Värdefull och inspirerande lärobok i dans- och rörelseundervisning

Torun Mattsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Det här är en lärobok som handlar om undervisning i rytmisk rörelse, gymnastik och framför allt dans. Boken är ett resultat av författarnas långa beprövade erfarenhet och den utgör en del av utvecklingsprocessen i det musiskt-estetiska rörelsefältet inom idrottsutbildningen på Institut for idræt vid Københavns Universitet. Avsikten med boken är att ge såväl praktiska som teoretiska kunskaper i rörelsefältet. I inledningen slår författarna fast att dans är en existentiell rörelseform som handlar om att vara människa och att dansa är som att röra sig i spänningsfältet mellan fotfäste och himmelskyss. Fotfästet symboliserar att vara förbunden till jorden och till sig själv. Många danser har en nedåtriktad kraft såsom rituella danser eller modern dans med fallande, rullande eller krypande rörelser. Himmelskyssen symboliserar den mänskliga kroppens strävan att överskrida tyngdkraften och en känsla av att kunna sväva och flyga, som exempelvis i den klassiska baletten. Men kyssen är även en symbol för det mänskliga mötet och för kommunikation. Författarna menar att det ställer stora krav på ämneskunskaper, pedagogisk skicklighet och ett personligt kunnande för att kunna undervisa i något som är djupt existentiellt och samtidigt i ständig förändring. Den här boken är skriven för att kunna hjälpa till i den processen.

Boken är en antologi där författarna skriver olika kapitel enskilt eller tillsammans. Lis Engel och Heller Winther är de mest tongivande författarna och de står för en majoritet av texterna. I det inledande kapitlet skriver Engel om kroppens historier. För att kunna förstå kroppen i rörelse är det teoretiska perspektivet fenomenologiskt. Med Engels ord: ”Den levende krop er dynamisk forbundet med sansninger, fornemmelser, følelser, bevægelser og handlinger. Kroppen fortæller vor livshistorie og vort tilhørsforhold både kulturelt og historisk” (s. 10). Engel refererar till den kände franske filosofen Merleau-Ponty och till danska forskare såsom Fink-Jensen, Fuglsang och Gendlin. Engel tar upp de tre begreppen stemthed, rettetheden och dynamikken för att kunna förstå kroppens relation till världen. Sammanfattningsvis utgör kapitlet en grund för hur kropp och rörelser kan förstås i ett holistiskt perspektiv som något estetiskt och existentiellt i en sammanhållen enhet.

I bokens andra kapitel redogör Maj-Britt Nørgaard för dansens karta, och hon menar att det är svårt att särskilja olika danstraditioner eftersom genrer blandas. Inledningsvis tar Nørgaard upp den danska gymnastikens rötter med Gotvedgymnastik, och hur den danska gymnastiken har influerats av den svenska Linggymnastiken och den tyska Medaugymnastiken. I kapitlet radas olika former av dans upp såsom aerobics, klassik balett, modern dans, jazzdans, hip hop, ny dans, releaseteknik, kontaktimprovisation, rörelsekommunikation, folkdans och yoga. Sammanfattningsvis ger kapitlet en förståelse för olika sorters dansutövande, men det finns ingen tendens till att försöka dela in dans i sammanhängande kategorier eller att förstå genrerna i relation till varandra.

Det tredje kapitlet handlar om konsten att undervisa och det är strukturerat utifrån undervisningens centrala didaktiska frågor: varför, vad, hur och för vem? Författarna beskriver olika organisationsformer, gruppdynamiska aspekter, lärarroller och deltagarnas betydelse för utveckling av undervisning. I kapitlet ges konkreta förslag på hur undervisningen i det musiskt estetiska rörelsefältet kan organiseras. Författarna nämner följ-mig-undervisning och uppgiftscentrerad undervisning. I texten riktas delvis kritik mot några av undervisningsformerna. Författarna skriver: ”Vælger man at lave undervisning efter følg-mig metoden, skal man også være opmærksom på metodens begrænsning” (s. 38). Det ställs stora krav på att den som undervisar visar empati och respekt för deltagarna. I kapitlet ger författarna flera exempel på hur dansundervisning kan struktureras i rummet som exempelvis i räta linjer, i cirkelform eller som strukturerat kaos. Övningarna kan ske individuellt, i par eller i grupp. Läraren kan även inta olika roller och undervisaren kan vara mästaren som har svar på allt eller förföraren som träder fram tydligt, men som inte har svar på allt. Vidare finns animatören som bygger upp undervisningen så att deltagarna får större utrymme och slutligen vägledaren som stöttar deltagarnas egna initiativ. I ett annat kapitel skriver Mia Herskind och Helle Winther om det ”professionspersonlige” som både handlar om att vara professionellt närvarande och att vara uppmärksam på egna kommunikationsmönster. Det gäller särskilt den icke-verbala kommunikationen i undervisning. Egenkontakt och att vara kroppsligt närvarande är både dynamiskt och situerat. Det är möjligt att träna på att vara närvarande genom att arbeta med dans.

I följande kapitel diskuterar Engel kropp och kreativitet som ”den langsomme vej”, och Herskind lyfter fysiologiska, psykologiska och sociala aspekter på uppvärmning i rytmisk rörelse, dans och gymnastik. Vidare diskuterar Winther och Engel basala rörelseprinciper för rytmisk grundträning. De behandlar rörelseförmåga, styrka, uthållighet, koordination och spänningsbalans. Författarna lyfter fram olika alternativ till grundträning. Ett exempel på en annorlunda styrketräning är ett slags lekande kampdans, där deltagarna arbetar med att göra motstånd och att ge efter. I nästkommande kapitel förklarar Engel vikten av och det naturliga i att sträcka sig. Hon menar att människans moderna livsstil har inneburit motsatsen, vilket kan få till följd spända förkortade muskler. Det är just det långsamma tempot i sträckningar och smidighetsövningar som kan öppna upp för uppmärksamhet på kroppens rörelser. Engel menar att övningarna kan vara meditativa och att de uppmärksammar att vara närvarande och därmed fungerar som kroppsterapi.

Musik är en central del av undervisning i det musiskt estetiska rörelsefältet. Maj-Britt Nørgaard ägnar ett kapitel åt att ge läsaren grunderna i musik, rytm och energi. Författaren redogör för musikens grundelement och förklarar skillnaderna mellan rytm, puls och takt. Kapitlet är handfast och ger vägledning om hur det går till att göra en enkel musikanalys och vikten av att kunna välja rätt musik och tempo beroende på rörelseaktivitet. Särskilt uppmärksammas relationen mellan musik och rörelse när det gäller svängande rörelser och markerade rörelser, men även den sinnesstämning som musiken bidrar med betonas.

Lis Engel vidareutvecklar musikens betydelse för rörelser och hon menar att musiken inte bör användas som bakgrundsmusik. I stället ska man försöka vara 100 procent uppmärksam på musiken och låta kroppen uttrycka musikens energi. Det är väsentligt att kunna vara sensitiv för musikens nyanser och stämningar. Engel menar att rytm finns överallt; i kroppen, i rörelser och i naturen. Författaren hämtar inspiration från kinesisk filosofi för att visa att rörelserytmer och kvaliteter är universella och därmed långt ifrån mekaniska och mätbara. Även när vi är helt stilla är vi i rörelse. Det enklaste och mest naturliga är att vi måste få uppleva olika rytmer och att vi ges möjlighet att dansa dem. Engel menar att de rytmer som vi har svårast med är särskilt viktigt att bearbeta för att förstå personliga och kulturella mönster.

En av de mest inflytelserika personerna för den moderna dansens utveckling är dansaren och koreografen Rudolf Laban. Helle Winther ägnar honom ett helt kapitel i boken för att kunna förstå kvalitativ rörelselära. För Laban är dansen människans mesta basala verksamhetsområde och han såg dansen som ett språk. Laban menar att det finns principer för rörelser och att varje människa kan finna vägen till sin egen dans genom att utforska och upptäcka. För Laban ingår alla rörelser i en organisk helhet och är inte att betrakta som mekaniska rörelser utan det finns ett oupplösligt förhållande mellan dansarens personlighet och den kulturella kontexten. Winther gör en grundlig genomgång av Labans rörelseramverk och hon tar upp BESS-konceptet, som är utvecklat av Irmgard Bartenieff, en av Labans elever. Det består av Body (kropp), Effort (dynamik/karaktär), Shape (form) samt Space (rum). Effort-konceptet är kanske det som Laban har blivit mest känd för och det inrymmer några av de mest centrala elementen: kraft, rum, tid och flyt. Det finns en idé om att det finns två motsatta kvaliteter för varje element. Exempelvis kan tid vara utsträckt eller plötslig. Det är viktigt att påpeka att tid är en relativ tidsangivelse och att det är den upplevda tiden som åsyftas. Kapitlet ger en bra uppfattning om vad Labans rörelseramverk går ut på och hur det är möjligt att omsätta den kvalitativa rörelseläran i praktiska exempel.

I ett senare kapitel i boken vidareutvecklar Lis Engel Labans koncept och hur det kan användas för teknikträning i modern dans. Det är ett intressant kapitel eftersom Labans rörelseramverk vanligtvis används som en kontrast till teknikträning. Engel menar att all teknikträning i dans handlar om disciplinering, men att nya impulser på dansträning fokuserar på uppmärksamhet av kvaliteter. Det handlar om att kunna uttrycka sig och att leka och det innefattar spontanitet och intuition. Engel menar att teknikträning kräver ett dubbelt fokus både på form och förnimmelse. Modern och postmodern dans har i stigande grad fokuserat på teknik som utforskar den kinestetiska förnimmelsen av kroppens rörelseformer och dynamik. Det betyder med andra ord en ny sorts teknikträning som fokuserar på att lyssna till kroppen och att träna kinestetisk uppmärksamhet. På så sätt finns det inget motsatsförhållande mellan teknikträning och Labans rörelseprinciper. Engel visar att rörelse- och dansanalys är nödvändiga redskap för att kunna arbeta med teknikträning, och att Vad (kroppens grundläggande rörelser), Hur (rörelsernas dynamik), Var (rörelsernas riktning) samt Varför (rörelsernas relationer) ger de redskap som är nödvändiga i detta arbete.

I ytterligare ett kapitel vidareutvecklar Winther hur man kan arbeta med koreografi och estetik och hur rörelser kan sättas samman i större helheter. Winther konstaterar att Labans rörelseramverk kan vara bra redskap för att skapa koreografier. När det gäller rummet är det möjligt att analysera hur man rör sig i former, riktningar, nivåer och plan i rummet. Dynamiska expressiva uttryck såsom kraft, tid, rum och flyt är användbara för att analysera olika rörelser i koreografin. Winther förklarar hur koreografier kan vara indelade i olika teman och att olika delar i koreografin kan komma tillbaka som omkväden. I kapitlet finns även konkreta exempel på hur man kan arbeta med koreografi i olika faser: improvisations-, fördjupnings- och perfektionsfas.

Ett kapitel heter ”Leg og bevægelsesglæde – et universelt læringspotentiale” och är skrivet av Helle Winther. Hon tar hjälp av kulturhistorikern Huizinga och antropologen Callois för att försöka förklara lekens grundkrafter och karaktäristik. Leken, precis som dansens, handlar om något existentiellt som att vara människa. Winther lyfter fram lekens kommunikativa aspekter, vikten av att kunna samarbeta samt betydelsen av att vara solidariska mot varandra. I ett sista kapitel skriver Engel om dansen som urerfaring som handlar om dansens potential att sammanväva historiska, kulturella och konstnärliga multiformer: ”Der er ikke tale om en formel egenskab, men om en særlig måde at være i bevægelse på, som kan åbne øjeblikket ind i frihedens rum” (s. 240).

Boken Fodfæste og himmelkys: Undervisning i rytmisk bevægelse, gymnastik og dans är en givande och inspirerande läsning och det är en värdefull lärobok för alla som arbetar med undervisning. Den riktar sig främst till lärare och studenter som undervisar i rytmisk rörelse, gymnastik och i dans i skola och högskola/universitet, men även till ledare inom den frivilliga idrotten. Jag menar att boken även är intressant för alla som är intresserade av didaktik, pedagogik och metodik. Författarna har verkligen försökt tränga ner i ett undervisningsinnehåll och de vrider och vänder på det i relation till undervisning. Till skillnad från andra läroböcker är denna bok teoretiskt underbyggd, samtidigt som den ger många praktiska exempel som kan användas direkt i undervisningen. I boken finns en fenomenologisk ansats som ger en filosofisk grund för hur vi kan tänka kring kropp, rörelser och undervisning. Enligt den franska didaktiktraditionen är lärarens undervisning, elevers lärande och undervisningsinnehållet en sammantvinnad helhet. I boken riktas uppmärksamheten mot lärarens perspektiv och på hur ett undervisningsinnehåll kan iscensättas, men även mot mottagarens perspektiv, det vill säga vad och hur elever eller andra deltagare lär genom att vara med i undervisningen. Fodfæste og himmelkys: Undervisningsbog i bevægelse, rytmisk gymnastik og dans  är ett slags kärleksförklaring till dansen, och den visar dansens potential för att uttrycka något i rörelser. Boken ger inga exakta svar på hur detta ska gå till, men den hjälper läsaren att tänka kring dans, och den öppnar upp för nya frågor och upptäckter i den egna undervisningspraktiken.

Copyright © Torun Mattsson 2016