Välskriven och teoretiskt underbyggd antologi om norsk friluftslivspedagogik i högre utbildning

Jonas Mikaels
Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Den här antologin behandlar friluftslivets pedagogik i en norsk kontext. Boken är ett resultat av ett initiativ från Forum for friluftslivsfag i høyre utdanning. I detta forum, som stiftades 2011, ingår representanter från de universitet och högskolor som erbjuder friluftsliv i Norge. Forumet har följande fem syften, a) skapa medvetenhet kring friluftsliv som ämne och forskningsområde, b) fokusera på olika perspektiv och debatter kopplat till friluftslivsämnet, c) bidra till kvalitetssäkring av friluftslivsundervisning, d) ta upp samhällsaktuella problemställningar kopplat till friluftsliv, samt e) bidra till samarbete mellan medlemsinstitutionerna. Förslaget att skriva denna antologi i friluftslivspedagogik blev framlagt på forumets möte i Sogndal 2016.

I bokens åtta kapitel behandlas frågor kopplade till bildning, undervisning och lärande i friluftsliv. Bildning i det här sammanhanget inbegriper kunskap, värderingar och förhållningssätt till natur och människor. Undervisning innefattar planering, genomförande och utvärdering för lärande i autentiska situationer i naturen. Lärande i detta sammanhang innebär lärande i, om och genom natur och av natur. Boken inleds med kapitlet ”Friluftslivsvägledning som värdebildande lärande i mötet med fri natur”. I kapitlet presenterar författarna Petter Erik Leirhaug, Per Ingvar Haukeland och Nils Faarlund en beskrivning av norsk friluftslivstradition och det historiska ursprunget till vägledning i friluftsliv med målsättningen att tydliggöra värdedimensionerna i friluftsliv. Beskrivningen baseras på Faarlunds värderingar och syn på friluftsliv. Nils Faarlund har kommit att spela en central roll i utvecklingen av norsk friluftslivspedagogik. 1967 inrättade Faarlund Norges första självständiga kurs- och utbildningsinstitution för friluftsliv och fjällsäkerhet, det som senare fick namnet Norges högfjällsskola. Faarlund var också central i införandet av friluftsliv som fördjupningsämne vid Norges idrettshøgskole 1972. Författarna diskuterar hur friluftsliv kan öppna upp som ett alternativ till naturvetenskapens traditionella naturförståelse och argumenterar för att det tillhör friluftspedagogiska praktiker att levandegöra en värdegrund som erkänner naturens egenvärde. Avslutningsvis pekar författarna på det ansvar och de utmaningar friluftsvägledaren står inför vad gäller att arbeta utifrån en värdegrundad friluftslivspedagogik.

I bokens andra kapitel skriver Jannike Høyem och Merete Lund Fasting om ”Kunskap i friluftsliv”. Trygg färd förutsätter kunskap. Författarna presenterar olika former av kunskap och diskuterar dessa i relation till att gå på en topptur på vinterfjället. De kunskapsformer som diskuteras är teoretisk kunskap och praktisk kunskap. Praktisk kunskap diskuteras och presenteras i form av kroppslig kunskap, kommunikativ kunskap och känslomässig kunskap. Författarna menar att de olika formerna av kunskap är nära sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra, vilket gör det svårt att skilja dem åt. Tillsammans utgör kunskapsformerna en helhet som författarna menar att en klok praktiker är kapabel att tillämpa.

I det tredje kapitlet med titeln ”Att planera för lärande i friluftsliv”, ger sig författarna Torbjørn Lundhaug och Ketil Østrem i kast med en konkret undervisningspraktik. Exemplet de använder sig av är matlagning utomhus. Kapitlet behandlar temat didaktik och hur planeringar kan justeras allt eftersom utifrån skiftande förutsättningar beträffande variation i aktivitet, grupp, väder och andra omständigheter. Författarna betonar reflektion runt det egna lärandet samt omvärdering under pågående praktik som goda metoder för att främja lärande.

Det fjärde kapitlet, ”Lärande i beslutsprocesser i snöskredutsatta omgivningar”, är skrivet av Vegard Vereide, Odd Lennart Vikene och Linda Hallandvik. I kapitlet ger författarna läsaren en inblick i hur 12 nyutbildade bergsguider, eller tindevegledere som det heter på norska, beskriver sina erfarenheter av lärande i beslutsprocesser i lavinutsatt terräng. Trygg och god vägledning i den här typen av områden är krävande att lära sig, då faktorerna som värderas är dynamiska och komplexa. Författarna diskuterar empiriska resultat från tre fokusgruppintervjuer i relation till etablerade teorier om beslutsprocesser.

Bokens olika kapitel visar upp en imponerande bredd och är välskrivna och teoretiskt underbyggda. Framför allt gillade jag att läsa bokens inledande kapitel om den historiska beskrivningen av norsk friluftslivstradition och upphovet till ”vägledning i friluftsliv”.

I bokens femte kapitel ”Färdighetslärande i friluftsliv – didaktiska tillvägagångssätt”, studerar författarna Tom Lund och Anne Henriksen hur olika lärprocesser påverkar färdigheter i friluftsliv. De exemplifierar detta genom kajakräddning. Tre olika metoder som tillämpades vid inlärningen beskrivs. Den första metoden var Discovery Learning, även kallat problembaserat lärande (PBL) eller erfarenhetsbaserat lärande. Den andra metoden som användes var Instruktion, och den tredje metoden var Modellbaserat lärande. Resultaten diskuteras mot bakgrund av observation av en räddningssituation ett år efter inlärningstillfället. Författarna menar att det är många pedagogiska och kontextuella förutsättningar som ligger till grund för kroppslig förmåga och motivation i friluftsliv.

I det sjätte kapitlet, ”Lärandeklimat, motivation och förmåga”, utforskar Helga Synnevåg Løvoll skillnaden mellan upplevd förmåga eller bemästrande (jämför norskans mestring) och upplevelsen av övervinnelse – att klara av något. Utifrån dessa skillnader diskuteras hur en vägledare kan tillrättalägga för ett gott lärandeklimat, med fokus på bemästrande och inre motivation i friluftsliv.

Bokens sjunde kapitel, ”Bruk av digitala verktyg i friluftslivsutbidlning”, är skrivet av Jørgen Weidemann Eriksen, Trond Augestad och Axel Rosenberg. Här diskuterar författarna olika konsekvenser av digitala hjälpmedel i friluftslivsutbildning. Detta exemplifieras genom möjliga nyttoområden, utmaningar och konsekvenser med användandet av multiverktyget inReach SE, en handburen sattelitkommunikationsenhet med GPS navigering.  Författarna till kapitlet menar att det är nödvändigt med mer kunskap och större medvetenhet kring den digitala utvecklingen, en utveckling författarna menar vi bara sett början av. I kapitlet diskuteras huruvida detta digitala verktyg kommer att påverka friluftslivets egenart och utövarnas säkerhet. Vidare diskuterar författarna om det eventuellt kan finnas en pedagogisk/didaktisk potential knutet till bruket av det digitala verktyget inReach SE.

I bokens åttonde och avslutande kapitel ”Hälsa, miljö och säkerhet”, belyser André Horgen och Fredrik Christoffersen hur erbjudandet av tjänster, som exempelvis olika guidade turer inom friluftsliv och naturturism kan möta myndighetens krav på HMS-planer (hälsa, miljö och säkerhet). I kapitlet diskuteras även om guideföretagens egen internkontroll kan göras på andra sätt än genom användandet av traditionella tekniska riskanalysmodeller. Som alternativ presenteras istället en kvalitativ form av HMS-planer och internkontroll som bygger på samhällsvetenskapliga, humanistiska och etiska grunder. Inom den HMS-strategi som presenteras betonas förebyggande åtgärder som kräver att man identifierar och värderar risker samt vidtar nödvändiga och tillräckliga åtgärder genom en handlingsplan så att risken blir acceptabel. Aktsamhetsplikten kräver att man ska vara tillräckligt uppmärksam och försiktig. Kunskapsplikten kräver att man ska ha nödvändiga kunskaper och kvalifikationer. Informationsplikten kräver att deltagarna ska få tillräcklig och relevant information. Vad som är tillräckligt och nödvändigt i alla dessa sammanhang, är enligt författarna socialt och kulturellt betingat.

Den här boken riktar sig till lärarutbildare, forskare och studenter inom ämnet friluftsliv. Boken utgör ett viktigt kunskapsbidrag till alla som på olika sätt är verksamma inom det friluftslivspedagogiska fältet. Bokens olika kapitel visar upp en imponerande bredd och är välskrivna och teoretiskt underbyggda. Framför allt gillade jag att läsa bokens inledande kapitel om den historiska beskrivningen av norsk friluftslivstradition och upphovet till ”vägledning i friluftsliv”. Författarna Leirhaug, Haukeland och Faarlund betonar distinktionen mellan vegledning stavat med ’g’ och veiledningstavat med ’i’. Vegledning (stavat med g), har sina rötter i 1960- och 1970-talets ”gröna våg”, inspirerat av och i dialog med Arne Næss djupekologiska perspektiv. Vegledning, och den värdegrund som underbyggde denna exemplariska (läs normativa) och naturvänliga friluftslivspraktik, ansågs länge som en form av samhällskritik. G-et har blivit en markör för att skilja friluftslivsvegledning från pedagogiska verksamheter som talar om naturen enbart som en lärandearena eller riktar fokus på ramfaktorer. Författarna menar att det finns en risk att missa den friluftslivspedagogiska poängen med att se naturen som en aktör i lärandet. Här läser jag in en viss kritik och drar själv paralleller till den svenska gymnasieskolans läroplan och den natursyn som speglas där. Särskilt gillar jag författarnas diskussion kring att det inte handlar om distinktionen mellan stavningen eller bokstäverna i sig, utan vad de representerar.

Copyright © Jonas Mikaels 2020