Integrationspolitik och fotbollsgenier

Varje gång vi knäpper på sporten i teve ser vi dem: dessa individualister som på egen hand förmår avgöra en match för sitt klubb- eller landslag. Med sina extraordinära kvaliteter bidrar de med det oväntade: ett par rappa finter i hög fart, ett avigt skott från snäv vinkel, en omöjlig klack upp i nättaket, en osannolik dribblingsraid. De sticker ut med sina ofta irrationella och oväntade insatser på den gröna mattan. Förutsättningen för att de skall lyckas är dock att det finns ett utrymme för just den här spelartypen och spelstilen i deras fotbollsmiljö. Det måste finnas en förståelse för att de presterar bäst då de får spela på egna premisser, utan att fullt ut underordna sig lagets övergripande spelsystem. Det handlar om en tolerans för den exceptionella talangen, och våga låta den få verka fritt.

I Sverige är det väl främst Zlatan Ibrahimovic som står som representant för denna oberäkneliga spelartyp (även om det efterhand finns många fler av dem). Och kanske var det också Zlatan som på allvar öppnade dörren och gjorde det möjligt för allt fler killar med invandrarbakgrund att på allvar ta plats i de svenska toppklubbarna och banka på dörren till landslaget. Kanske är det Zlatans insatser som fått det svenska tränarkollektivet att lätta lite på sitt stränga systemtänkande, där varje spelare har sin bestämda roll och sina bestämda uppgifter, och istället se till den enskilde spelarens individuella kvaliteter och låta dessa få verka utan krav på fullständig anpassning till taktiska mönster och kollektiv disciplin, eller övriga normer och värderingar inom fotbollsmiljön för den sakens skull.

För klart är att den tidigare svenska fotbollsmodellen med hårt arbetande, lojala och anpassningsbara spelartyper har breddats under de senaste åren och lämnat utrymme för spelare med en mer individualistisk och ”kaxig” framtoning. I en intervju i Sydsvenskan den 5 maj 2011 menar Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmö högskola, att mångfalden är större inom den svenska fotbollen än till exempel i arbetslivet.

På andra sidan Sundet är situationen annorlunda. Den danske idrottsforskaren Martin Treumer Gregersen (verksam vid Aarhus Universitet) har noterat att det inom dansk elitfotboll råder en stor brist på spelare från familjer med invandrarbakgrund. Det här är ett ämne som varit uppe på tapeten under lång tid i Fotbolls-Danmark, och i sin bok ”Hvorfor har vi ingen Zlatan i dansk fodbold? försöker Gregersen hitta svaret på just samma fråga.

I boken, som bygger på en mängd intervjuer med tränare och spelare på olika nivåer inom dansk fotboll, slår han tidigt fast att den rådande kulturen inom dansk fotboll sätter tydliga gränser för vad en fotbollsspelare skall vara och inte vara, och hur han bör agera i stort i enlighet med denna. Den danska modellen lutar sig mot en kollektivistisk tradition där klubbens värderingar, laget och den taktiska strategin alltid står över individen och dennes färdigheter och behov. Superindividualister gör sig därmed inget besvär. Kan de inte underordna sig de principer som klubbarna lutar sig emot har de helt enkelt inget i laget att göra.

Gregersen menar att det här har skapat en likriktad ”spelar- och människotyp” som blivit en mall för hur en dansk fotbollsspelare bör vara.

Dansk fotboll domineras, menar Gregersen, av en modell som handlar om så mycket mer än själva fotbollsspelet. Den innehåller en rad normer för hur spelarna bör uppföra sig och vad de bör praktisera såväl på som utanför fotbollsplanen: de skall göra som de blir tillsagda, uppträda ansvarsfullt och ordentligt, ta hänsyn till andra, inordna sig klubbens och kollektivets intressen, vara flitiga, ta ansvar för sin framtid etc. Alla dessa policys, normer, regler och koder skapar en kultur som utesluter alla de som inte anpassar sig till regelverket. Gregersen menar att det här har skapat en likriktad ”spelar- och människotyp” som blivit en mall för hur en dansk fotbollsspelare bör vara.I de intervjuer som ligger till grund för Gregersens resonemang framkommer det att många tränare ser en mängd specifika karaktärsdrag som inte är förenliga med den här mallen hos de icke-etniska danska fotbollsspelarna. ”Icke-dansken” är mer av en primadonna som gillar att ”visa upp” sig, han tar stora risker på plan, är bollkär, temperamentsfull, aggressiv och vill framåt. Samma spelare beskrivs ofta som mer egoistiska än sina danska lagkamrater, de saknar tålamod i sin väntan på att ta en fast plats i klubbens A-lag och har överlag högre tankar om sina färdigheter än vad som kanske motsvarar deras egentliga nivå. Uppfattningen är alltså att många av de här spelarna bär på en hållning och har en självbild som går stick i stäv med danska modellen. Tränarna betonar ofta de här spelarnas svårigheter att underordna sig den organiserade och kollektiva spelstil som kännetecknar dansk fotboll. Många bland tränarna uppfattar spelarnas hållning som ett attitydproblem, medan det, menar Gregersen, i själva verket handlar om olika sätt att se på, och vilja spela fotboll, och att dansk fotboll i sin nuvarande skepnad inte verkar ha utrymme för dessa olikheter. Som en följd av denna konflikt droppar många av talangerna av då de mister glädjen för spelet, och inte längre orkar stånga sig blodiga mot den strikta normen.

Gregersens huvudpoäng är som sagt att det i dansk fotboll finns ett ideal som omfattar mer än det som sker på själva fotbollsplanen. Det danska fotbollförbundet, DBU, ser sporten som en nationell symbol, och vill därför skapa goda rollmodeller och ambassadörer för att säkra sportens status. På olika sätt uppmanar förbundet klubbarna att utarbeta etiska normer som ligger i linje med detta.  Normer som i sin tur – icke minst av historiska orsaker – tar avstamp i den danska mentaliteten och det danska sättet att vara på.

Svårigheterna för en Zlatan att slå igenom i dansk fotboll ligger således dels i detta enkla att den danska fotbollsmodellen är så befäst hos den inhemska tränarkåren att influenser ”utifrån” bemöts med stor skepsis. Antingen underordnar du dig systemet, eller så faller du ifrån. Ungefär så. Den andra orsaken, som är betydligt mer komplex, bygger på att de icke-etniskt danska spelarna lutar sig mot värderingar som inte passar in i den tradition och kultur som gäller i det danska samhället i stort. Gregersen antyder att där kan vara ett sammanhang mellan problemen med integrationen i det danska fotbollsystemet och problemen med integrationen i största allmänhet. Som icke-etnisk dansk är det så mycket svårare att upptas i den danska gemenskapen såvida du inte fullt ut är beredd att acceptera och rätta dig efter de rådande normerna som betonar det kollektiva och gemensamma. Eller som en av spelarna uttrycker det i en intervju, och som kanske bättre summerar problematiken:

Så vad krävs det då för att en Zlatan skall kunna slå igenom i dansk fotboll? Gregersen sitter inte inne med några enkla och självklara svar, men hans avslutande resonemang ruvar ändå på en lösning:

© Mickael Möller 2011.