Idrottsmyter dekonstrueras

0
70

Jens Ljunggren
Historiska institutionen, Stockhoms universitet


Stephen Wagg (red)
Myths and Milestones in the History of Sport
315 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2011
ISBN 978-0-230-24125-1

Myths and Milestones är, som framgår av titeln, en antologi om idrottshistoriska myter. Bokens redaktör, Stephen Wagg, diskuterar inledningsvis mytbegreppet i anslutning till Roland Barthes, som på 1950-talet skrev essäer om vardagslivets myter, bland annat en om Tour de France som har blivit en klassiker. Enligt Barthes representerade myten ett avpolitiserat språk som beslöjade och förvanskade samhällets sociala motsättningar. Wagg och hans medförfattare har för avsikt att ta sig an och kritiskt granska sådana myter. Inte minst vill de belysa hur idrottens myter gestaltas i relation till ras, klass, genus, nation och nationalism. Antologin består av fjorton olika essäer författade av engelska, amerikanska och australienska forskare. Tematiken är skiftande och flera olika sporter – baseboll, fotboll, amerikansk fotboll, tennis, kricket och boxning – behandlas. En rad olika händelser och processer granskas: professionalism, amatörism, dopning, rasism, feminism, celebriteter, media och olympiska spel. På individnivå framträder särskilt Theodore Roosevelt och tennisspelaren Suzanne Lenglen, vilka tillägnas varsitt kapitel. Jag skall nedan redogöra för några av bidragen.

I volymens inledande kapitel visar Tony Collins att fotbollens historia är full av myter, till exempel den om att William Webb Ellis skulle ha skapat rugby när han på Rugby school 1823 plockade upp bollen och sprang med den i händerna. För att fungera måste myterna vara vaga, det tillgängliga källmaterialet sprött och mycket bygga på hörsägen. När detta är fallet kan fantasin spira. Ytterligare ett gemensamt drag för sportmyter är att de skapas för att stärka identiteter. När allt fler arbetare började ägna sig åt rugby bekräftade Ellis-myten att det var en medelklassport.

I dagens Australien produceras alltjämt myter om landets fotbollshistoria. En hätsk debatt flammade upp 2008 efter publiceringen av The Australian Game Of Football, som gavs ut av Australian Football League (ALF) för att fira att det var 150 år sedan den första fotbollsmatchen spelades i Australien. Det var en spridd myt i Australien att fotbollen där hade utvecklats ur den aboriginska kulturen och att spelet därför under 1800-talet hade bedrivits på ett särskilt australienskt sätt. Historikern Gillian Hibbins ifrågasatte denna tes, vilket var starkt kontroversiellt. Collins går igenom mytens beståndsdelar och belyser felsluten. Tesens förespråkare har pekat på att man i australiensisk fotboll inte använde sig av en offsideregel, att regler ifrågasattes mitt under pågående match (vilket skulle vara särskilt demokratiskt), eller att normer för storleken på spelfältet, deltagarantal eller speltid var säregna. Collins konstaterar att det rådde speciella förhållanden i Australien, men att de inte var mer speciella där än i något annat land. Den engelska fotbollen präglades av precis samma osäkerhet och flexibilitet som den australiensiska. Collins illustrerar hur viktigt det är att både komparera och kontextualisera idrottens historia för att undvika förhastade slutsatser.

Ian Ritchies bidrag handlar om de nya antidopningsregler som infördes till OS 1968. Anabola stereoider hade skapats på 1930-talet, men det var först under 1950-talet som man på båda sidor av järnridån började bedriva systematiskt doping. Vid ett möte i Teheran 1967 beslutade IOK om att anta hårdare regler och att införa drog- och könstester. Det har hävdats att dessa åtgärder var en naturlig moralisk reaktion som syftade till att värna idrottarnas hälsa. Ritchie ifrågasätter detta och visar att samtidens berättelser om dopningens faror var betydligt mer nyansrika än så. Dopningen skrevs in i kalla krigets hotbild och länkades till diktatur och totalitarism. Hotet blev extra starkt eftersom kommunistdiktaturerna med hjälp av kemiska preparat tycktes avfeminisera kvinnan. Särskilt viktigt var att amatöridealets värdesystem mobiliserades mot dopningen. Ungefär samtidigt som den nya dopningpolicyn lanserades gav IOC upp sitt motstånd mot professionalism. Ritchie tycks mena att amatörismens närmast religiösa värdesystem och känslomässiga engagemang nu överfördes till kampen mot dopningen. Myten måste upprätthållas om att den olympiska rörelsen stod för något rent, högt och ädelt.

Vi känner alla igen John Carlos och Tommie Smith gest från OS i Mexiko 1968 – två uppsträckta nävar. Maureen Margret Smith analyserar gestens verkningshistoria och menar att minneskulturen på ett betänkligt sätt har förvanskat den historiska verkligheten. När händelsen inträffade bedömdes den mycket olika. Många kommentatorer menade att de båda atleterna betedde sig olämpligt. Från 1980-talet skapades en ny minneskultur, som istället lyfte fram deras mod och rättfärdiga kamp. De hyllades, fick ärebetygelser och uppmärksammades 1999 i en ambitiös HBO-dokumentär. Vid Jean José State University (JJSU), där Carlos och Smith hade studerat, restes en staty samtidigt som de båda flitigt utnyttjades i universitetets marknadsföring. Smith ser i detta ett typexempel på hur det går till när radikala gester och uttryck koopteras av kommersiella intressen. I sin tur förvanskades historien. JJSU använde inte minnet för att berätta om, eller bearbeta, den rasism och det tveksamma motstånd som Smith och Carlos hade utsatts för både i samhället och på JJSU under 1960-talet. Istället lyftes de båda löparna fram som hjältar, så att nu ljuset kom att falla på en institution som ingalunda kunde stoltsera med att då det begav sig 1968 resolut ha ingripit mot rasismen.

I allt högre grad har kommersiella krafter tagit över traditions- och nationskapandet, vilket bland annat kan förklara eventkulturens explosionsartade utveckling de senaste åren.

I dessa bidrag avslöjas på ett obarmhärtigt sätt hur det går till när idrottsmyter skapas och etableras. Man får också en inblick i hur seglivade och svårföränderliga sådana myter kan vara. De ovan refererade texterna är analytiskt skarpa och väcker många intressanta frågor. Olyckligtvis är många av bokens övriga bidrag lite lösa i kanten; de nöjer sig med att ge en fylligare bild av en händelse eller ett skeende istället för att noggrant dekonstruera manifesta myter. Wagg för i sitt empiriska bidrag in ytterligare ett syfte med boken: ”to provide a fuller context for what are, in effect historical snapshots”. Detta är synd, eftersom de kapitel som följer den mallen tenderar att bli essäistiska och diffusa. Överlag är den teoretiska diskussionen i denna antologi alltför sparsam. Dess viktiga tema hade förtjänat en sammanhållen och utförlig diskussion om bokens analytiska kärnpunkter och traditionsskapandets betingelser under de senaste femtio åren.

Michael L. Silk och Jessica Francombe för i sitt bidrag en generell och problematiserande diskussion, som jag hade önskat genomsyrade hela antologin. Med EM-finalen 1966 som språngbräda belyser de traditions- och mytskapandets förändrade villkor. Deras huvudpoäng är att den politisk-kulturella nationen är på väg att ersättas av en företags-kulturell nation (”Corporate cultural nation”). I allt högre grad har kommersiella krafter tagit över traditions- och nationskapandet, vilket bland annat kan förklara eventkulturens explosionsartade utveckling de senaste åren. Istället för nationellt statliga uppfostringsinstanser, såsom skolor, uppfostringsanstalter, museer, public service och folkhälsa, är det idag framförallt kommersiell media som sätter normerna för hur människor skall vara och bete sig. Vid början av 1800-talet var medborgarsoldaten ett högstämt ideal. Idag är medborgarkonsumenten en mer träffande beskrivning. Mot denna bakgrund bör man förstå minnet av 1966, menar Silk och Francombe. Den samtida mediabevakningen 1966 var varken militaristisk eller xenofobisk, men under 1980-talet utvecklades en ny och allt mer chauvinistisk minneskultur. Höjdpunkten nåddes 1996 då England på hemmaplan under EM i fotboll igen mötte Tyskland och media gottade sig åt gånga tiders fiendskap. Samtidigt användes 1966 för att framkalla bilden av ett etniskt vitt och homogent England.

Sålunda är detta en antologi som på ett flera gånger mycket träffande sätt granskar idrottshistoriska myter. Bland annat framskymtar 1980-talet som en viktig tid då myterna gavs ny kraft genom att re-kontextualiseras och nygestaltas. En av antologins, som jag ser det, centrala och viktiga poänger är att traditionskapandet och minneskulturen inom idrotten allt mer har kommit att styras av kommersiella krafter och att därför också nationen i allt högre grad konstrueras i, och genom, konsumtion. Tillsammans ger dessa texter inget stöd för tesen att globaliseringen skulle ha utarmat idrottsnationalismen. Tvärt om ges bilden av att globaliseringen har stärkt nationalismen genom att ge den nya former att verka i. Alltjämt skapas nya myter, både nationella och andra. Idrotten är full av dem. Myths and Milestones manar oss att granska dem kritiskt. Inte minst visar antologin att idrottens myter är ett både viktigt och fruktbart område för historisk forskning.

Copyright © Jens Ljunggren 2012.


Läs mer på idrottsforum.org om

Köp Myths and Milestones från Adlibris.se
Kjøp Myths and Milestones fra Adlibris.no
Køb Myths and Milestones fra Adlibris.dk
Buy Myths and Milestones from Amazon.co.uk
Buy Myths and Milestones from Amazon.com

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.