Är det en mans värld? Om genus, ledarskap och organiserad idrott

Leah M. Monsees
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

Jorid Hovden har varit aktiv inom genus- och idrottsforskning i över 30 år. Uppväxt i Hovdebygda (inte långt från Alesund) på 1950/60-talet fanns det inte så många möjligheter för tjejer och unga kvinnor som hon att delta i organiserad fotboll vilket tvingade henne att spela med pojkarna. Vid 13 års ålder bestämde hon sig för att sluta spela fotboll, begravde sin dröm om en fotbollskarriär och började spela handboll istället – den enda möjligheten för tjejer att delta i organiserad idrott.

Vid 18 års ålder började Jorid spela volleyboll och framgången väntade inte länge. Hon deltog i åtta NM för olika lag och spelade även för Norges landslag mellan 1972 och 1976. Medan hon fortsatte att spela volleyboll började hon studera idrottssociologi på Norges idrettshøgskole. Här var hon också med och inrättade en kvinnokommitté i Norges volleybollförbund som också blev det första förbundet någonsin som införde könsröstningar i sin styrelse. Hon blev också den första kvinna som var ledare för Norges landslagskommitté för herrar. 2001 fick hon titeln dr. polit. i sociologi från Tromsö universitetet.

Det första man märker när man håller Idrett, kjønn og ledelse i händerna är det vackra omslaget. Men boken ser inte bara bra ut. Anne Tjønndal har gjort ett fantastiskt jobb och samlat flera generationer studenter och kollegor som har påverkats av Jorid Hovdens arbete med organiserad sport i relation till kön. Tjønndal själv har studerat under Hovden hela vägen från sin kandidatexamen till doktorsexamen och hon skriver att ”om jag inte hade träffat Jorid hade jag inte blivit idrottssociolog”. Med de 18 artiklarna, som är indelade i fyra breda sektioner – 1) tränare och domare; 2)  idrottspolitik; 3) ledarskap, jämställdhet och social ojämlikhet; och 4) internationella perspektiv på jämställdhet inom idrottsorganisationer – är denna bok mycket mer än ”festskrift” för Hovden, och den visar vikten av det arbete hon har gjort under sin akademiska karriär.

Boken är ett starkt uttalande om vad som fortfarande behöver göras och hur man kan bygga vidare på Hovdens forskning. Och även om den här boken främst handlar om organiserad sport och kön i Norge, ska vi inte bortse från bokens betydelse för forskare från andra geografiska områden med liknande strukturer, särskilt i Sverige (till exempel kapitel 16) och andra västerländska länder (till exempel England kapitel 17).

Men boken ser inte bara bra ut. Anne Tjønndal har gjort ett fantastiskt jobb och samlat flera generationer studenter och kollegor som har påverkats av Jorid Hovdens arbete med organiserad sport i relation till kön.

Genom bokens 18 artiklar lär vi oss om olika sporter, metoder och teorier relaterade till kön och ledarskap.

Forskningens kvalitativa sida är definitivt starkare i den här boken än den kvantitativa. Men jag blev också glad över att hitta några mixed methods-studier, till exempel kapitlen 2, 15 och 7, särskilt när man betänker att den metoden tenderar att vara mindre populär inom idrottssociologi. Jag gillade verkligen de olika analysmetoder som denna bok har att erbjuda. Som ny doktorand var detta något jag verkligen uppskattade, det fanns mycket jag kan ta med mig för mitt eget forskningsprojekt.

I boken får vi också lära oss mer om, till exempel, jämförande innehållsanalys (kapitel 18), mönstermatchningsanalys (kapitel 16), kollektiv kvalitativ analys (kapitel 13), dekonstruktiv analys (kapitel 9), historisk-diskursiv analys (kapitel 8), deduktiv-induktiv metod (SDI, kapitel 6) och tematisk analys (kapitel 5) – för att bara nämna några.

Som någon med en masterexamen i genusvetenskap blev jag inte alltför förvånad när jag stötte på ledande teorier och framstående namn i den här boken, till exempel ”att göra kön” (kapitel 2 och 6), de Beauvoir (kapitel 4), Bourdieu (kapitel 8), Foucault (kapitel 9), social identitetsteori och homosocialitet (kapitel 16) och jämställdhet (kapitel 17). Jag var dock glad att det inte slutade där utan att författarna tog in nya teorier även om kön. Vissa av artiklarna är mindre teoritunga än andra (till exempel kapitel 10 eller kapitel 7), vilket jag tyckte om. Ibland kan det bli ganska utmattande att läsa 358 sidor av bara tung teori.

Ironiskt nog hänvisade ett av de kapitel som jag tyckte var mest intressant (kapitel 2) inte så mycket till Hovdens arbete som de flesta andra kapitlen gjorde. Även om denna artikel passar bokens övergripande tema, är jag inte säker på om jag skulle ha inkluderat den.

En tydlig styrka med boken är att den kan vara av intresse för så många olika människor med olika bakgrund eftersom den täcker och knyter ihop så många forskningsområden. Den kan lika intressant för den genusforskare som inte har mycket relation till idrott alls som till ledarskapsstudenten som aldrig har läst något om kön förut.

Eftersom bara två av de 18 artiklarna är skrivna på engelska är denna bok tydligt riktad till en nordisk publik. Detta kan ses som en svaghet, men det är kanske förståeligt att en hyllningsbok till en norsk forskare som är utgiven i Norge i huvudsak är skriven på norska. Jag tycker dock att det är en bra påminnelse att diskutera hur engelska öppnar dörren för en mycket bredare publik, särskilt som Hovden och hennes forskarkollegors arbete kan ha betydelse för så många utanför den nordiska sfären. Detta är viktigt eftersom de flesta författare i boken påpekar bristen på forskning om ämnet genus, idrott och ledarskap. Ju mer tillgängligt Hovdens och kollegors arbete blir utåt, desto fler möjligheter finns för att öppna detta forskningsområde och förhoppningsvis påverka lederskap inom idrottsorganisationer på ett positivt sätt.

Copyright © Leah Monsees 2021