Att väcka känslan till liv igen

Kutte Jönsson
Filosofiska institutionen, Lunds universitet


DET PRATAS MYCKET STRUNT i samband med olympiska spel. När ett nytt OS närmar sig, och landets samtliga sportredaktioner räknar ner till dagarna då nya bragder, fiaskon och skandaler ska läggas till de gamla, så är det en hausse som ingen kan undgå. Varumärket OS är minst sagt starkt, något som inte minst manifesteras i den politiska kampen om att få arrangera spelen.Men nu handlar OS inte bara om ekonomi och politik, utan om så mycket mer; om värden som bortom det ”smutsiga” politisk-ekonomiska spelet. Det är åtminstone vad spelens mest hängivna entusiaster gärna vill intala oss. Men det är värden som tål att genomlysas. OS är, tveklöst, omgärdat med en stark mytbildning och ”anda”. Och om den olympiska andan har den amerikanske författaren och journalisten Phil Cousineau skrivit en bok, The Olympic Odyssey. Rekindling the True Spirit of the Great Games.

Cousineaus avsikt är tydlig: att – som titeln också antyder – väcka liv i de olympiska spelens ”själ”; något som i sin tur antyder att den gått förlorad någonstans på vägen. Den olympiska ”själen”, eller andan, är emellertid en konstruktion. Och de olympiska myterna rymmer politiska implikationer. Av det skälet är det förmodligen mer intressant att granska de ideal och värderingar som officiellt kopplas till den ”olympiska tanken”.

Vanligtvis beskrivs OS som ett gigantiskt scoutläger, där de politiska konflikterna ska städas bort. Istället ska Människan ska träda fram i sin ”rena”, ”enkla” form. Tävlingsmomenten får ur det perspektivet underordnad betydelse, eftersom tävlingarna – egentligen – inte handlar om att skilja vinnare från förlorare, utan mer om att vinna över ”sig själv”. Varje avsteg från denna ”överenskommelse” betraktas därför som ett brott mot själva den olympiska idén.

Genom att återkoppla den moderna tidens ”lekar” med antikens försöker Cousineau knyta samman den olympiska mytologin med vår tid. Han gör det genom att betona idrottens ”ursprungliga” innebörd, det vill säga idrott som en förberedelse för livet. De många jämförelserna mellan antikens idrottare och vår tids idrottare är inte i sig ointressanta. Men resan som sådan tar samtidigt med sig läsaren till ett förlorat och hos Cousineau idealiserat land. Odyssén avslutas exempelvis med en förslagslista för hur ”vi” skulle kunna blåsa liv i den slocknade olympiska glöden igen; den som påstås ha gått förlorad.

Listan innehåller bland annat idéer om att anordna tävlingar inte bara i idrott så som vi känner den, utan även i dramatik, poesi, retorik, film och video. Han önskar även att tv och radio gör intervjuer med atleter så att dessa kan sprida sina erfarenheter och ”visdomar” till oss övriga. Och så vidare. Kort sagt handlar förslagslistan i grunden om att återskapa det antika Greklands sätt att arrangera olympiska lekar. En tanke som emellertid är mer än lovligt reaktionär.

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.