Värdefull om än överteoretiserande avhandling om vägen till fördjupat lärande

Suzanne Lundvall
Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, Stockholm


Heléne Bergentoft
Lärande av rörelseförmåga i idrott och hälsa ur ett praktikutvecklande perspektiv
218 sidor, hft.
Göteborg: Göteborgs universitet 2019 (Göteborg Studies in Educational Sciences)
ISBN 978-91-7346-508-1

Jag sitter med sonen, 17 år, på ett utvecklingssamtal. Läraren samtalar med sonen om hans nivå på kunskaperna i matematik. Läraren Daniel upprepar: ”Du måste gå på djupet, förstå lösningarna, inte bara göra mattetalen. Jag ser att du kan, men du ska lägga ner mer tid på att gå på djupet. Förstår du? Mer tid, börja plugga tidigare, oftare och mer. Fattar Du, förståelse, på djupet?” Sonen nickar. Och jag undrar – vad är det sonen förstår?  Utvecklingssamtalet berör till viss del Helène Bergentofts avhandling Lärande av rörelseförmåga i idrott och hälsa ur ett praktikutvecklande perspektiv. Den handlar om djupinlärning, och om didaktiska aspekter som behöver säkras på ett systematiskt och vetenskapligt sätt. Bergentoft har inte matematik i fokus utan hur man kan arbeta med rörelseförmåga som ett tillstånd.

Lite förenklat handlar avhandlingen om vad lärare och elever behöver urskilja för att komma åt ett generiskt och fördjupat lärande. Vilken läranderymd kan/bör lärare skapa för att kunna ”packa upp” ett lärandeobjekt? Och vad är ett tillgängligt lärandeobjekt för eleverna, där de kan haka i erbjudandet att lära sig ett innehåll som ska bidra till en subjektivt förkroppsligad process av kroppen i rörelse, sensoriskt erfaren och med ökad kroppsmedvetenhet? Det låter mycket invecklat och det är det också, vid en första och en andra läsning av avhandlingen. Sedan börjar dess syfte och forskningsdesign klarna.  Forskningsresan kretsar kring undervisningspraktik, sambanden mellan lärarens undervisning och elevers lärande av rörelseförmåga i skolämnet idrott och hälsa och om praktikgemenskap. Själva syftet med avhandlingen är att utforska hur samband mellan undervisning och lärande av rörelseförmåga i skolämnet idrott och hälsa kan utvecklas och transfereras genom praktikutvecklande forskning. De mer preciserade forskningsfrågorna lyder:

      1. Vilka områden avseende undervisning av rörelseförmåga i skolämnet idrott och hälsa har beforskats i relation till undervisningsuppdraget?
      2. Vilka nödvändiga förutsättningar krävs för att systematisera och transferera praktikutvecklande forskning om lärande av rörelseförmåga mellan undervisningskontexter?
      3. Vilka samband synliggörs mellan lärandeinnehållets behandling, undervisningens utformning och elevers lärande genom variation i lektionsdesign?

Den praktikutvecklande forskningen som Bergentoft vill bidra till handlar om iterativa processer som ett sätt att komma åt ett fördjupade lärande.  Jo minsann, här har vi ”det nya ordet”. Begreppet iterativ är ”inne” och återfinns inom näringslivet, i konsultsammanhang och nu inom professionsutveckling. Men vad avses egentligen? Låt mig beskriva avhandlingens forskningsdesign för att på så sätt återkomma till det iterativa.

Bergentoft använder en forskningsdesign som omfattar en s.k. flerfasig mixad metod, där varje delstudie besvarar en av forskningsfrågorna och redovisas via en eller två artiklar. Designen innebär att kappans forskningsfrågor re-analyseras utifrån fem steg och teman med hjälp av respektive delstudie. Avhandlingens disposition blir svårgenomtränglig – om man inte tar sig rejält med tid för att hänga med i faserna, re-analyserna, teorianvändningarna, och inte minst i teorierna. Nedanstående figurer och tabell ger en översikt över forskningsdesignen (ur avhandlingen, sid 25).

I ytterligare en figur (Fig 2., avhandlingen, sid 42) visar hur kvantitativa och kvalitativa analyser skapar förutsättningar för den explorativa sekventiella forskningsdesignen.

Slutligen finns också i avhandlingen (sid 45) en tydliggörande bild av hur forskningsfråga och design möts, och där typ av empiriskt material, antal deltagare samt analysverktyg kort anges. Bilden i tabellform hjälper till att hitta in i denna ambitiösa avhandling.

Och ja, jag tror att många lärarutbildningar, inte bara inom idrott och hälsa, kommer att kunna använda delar av Bergentofts genomgång och forskningsmetodiska exempel.

En läsare kan i den inledande beskrivningen av avhandlingens forskningsdesign känna en viss ”fasa” för den flerfasigt mixade metodens alla faser. Beskrivningarna av steg, teman och till dem knutna teorier, tidigare forskning, interventioner, involverade lärare och elever samt processen kring en praktikutvecklande praktik med lärare som ”medforskare” väcker respekt. Bergentoft gör en förtjänstfull genomgång av epistemologiska antagande om kroppen i rörelse, fenomenografi och variationsteoretiska principer (se Marton m.fl. 2004), bland annat i relation till Merleau-Pontys (2002) fenomenologi. Till detta kommer så kompletterande teorier och metoder för varje studie/artikel: Ricoeurs (1978) analogier, Scollons (2001) medierande diskursanalys, Säljös (2013) och Vygotskys (2007) kulturhistoriska perspektiv, Arnolds (1979) didaktisk teori i/om/genom rörelse, Laves & Wengers (1991)  praktikteori, Polanyis (1983) tyst kunskap, och Ryles (2009) anspråk att vi behöver ”dwella”, dvs. vältra oss i rörelse för att förstå dess egentliga mening samt Martons & Booths (2000) beskrivning av lärande som förståelse och därmed som tillstånd osv.

Vad blir då det mest spännande kunskapsbidraget att bära med sig från Bergentofts avhandling? Än så länge är forskningen sparsamt utvecklad inom området. Bergentoft gör en imponerande genomgång av teorier och antaganden om lärande generellt men också specifikt riktat mot kroppslig rörelseförmåga. Hon skriver själv att populärvetenskapliga texter behöver tas fram om lärare ska kunna ta del av teorier och studier inom området. Hon är modig i urval av studieobjekt där straffkast i basket och löpträning (kroppshållning och kroppsspänning) utgör det specifika lärobjektet i fokus. Med hjälp av intervjuer, film, för- och eftertester benar hon ut hur variationsteorin bistår i att få fram skillnader i elevernas och lärarnas uppfattning om och urskiljning av det som hindrar, utmanar och samspelar inom ramen för det fördjupade lärandet. Bergentoft menar också att det är nödvändigt att tänka professionsutveckling och hur lärares undervisningspraktik kan stimuleras, för att hitta nästa steg i kunskapsutvecklande processer kring rörelseförmåga. De deltagande lärarna är i avhandlingen medforskande lärare, dvs. aktörer i att utveckla praktiken och de bidrar i den systematiskt iscensatta iterativa processen, där kunskap transfereras från en lärargrupp till en annan, och ny kunskap som framträder.

Avhandlingens slutsatser kan summeras i fem punkter:

      1. vikten av guidat lärande, där fokus flyttas från bedömning till innehållets kritiska aspekter när det gäller lärandet: Vad behöver eleverna vara medvetna om för att lära sig?
      2. undervisning behöver fokusera på innebörden i att kunna/förstå rörelse (här fungerar variationsteorin med learning studies som ett relevant verktyg);
      3. iterativa processer kan bidra till att mejsla fram avgörande aspekter för elevers lärande av specifika uppdrag i undervisningspraktiken (re-analyser);
      4. praktikutvecklande kunskap bidrar till kollegialt lärande och kan transfereras mellan olika skolkontexter;
      5. praktikutvecklande forskning bidrar till professionsutveckling.

Bergentofts avhandlingsresa är avslutad. Kunskapsbidraget finns för oss andra att använda. Och ja, jag tror att många lärarutbildningar, inte bara inom idrott och hälsa, kommer att kunna använda delar av Bergentofts genomgång och forskningsmetodiska exempel. Det är alltid svårt för doktorand och handledare att bestämma sig för om resans alla delar ska redovisas, eller om kappan framförallt ska fokusera på de delar som i slutskedet har påverkat resultat och slutsatser. Det är den didaktiska sammanläggningsavhandling förbannelse eller utmaning – vi kan lätt tappa bort oss från det vi egentligen vill rikta strålkastarljuset mot, i detta fall förståelsen för och gestaltningen av skolämnets lärande uppdrag i praktiken. Om Bergentoft skulle göra om sin resa tror jag hon skulle smalna av sin teorigenomgång och kanske lämna någon delstudie som separat publicering. En stor del av avhandlingens innehåll kommer att kunna bli utmärkta delar i en lärobok om ”att lära rörelse”.

En avslutande reflektion är att vi är mitt i en period där forskare inom rörelsefältet håller på att ”muta in” de mest relevanta begreppen, teorierna och analysmetoderna för att kunna uttala oss om kroppslig rörelseförmåga, dess subjektiva innebörd och betydelse för lärande, fysisk bildning och/eller physical literacy. En stark drivkraft, tror jag, är den upplevda hierarkin mellan ett naturvetenskapligt medicinskt perspektiv på rörelse och ett sociokulturellt och didaktiskt perspektiv på detsamma. Här finns anspråk på att kunna skapa ett mer jämlikt fält där de sociokulturella och didaktiska perspektiven blir än mer erkända genom en tydliggjord vetenskaplig förankring. Jag ser med spänning fram mot fortsättningen på fältets rekonstruktion, men varnar också för att en överteoretisering kan underminera istället för att stärka perspektiven.

Med hjälp av Bergentofts avhandling förstår jag också lite mer av vad sonens matematiklärare var ute genom att upprepa orden djup och förståelse.

Copyright © Suzanne Lundvall 2020

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.