Idrott och identitetsskapande

Vi är många som fascinerats över hur utövandet av idrott eller kroppsrörelse kan gripa tag i en – och plötsligt bli till en del av ens personlighet. Hur går det till? Kan det förklaras med ord? Ja, Jørgen Hinsby gör ett försök i sin skriftIdræt, oplevelse og identitet. Han konstaterar i slutet av boken: Hvis jag skulle give svar på det eksistentielle grundspørgsmålet, der lyder: ”Hvem ær du, når det kommer till stykket”? Så ville mitt svar være: ”Jeg er roer” (s. 102) Och han fortsätter med att förklara att det är genom de krafter som rodden öppnar för, som han får tillgång till det andra, som han också är!

Boken handlar om upplevelser i relation till idrottsutövande – och vad dessa upplevelser kan betyda för identitetsskapandet. Hur påverkas jag av den rörelse jag övar och övar, och som långsamt blir en del av mitt rörelsespråk och mitt jag. Hinsby är säker, genom sin rodd når han ett fysiskt och psykiskt tillstånd som ger honom en livskänsla, erövrad genom en disciplinerad livsföring. Livskänslan ger honom en inre förnimmelse av frihet och tillfredsställelse. Att utöva rodden är som att nalkas en poetisk, rytmisk råkraft – där man blir ett med sina element, med båten, årorna, vattnet, kraftspelet. I boken vill Hinsby söka svaret på frågorna: Hur är det möjligt att bli beroende av att utöva kraftfull fysisk aktivitet? Varför älskar man idrott och vari ligger min egen fascination?

Boken består inte bara av Hinsbys egna upplevelser och förhållande till rodd, utan också av ett systematiskt sökande efter beskrivningar av idrottens egenvärde. Han tar hjälp av den norske idrottsfilosofen Gunnar Breivik i ett försök att täcka av alla de värden som idrotten i sin bästa form kan bidra med/leda till: Idrotten som ett medel till självförverkligande, idrotten som estetiskt fenomen, som lek, som modell för prestationssamfundet, som kompensation till industrisamhället osv. osv.

Hinsby tar också vägen förbi kroppsteoretiker och sociologer för att hitta argument till ”vårt behov” av rörelse. Han finner en del svar som exempelvis att kroppen har sina egna utgångspunkter som förnuftet aldrig kommer att förstå… eller att idrotten är en livsarena där meningsfylld existens sökes, skapas och upplevs… eller att människans livsstilsprojekt egentligen handlar om att få social och kulturell kontroll på sin tillvaro genom att få ihop splittrade delar till en enhet. Med hjälp av denna helhet uppnår människan känslan av en identitet som skapar säkerhet…

Boken ställer krav på sin läsare, krav som handlar om att kunna hålla i den röda tråden, att inte skumläsa delar som känns bekanta, att behålla sin nyfikenhet intill slutet. Kanske är det min egen identitet som kvinna, gymnast och dansare som gör att jag får kämpa med att på allvar känna mig delaktig i Hinsbys samtal. För mig består rörelse av så mycket mer än rytmisk råkraft. Jag fascineras också av den tunga, lätta, klanglösa, böljande rörelsen… kanske letar jag efter ett bredare rörelsevokabulär än det jag hittar i Hinsbys text, eller så finns det där fast jag inte ser det. Men det hindrar inte att den som utövar och/eller arbetar med idrott som lärare, tränare, ledare kan bli stimulerad av Hinsbys text om idrottens icke verbala språk och dess betydelse för identitetsformeringen.