkvist) och i nästa rader som ”Åskådarmassorna växer / men jublet hörs alltmera fjärran. / Kylan stiger ur fötterna. / När mållinjen kommer i sikte / är skuggorna redan långa. / Så går den förste över gränsen – / och sjunker, sjunker hjälplöst / in i en yrsel av barnaröster.”     (ur ”Frankrike runt på cykel, slutetappen” av Kjell Espmark)

Resultatet är lite rörigt. Mycket beror detta på att Wolf inte har gått in och delat upp materialet i mindre underavdelningar, eller åtminstone ordnat materialet kronologiskt. Det senare hade kunnat tydliggöra en historisk utveckling gällande litterär stil och behandling av idrottsmotivet. Nu är dikterna istället ordnade i bokstavsordning efter författarens efternamn, vilket gör att de enskilda dikternas placering i relation till varandra känns godtycklig. Till detta kommer att urvalet är en salig blandning mellan dikter av erkända giganter som Werner Aspenström och Jesper Svenbro, och minst sagt obskyra förmågor som Bengt Cidden Andersson och Nils-Eric (Nicke) Sjödin. Inget ont om de senare, men det gynnar dem inte att ställas sida vid sida med några av den svenska poesihistoriens riktiga storheter. Jag får känslan av att Wolf har samlat ihop allt han har hittat i poesiväg som handlar om idrott, oavsett kvalitéer i övrigt. Och det hade nog inte varit ett lika stort problem om han hade gett antologin en något mer raffinerad struktur.

Jag ser med andra ord framför mig att antologin hade kunnat bli bättre och mer djuplodande. Men med detta sagt vill jag ändå understryka att den har ett värde bara genom att lyfta fram ett kanske något förbisett motiv inom poesin, och därmed lite mindre kända dikter av annars mycket berömda skalder. Och även om snittåldern på de medverkande är relativt hög, har han faktiskt med dikter av både Ida Linde (debut 2006) och Tom Malmquist (debut 2007). Ida Linde är dock en av bara två kvinnor (den andra är Anna Rydstedt) som finns representerade i urvalet, men gissningsvis återspeglar det den manliga dominansen inom genren ”idrottspoesi”.

Lite talande då kanske att Linde står för ett av de finaste, och mest udda bidragen i antologin, dikten ”Jag har sagt” ur debuten Maskinflickans testamente:

Jag har sagt till min far
att man aldrig får uppleva
så många världsmästerskap
som man tror under en livstid.

Finalens nittio minuter plus tillägg
är inget annat än väntan på döden.

Copyright © Oscar Nilsson Tornborg 2012.

Köp Idrott i poesin från Adlibris.se
Kjøp Idrott i poesin fra Adlibris.no
Køb Idrott i poesin fra Adlibris.dk