Om idrottens kunskapsteori

Vår samtid beundrar ofta ungdomlighet. Och vem vill inte beundra förmågan att vara fräsch, flexibel, att utstråla energi, kraft, att ha drömmar, visioner, och inte minst att tro sig kunna både erövra och äga hela världen, åtminstone i sin vision. Samtidigt är ungdomlighet godtrogen naivitet – den är liksom inbyggd i den visionära förmågan. Vi kan samtidigt både beundra den godtrogna naiviteten och ha överseende med den. Och till svar får vi möjligen allt från irritation och tonårig flegmatiskhet till instämmande hummande och blickar som röjer ett inställsamt men illa dolt förakt som underförstått vänder frågan tillbaka: och vad har ni gamlingar att komma med då, egentligen?

Som forsknings- och kunskapsfält är idrottsvetenskapen en skön yngling, en förståndig ungmö. Världen ligger för ens fötter. Traditioner är till för att behandlas som tillhandahållna smörgåsbord, för nu ska det skapas något nytt. Fördelarna med unga, fräscha vetenskaper är uppenbara: det finns möjligheter och få begräsningar. Nackdelarna är lika uppenbara: utifrån vad ska man gestalta och fixera ny kunskap? Vad behövs den nya kunskapen till? Vem har användning av den? Hur man än vänder sig och hur visionär man än är, måste också ett nytt forsknings- och kunskapsfält gå hand i hand med en samhällelig efterfrågan. Och redan då begränsas den ungdomliga ivern något.

Egentligen tänker jag mig att idrottsvetenskapens ungdomlighet är ett slags chimär, åtminstone när man väl skrapat lite under ytan. Det ungdomliga består i visionerna och ivern att forma ett nytt kunskapsfält. Samtidigt är det klart att idrottsvetenskapen är en ny formation av mer eller mindre etablerade ämnen med egna forskningstraditioner som sammanfogats i en ny helhet med fokus på att förstå idrottens roll och betydelse i samtidens verklighet. Med fokus på idrott förs ämnen som fysiologi, biomekanik, medicin, psykologi och ihop med ämnen som pedagogik, historia, sociologi, kulturvetenskaper, ekonomi och filosofi. Bara genom att nämna några av de ämnen som exempel på perspektiv som fått stark ställning inom idrottsforskningen, inser man lätt både att ungdomligheten är ett litet brytningsfel i seendet och att detta forsknings- och kunskapsfält inte är enhetligt. Det kan helt enkelt inte, den ungdomliga ivern till trots, ha lyckats bygga fram en enhetlig akademisk identitet kring teorier, metoder, arbetssätt eller arbetsmiljöer. Snarare kan man utgå från att det både måste finnas en mångstämmighet inom detta fält och vissa givna inre spänningar.

Det som McFee främst är ute efter är att dels problematisera den till synes självklara utgångspunkten att endast naturvetenskapligt och statistiskt baserade vetenskaper är vetenskapliga per definition, medan mera kvalitativa och tolkande vetenskaper ofta tvingas motivera och reflektera över sin ponerade vetenskaplighet.

Mot denna bakgrund hälsar jag med glädje den senaste boken i Routledges Ethics and Sport-serie, Graham McFees Ethics, Knowledge and Truth in Sport Research. An Epistemology of Sport (2010). För de som är något så när inlästa i idrottsfilosofi och idrottsetik är Graham McFee ett välbekant och välrenommerat namn. Hans inlägg i de flesta diskussioner är värda att ta på allvar. När han nu gett sig i kast med att behandla kunskapsteoretiska frågor med anknytning till idrottsforskning är det skäl för varje seriös forskare inom idrottsvetenskapen att bekanta sig med det som McFee för fram.Titeln är ambitiös, möjligen i överkant. Att göra anspråk på en epistemologi för idrottsforskning låter sig inte göras, åtminstone om anspråken är inställda på att det ska handla om en enhetlig epistemologi. Och även om McFee gör ett allvarligt försök att behandla olika forsknings- och kunskapstraditioner inom idrottsvetenskapen, gör han i praktiken vissa val som gör att han mera utförligt kommer att behandla vissa frågor och ämnesområden. Om man kortfattat vill ge en beskrivning av McFees huvudsakliga ärende i denna bok, så kunde man karaktärisera boken som både ett gediget försvar för och en förklaring till de särskilda forskningsvillkor som gäller för humanistisk och samhällsvetenskaplig idrottsforskning i kontrast till mera naturvetenskapligt eller statistiskt baserad forskning. En ofta använd distinktion mellan kvantitativa och kvalitativa studier kommer också här till användning. Det som McFee främst är ute efter är att dels problematisera den till synes självklara utgångspunkten att endast naturvetenskapligt och statistiskt baserade vetenskaper är vetenskapliga per definition, medan mera kvalitativa och tolkande vetenskaper ofta tvingas motivera och reflektera över sin ponerade vetenskaplighet. I detta avseende gör McFee en strong insats i sitt sätt att från ett grundläggande kunskapsteoretiskt perspektiv både visa på överdrifter och förenklingar i det naturvetenskapliga paradigmet samtidigt som han fångar in särarten i ett tolkande, kvalitativt forskningsperspektiv.

Även om man kan säga att titeln på boken möjligen är onödigt ambitiös och att någon säkert läser den och blir besviken, säger den ändå något ytterst väsentligt om det särskilda intresse som McFee har att bygga upp en tydligare epistemologisk medvetenhet inom kvalitativ idrottsforskning. I den strategin är det viktigt att bygga en balans mellan frågor om kunskap och sanning indränkta i ett bestämt etiskt förhållningssätt. Eller med andra ord: den idrottsforskning som drivs med kvalitativa, tolkande förutsättningar måste samtidigt vara inriktade på att generera kunskap (givet de premisser som gäller för kunskap i denna forskning) och kunna göra anspråk på sanning (givet de premisser som gäller för sanning i denna forskning). I relation till naturvetenskapliga och statistiska forskningstraditioner finns här skillnader, men som McFee argumenterar är dessa skillnader inte uttryck för en brist i vare sig kunskapsproduktion eller sanningsförståelse, utan skillnader som är fundamentalt givna i olika sätt att förhålla sig till det som utforskar i verkligheten. Vissa fenomen är t.ex. statistiskt givna och mätbara, medan andra endast är möjliga i unika situationer. Denna grundläggande skillnad bör vi, enligt McFee, inte göra till en värderande skillnad mellan olika slags vetenskaper, utan snarare förtydliga de epistemologiska villkor som gäller för olika slags kunskapsproduktioner.

Det särskilt intressanta, åtminstone i min läsning, är hur McFee argumenterar för att den kvalitativa forskningsproduktionen har en särskild epistemologisk struktur (McFee talar om ”erotetic structure”) som per definition lägger ett internt samband mellan kunskap, sanning och etik. All kvalitativ forskning har att göra med människor och deras självförståelse. Oberoende avom idrottsforskningen är empiriskt baserad eller reflektionsbaserad bör den, menar han, utgå från ett bestämt etiskt förhållningssätt, ett förhållningssätt där man närmar sig den verklighet som forskningen är inriktad på utifrån en vänskaplig attityd. Närmare bestämt utifrån de etiska förpliktelser och attityder som präglar vänskapliga relationer. (Att jag skriver denna text på Alla hjärtans dag, den14 februari, må vara en symboliskt uttryckt sympati från min sida gentemot McFees position.)

När McFee argumenterar för sitt försvar av de kunskapsgenererande villkor som gäller – eller bör gälla – inom kvalitativ idrottsforskning, vänder han sig med rätta mot att kvalificera detta slags forskning till skillnad från naturvetenskaplig forskning. Att han gör detta genom en egen läsning av Thomas Kuhns kända diskussion om vetenskapliga paradigm ger hans argument en tyngd som skapar trovärdighet. Men att han med lika stort allvar tar upp sådana slags postmoderna teoribildningar som inte vill ta frågor om kunskapens relevans för begreppet ”sanning” och ägnar denna diskussion två hela kapitel (kap 6 och 7) ser jag som bokens stora svaghet. Problemet handlar, menar jag, inte om förståelsen av sanning eller att han skulle ha en naiv syn på kunskap bortom givna kontextualiteter, utan att han tar överdrivet långt drivna kontextualiteter på så stort allvar att han nästan obemärkt legitimerar deras position – enligt min mening helt i onödan.

Men på det stora hela är jag mycket nöjd med McFees bok. För ett så ungdomligt och spänningsfyllt kunskaps- och forskningsfält som idrottsvetenskapen är i Norden är denna bok både en perspektivöppnare för större epistemologisk medvetenhet inom idrottsvetenskap och en synliggörare av de särskilda forskningsetiska premisser som finns inbakade i all kvalitativ idrottsforskning. Då kommer forskningsetiken inte som ett bihang till forskningsprocessen, utan knyts in i hjärtat för själva kunskapsgenereringen – i den nyfikenhet som vill vänskap och inte distanserad fiendskap. Boken tillför säkert både glädje och tankeställare för både etablerade forskare och doktorander inom idrottsvetenskap.