Barnets bästa är utgångspunkten i en dessvärre otydlig antologi

Mikael Londos
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Ett framgångsrikt hälsofrämjande arbete för barn och ungdomar kräver att flera olika professioner samverkar. Det är utgångspunkten som tas i boken Hälsofrämjande arbete för barn och ungdomar, utgiven med redaktörerna Ann-Cathrine Bramhagen & Anna Carlsson och sjutton olika författare fördelade på femton kapitel. Frågan är väl hur detta skall gå till, och det är det som jag förväntar mig få svar på vid läsning av boken. Författarna representerar olika vetenskapsområden, tio kommer från medicinsk vetenskap, fem från socialt arbete, två från psykologi och en vardera från kostvetenskap och idrottsvetenskap. Här dyker ett problem upp, anser jag, då en starkt övervägande del av författarna representerar medicinsk vetenskap med följden att området belyses med tonvikt åt sjukvårdens perspektiv speciellt då även redaktörerna har denna bakgrund. Ann-Cathrine Bramhagen och Anna Carlsson är specialistsjuksköterskor och doktorer i medicinsk vetenskap. De arbetar vid institutionen för Vårdvetenskap, Fakulteten för Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Deras kliniska erfarenheter kommer bland annat från barnhälsovården.

I förordet nämner redaktörerna två dokument, det ena är Health 21 av WHO och det andra är Barnkonventionen av FN. Tre av målen i Health 21 har fokus på barn och innefattar människors investering i hälsa tidigt i livet. I detta ingår förebyggande av negativa konsekvenser för att ge en hälsosam start till barnen genom att bland annat stödja föräldraskapet och att senare ge ungdomar utbildning i hälsosamma levnadsvanor. Barnkonventionen och dess 54 artiklar är indelade i fyra huvudområden: barnets bästa, icke-diskriminering, barnets rätt till ett privatliv och barnets rätt att höras. Artiklarna handlar om barns rätt att uppleva en god barndom och arbeta för att undanröja bristerna i hur barn tvingas leva. Här börjar jag ana någon form av struktur för bokens upplägg.

I redaktörernas introduktion, som är kort men tydlig, definieras hälsa på flera olika sätt, och vad dessa har gemensamt är helhetssynen på människan. Det sjukdomsförebyggande arbetet kan ha ett hälsofrämjande förhållningssätt och folkhälsoarbetet leder till att individen ges möjlighet att ta ett eget ansvar för sin hälsa. Kapitlet fortsätter med att definiera tre olika teoretiska begrepp med betydelse för ett hälsofrämjande arbete; empowerment (egenmakt), känsla av sammanhang (KASAM) och resiliens.

Empowermentinnebär att ha kontroll över faktorer som påverkar livskvaliteten. Det innebär att reducera de yrkesverksammas inverkan och låta individen ta ansvar. Genom att öka makten över den egna hälsan stärks empowerment. Ökad medvetenhet leder till ökad delaktighet, som i sin tur leder till att individen kan ta egen kontroll över situationen.

Känsla av sammanhang innebär att det finns en större chans för individen att hålla sig frisk om livet är meningsfullt, begripligt och hanterbart. I denna hälsoteoretiska modell fokuseras hälsa (salutogenes) och inte ohälsa (patogenes). Det salutogena perspektivet innebär att vi fokuserar på hur vi kan behålla eller förbättra hälsan.

Resiliens innebär förmågan att snabbt återhämta sig efter sjukdom eller olycka. Utvecklingen av resiliens fokuserar på stöd i tre steg. Det första steget innebär en beskrivning av individens förmågor och det stödsystem som finns för att förutspå utfallet. Det andra steget handlar om att hantera hinder och möjligheter genom att förbättra skyddsfaktorerna och det tredje steget handlar om att kartlägga faktorer som motiverar individen. Här handlar det hälsofrämjande arbetet om att såväl undanröja risker i miljön som att hjälpa individen att lära sig hantera svårigheter.

I introduktionen kan också ett tänkbart upplägg och en struktur skönjas, för hur ett hälsofrämjande arbete kan presenteras. Förordet och introduktionen blir tillsammans en beskrivning över vad hälsa innebär och hur hälsofrämjande arbete kan se ut utifrån teoretiska begrepp. När väl de olika kapitlen börjar står jag emellertid villrådig. Utan presentation av bokens kapitel kommer de med en indelning i rubriker som beskriver sociala miljöer, barnfattigdom, uppväxtvillkor för barn vars föräldrar har psykisk sjukdom eller missbruksproblematik, samhällets preventiva insatser i barnhälsovård och inom elevhälsan, fysisk aktivitet och kost, barn med allergier, övervikt och ätstörningar, samt ungdomar med psykisk ohälsa. De olika kapitlen är inte heller sammanförda i några övergripande delar som hade kunnat underlätta läsningen.

Kapitlen berör som jag uppfattar det, socio-ekonomisk miljö (2,3), familjen (4,5,6), professionellt stöd (7,9,10,11) och sjukdomar (8,12,13,14,15). Med tanke på att boken berör hälsofrämjande arbete störs jag av att en del kapitel är indelade efter sjukdomar och ett tydligt patogent perspektiv. Här förekommer kolik, allergi, övervikt, fetma, ätstörningar och psykisk sjukdom. Innehållet är bra och viktigt i de olika kapitlen om sjukdomar, men jag ställer mig frågan om det hade kunnat göras på ett annat sätt, för sjukdomsbeskrivningarna tar mycket plats i kapitlen och detta finns det skrivit om i många andra böcker. För att belysa vad jag menar: det är ett kapitel om hälsofrämjande matvanor på ett ställe i boken, och på ett helt annat ställe bland sjukdomarna tas övervikt och fetma upp.

Det hälsofrämjande arbetet måste ständigt utvecklas och följa förändringar i samhället samt utgå ifrån barns och ungdomars olika livsvillkor, skriver redaktörerna. Varje kapitel avslutas med ett kort stycke med rubriken framtidsutsikter och jag tror att det handlar just om att täcka in denna utvecklingstanke. Avsnitten om framtiden är korta och fristående inom varje kapitel, utan koppling till andra kapitel.

I boken hävdas att det idag saknas litteratur som samlat beskriver hälsofrämjande insatser utifrån olika professioners ansvarsområden, och det är nog här som det blir en aning problematiskt då flertalet författare som skriver utifrån sitt eget professionsområde har den egna professionen som utgångspunkt. Det blir därigenom inte så att författarna bidrar till en ökad förståelse av behovet av samarbete, utan det lämnas till läsaren att dra slutsatserna. Det finns kapitel som visar på ett utbrett samarbete, men jag saknar ändå ett avslutande och summerande kapitel som leder det hälsofrämjande arbetet för barn och ungdomar vidare och längre än där det står idag. Den främsta anledningen till att jag anser detta är att flera författare tar utgångspunkt i den egna professionen genom att närma sig sjukdomsfrågorna med ett patogent perspektiv snarare än att ta sig an utmaningen direkt att finna det salutogena perspektivet, och verkligen ingående diskutera hälsofrämjande idéer för arbetet med barn och ungdomar. Jag läser dock många av bokens kapitel var för sig med stor behållning och jag måste säga att jag ser de inramande hälsofrämjande teoretiska begreppen komma till användning av olika författare på ett flertal ställe, även om jag hade önskat att detta gjordes mer genomgående och systematiskt. Dessutom finns det glädjande nog på ett par ställen där författarna ger utrymme till barns rätt att höras som ju är ett av fyra huvudområden i barnkonventionen.

Det finns ett kapitel som tar upp hälsofrämjande fysisk aktivitet och det kapitlet har Ingegerd Ericsson skrivit. Den som är intresserad av detta område kan ta del av Ingegerd Ericsson och Magnus K Karlssons publicerade artikel på idrottsforum, daglig undervisning i idrott och hälsa förbättrar motorik och skolprestationer: En nioårig interventionsstudie.

Boken är i första hand avsedd för professionsutbildningar, men den kan också användas av motsvarande yrkesverksamma, såsom arbetsterapeuter, dietister, folkhälsovetare, läkare, lärare, nutritionister, psykologer, sjuksköterskor, sjukgymnaster och socionomer.

Varför kan boken vara av intresse för någon som sysslar med idrott i någon form? Den kan vara relevant för lärare som undervisar i ämnet idrott och hälsa då just området hälsa är eftersatt inom ämnet. Boken ger en del idéer för en lärare att arbeta på ett mer salutogent vis, och den förmedlar kunskap om problemområden som barn och ungdomar kan befinna sig i och som följer med dem till skolan. Den kan även vara användbar för barn- och ungdomsledare inom idrottsrörelsen, men då denna grupp är i de flesta fall outbildade faller denna bok rätt så långt från det som ledarna i första hand anser vara en nödvändig kunskap. Hade ledarna varit professionellt utbildade hade kunskaper inom det hälsofrämjande området varit absolut nödvändiga och vi hade nog fått se en mer genomtänkt idrott i första hand avsedd för barnen, och på deras egna villkor, i betydligt större utsträckning.

Copyright © Mikael Londos 2014