Norsk avhandling om risksporter erbjuder sociologiskt drivna förklaringsmodeller

Åke Nilsén
Högskolan i Halmstad

Som recensent är den svåraste uppgiften kanske att skriva om något man gillar, eftersom en stark drivkraft är irritation och missnöje. Om det dessutom ligger väldigt nära ens egen position eller ståndpunkt, blir saken inte lättare. Det skall med en gång sägas att jag är väldigt sympatiskt inställd till Tommy Langseths avhandling Spenningssøkingens sosialitet: En sosiologisk undersøkelse av verdisystem i risikosport, försvarad vid Norges idrettshøgskole 2012. Det finns ett stort underskott på sociologiskt drivna förklaringsmodeller eller förståelsehorisonter i vår samtid, vilken under en längre tid har präglats av individualistiska och/eller socio-biologiska ansatser. Langseths avhandling utgör inte endast en på ett teoretiskt plan sociologiskt väl grundad studie, utan propagerar även indirekt på ett väldigt övertygande sätt för en metodologi som förlägger förklaringsnivån till det sociala sammanhanget. Därtill har han trängt in, med en god etnografisk blick, i riskutövarnas inte alltid så lättillgängliga världar.

Avhandlingen är en sammanläggning av fyra artiklar och en ”kappa”. Empirin består av utövare av basejump och surfing i Norge. I kappan presenteras, som sig bör, avhandlingens teoretiska och metodologiska utgångspunkter, samt en kort forskningsöversikt främst koncentrerad till de två dominerande förståelserna av frivilligt risktagande på en makronivå: kompensationsperspektivet och adaptionsperspektivet. Kompensationsperspektivet förstår frivilligt risktagande som en reaktion på det moderna samhällets rutinisering av vardagslivet. Aktiviteterna erbjuder, enligt detta perspektiv, något som samhället i övrigt inte kan göra. Adaptionsperspektivet uppfattar istället frivilligt risktagande som ett uttryck för samtida kulturyttringar. Det går att utläsa några karaktäristiska drag och viktiga värden som är centrala i det (sen)moderna samhällets kultur med hjälp av dessa aktiviteter. Langseth lutar sig mot det senare perspektivet. Han lyfter fram olika aspekter som till exemepl individualiseringen, men betonar att det rör sig om ideal och inte realiteter. I en av artiklarna utvecklar han detta perspektiv ytterligare och urskiljer att det finns kulturella imperativ i samtiden som får människor att dras till riskaktiviteter, som till exemepl krav på kreativitet, spontanitet, flexibilitet, självförverkligande och autenticitet, förutom individualitet. Langseth inspireras av Peter Wagners problematisering av moderniteten som ett sammanhållet projekt och ser istället hur den präglats av motstridiga krafter, främst frigörelse och disciplinering, vilka avlöst varandra över tid. Kompensationsperspektivet tar den disciplinerande moderniteten som avstamp, medan adaptionsperspektivet snarare sammanfaller med en frigörande modernitet. Då framstår riskaktiviteter som typiska för sin samtid, helt i linje med andra företeelser som till exemepl ökat individuellt ansvar och minskade kollektiva lösningar på olika sociala och ekonomiska frågor/problem.

En viktig insats av Langseth är försöket att utveckla subkulturbegreppet med hjälp av Bourdieus förståelse av social praktik och meningsskapande. Langseth vill hitta en möjlighet att studera hur ett begär uppstår inom olika fält eller subkulturer. Ett begär som i det sammanhang han studerar leder till att deltagarna frivilligt utsätter sig för livsfara. Hur blir risktagande meningsfullt? Hans svar är att en social praktik präglas av att aktörer med liknande gemensamma erfarenheter interagerar kring en aktivitet och växelvis formas av och formar aktiviteten. Handlingar som harmonierar med de värden man samlas kring ger ökat symboliskt kapital och ett erkännande från de andra. Dessa värden är socialt överenskomna och till synes godtyckliga, dvs de har ingen neutral eller objektiv grund, och de övertas genom en socialisationsprocess som underlättas om aktörens bakgrund till vissa delar harmonierar med värdena. Detta förklarar varför en majoritet utövare av riskaktiviteter har medelklassbakgrund eftersom uppfattningen om risk som en positiv möjlighet och inte något som skall undvikas är gemensam inom såväl medelklassen som dessa riskaktiviteter. Langseth tar vidare hjälp av Nick Crossleys teori om begärutveckling som förstår begär som en social produkt – aktiviteten är det som ger begäret en riktning.

Detta teoretiska perspektiv skapar en möjlighet att förstå riskhandlande som ett resultat av sociala processer som utövaren inte alltid medvetet omfattar själv. Det betyder att perspektivet även har en metodologisk inriktning: förklaringsnivån går inte att reducera till deltagaren själv och dennes uppfattningar, utan befinner sig på en nivå ovan individen. Detta är ett kritiskt distanserat perspektiv helt i enlighet med Bourdieus metodologi. Langseth nöjer sig dock inte med detta utan vill därtill pröva ett aktörsnära livsvärldsperspektiv inspirerat av Alfred Schutz. Här utgör deltagarnas egna uppfattningar och upplevelser det material som en analys måste begränsa sig till, detta i syfte, enligt Langseth, att komma deltagarna närmare och låta deras berättelser vara i fokus. Han är dock väl medveten om de bägge perspektivens olikheter och därmed problemen med att jämföra dem.

Artiklarna tar upp olika aspekter av riskaktiviteter, dels genom en forskningsöversikt ur ett makroperspektiv (en utvidgning av ovan nämnda), dels kring identitetsskapande bland surfare och dels kring risktagande, samt upplevelser och erkännande bland utövare av basejump. Artiklarna är i olika stadier av publicering vid avhandlingens färdigställande. Langseth har egna tidigare erfarenheter av frivilligt risktagande främst i form av klättring, men provar även på surfing under sitt fältarbete. Basejump avhåller han sig dock från. Han redovisar olika tekniker för att under fältarbetet etablera förtroende och kontakt med utövarna, till exemepl så video-filmar han surfare, vilket uppskattas, och han bistår på olika sätt i lägret där utövare av basejump samlas i väntan på lämpliga väderomständigheter. Vad jag kan bedöma lyckas han frigöra sig från sin egna insocialisering i risk-kulturen och istället på ett övertygande sätt tillämpa ett sociologiskt förhållningssätt till den samma. Detta kommer tydligast till uttryck i en återkommande reflektion kring utövarnas blindhet inför förekomsten av hierarkier inom aktiviteten. Detta bildar grund för den metodologi Langseth främst vilar mot: ett kritiskt distanserat perspektiv.

Har jag då alls inga invändningar eller någon kritik att framföra vad gäller Langseths avhandling? Jo, en invändning är formen – sammanläggningsavhandling. Denna är dessvärre en del av vår nya verklighet och speglar en snuttifiering som inte bara berör akademin utan även andra sektorer av samhället. Den fördjupning kring ett område eller en forskningsfråga som en monografi ger möjlighet till blir alltmer sällsynt och kommer på sikt att urholka den samhällsvetenskapliga forskningen. Men detta kan kanske inte Langseth hållas ansvarig för. En annan fråga rör urvalet och avgränsningen av aktiviteter i hans studie. Med ett uttalat fokus på riskaktiviteter är basejump en given kandidat i mina ögon. Att kasta sig ut i ett fritt fall från fasta installationer (berg, master, byggnader) med oberäkneliga vindstötar som hotar att orsaka kollision på nervägen, bara för att utlösa fallskärmen med knappa marginaler, är en väldokumenterat livsfarlig aktivitet. Langseth bistår själv med statistik från 2002: ett dödsfall på 60 utövare. Då ställer jag mig mer frågande till valet av surfare som riskaktivitet. Langseth undviker en direkt diskussion av detta val utan kringgår det genom att välja en definition av riskaktiviteter som odlande en kultur där risktagande dyrkas och ger högt symboliskt värde oberoende av den reella olycksstatistiken. Risk blir härmed en fråga om en kulturell konstruktion och kriteriet för en riskaktivitet är att det finns en gemensam, grundläggande positiv inställning till företeelsen. Att ta risker bejakas och värderas positivt eftersom det kan överskrida invanda mönster. Denna definition är väldigt vid och kan omfatta såväl aktiespekulation som kriminella handlingar, dock kombinerar Langseth sin definition med en avgränsning till livsstilssporter, vilket stärker urvalsprincipen. Dock ställer jag mig frågande till om surfare och utövare av basejump präglas av samma förhållningssätt till risk. Utifrån mina studier av riskaktiviteter bland klättrare och sportdykare finns det en efterfrågad gemensam grundinställning till aktiviteten, nämligen ett bejakande av utmaningen. Dock finns det en variation i vilken inställning som efterfrågas vad gäller säkerhetsaspekterna kring aktiviteten, beroende av vilka följderna kan bli om en miss eller olycka inträffar. Bland bouldrare är en stukad fot eller hjärnskakning priset för en miss, bland sportdykare kan livet stå på spel. Den ökade frekvensen av nytillkomna unga killar som ett dödsfall ofta ger upphov till är ett ovälkommet tillskott för dykorganisationerna, eftersom dessa killar oftast är mer riskbenägna än genomsnittet. Att denna faktor präglar utövarna och den kultur de utvecklar kring aktiviteten kommer dåligt fram i Langseths studie och någon jämförelse mellan aktiviteterna gör han inte. Konsekvensen av den risk man utsätter sig för kring en aktivitet menar jag kan ha betydelse för vilket utrymme man kan tillåta den att ta, eller, formulerat på ett annat sätt, vilket behov man har av att kontrollera den. Denna kontroll kan riktas dels mot situationen och dels mot egna oönskade känslor av till exemepl rädsla som den riskfyllda situationen kan ge upphov till, eftersom en kontrollförlust kan få ödesdigra konsekvenser. Detta innebär en förskjutning i fokus från risk till kontroll. Att utöva kontroll är en alltmer efterfrågad kompetens i det samhälle Langseth i linje med Wagner skisserar, där ansvarsfrågan alltmer decentraliserats från kollektivet till individen. Att bära ansvaret för sitt liv förutsätter kanske en ökad kontroll av detsamma. Kanske är det kontroll deltagarna i riskaktiviteter främst tränar sig i?

Langseths avhandling är väl genomförd inom flera olika områden, såväl teoretiskt och metodologiskt, som empiriskt och analytiskt. Den visar på forskning utifrån ett sociologiskt perspektiv med hög kvalitet, som sådan är den föredömlig. Men formen gör att dess användning vad gäller undervisning är tämligen begränsad, vilket naturligtvis heller inte är meningen, om än beklagligt.

Copyright © Åke Nilsén 2013