Viktigt bidrag till fotbollsdebatten – en bok värd att punktmarkera

Sara Karlén
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

Boken Den sista utposten: En berättelse om svensk fotboll är skriven av Noa Bachner (2023) och handlar om hur svensk fotboll styrs och påverkas av 51%-regeln. Regeln, som strax ska förklaras, är grunden för den svenska idrotts- och fotbollsrörelsen. Det som boken gör är att sätta Sverige in i den globala fotbollskontexten för att förstå och visa hur svensk fotboll är en egen anomali. Som Bachner själv skriver: ”Den handlar om Sverige som den sista utposten på fotbollens väg mot avgrunden” (p. 11). Det skickligaste med boken och som också gör den svår att sammanfatta är hur han varvar exempel på händelser inom fotbollsvärlden. Han gör ett gediget arbete i att show, don’t tell.

I Sverige styrs idrottsklubbar som föreningar under Riksidrottsförbundet (RF), den nationella samordnaren för idrott. Inom RF råder 51%-regeln som innebär att en idrottsförening får till 49% ägas av investerare, resterande 51% ska ägas av medlemmarna. Det betyder att vid årsmötesbeslut, den högsta instansen för en förening, har medlemmarna majoritet. Detta minskar risken för att investerare tar kontroll över en hel förening. Regeln finns sedan 1999 inskriven i RF:s stadgar. Det som Bachner presenterar i boken är hur denna unika väg påverkat och påverkar fotbollen, samt, frågar han sig, hur kan och bör regeln användas på bästa sätt? För att vara transparent för dig som läsare vill jag göra klart att regeln ligger mig personligen varmt om hjärtat och jag är kompromisslös i frågan – bevara den!

Inledningsvis, i prologen beskriver Bachner sitt besök under VM i Qatar vintern 2022. Ett mästerskap vars väg kantades av döda byggnadsarbetare; ölen som skulle finnas men som dagen innan ställdes in; inhyrda fans som sedan inte fick betalt. Här, på den globala nivån beskriver han mästerskapet med fokus på makthavare och FIFA. Därefter arbetar han sig ner till Sveriges 51%-regeln, hur regeln kom att bli ett avgörande vägval för utformningen av den svenska idrotten och fotbollen – en väg som skiljer sig åt från den övriga världen. Han lyfter den grundläggande frågan: Vad ska vi med fotbollen till?

Därefter arbetar han sig ner till Sveriges 51%-regeln, hur regeln kom att bli ett avgörande vägval för utformningen av den svenska idrotten och fotbollen – en väg som skiljer sig åt från den övriga världen.

I den första delen, “Hur allting började”, tar Bachner med oss genom Sveriges fotbollshistoria från sent 1800-tal tills idag. Han beskriver utveckling av det svenska samhället och idrottsrörelsen, vars syfte var att fostra goda medborgare och att demokratisera samhället. Fotbollsmässigt beskriver han publikens beteenden och utformning, samt den ekonomiska resan inom idrotten och fotbollen. Avslutningsvis redovisar Bachner sin intervju med Sepp Blatter, som då nyligen slutat som president för FIFA. Blatter citeras i sin beskrivning av Sverige och dess fotboll: ”Ni har ett kungarike – men vi har ett paradis” (pp. 44–45).

Andra delen av boken berör temat ”Den moderna fotbollen”, ett flyktigt begrepp som Bachner kokar ner till ”en benämning på fotbollen som medel för ekonomisk vinst eller som politiskt verktyg, och dessutom på bekostnad av den som långsiktigt identitetsprojekt” (p. 56). Han diskuterar vilka intressen ska låta styra sporten. Under 1990- och 2000-talet skenar ekonomin och globaliseringen. I Europa är det många klubbar som köps upp och blir ekonomiskt överlägsna. I svensk politik privatiseras mycket av det gemensamma, men inte idrotten. Här nås i stället 51%-regeln. Delen lyfter fram skiftningar i samhället och hur dessa påverkar fotbollen.

”Striden”, den tredje delen av boken, beskriver hur supportrar deltog i kampanjen för att bevara regeln när den utmanades 2009. Bachner presenterar och beskriver historien med motionen som då skickades in till RF gällande att avreglera ägandet. Han beskriver fotbollens interna strider, politiska spel och samarbeten. Störst plats i delen tillägnas supportrarna, deras protester och insatser, och hur detta påverkade debatten och även utfallet i form av det resultat som röstades fram – att regeln kvarstår. För mig är det lätt att romantisera vinsten, som sig bör. Jag stämmer även in i Bachners viktiga fråga: hur ska den nu användas på bästa sätt?

I del fyra, ”Universum delar sig”, pendlar Bachner mellan sitt besök hos globala företag som äger fotbollsklubbar och hur detta skiljer sig från vad som samtidigt sker i Sverige. Ett sådant globalt företag är Red Bull-koncernen, med exemplet från Salzburg där den tidigare klubben Austria Salzburg hade ekonomiska problem, som Red Bull kunde hjälpa till att lösa. Det som började med att vara en ekonomisk hjälp blev i stället en ägandeform i flera bemärkelser: de bytte ut emblemet, namnet på klubben och tröjfärg. På Bachners hemmaplan, i Sverige, når klubben AFC Eskilstuna en plats i Allsvenskan. Alexander Ryssholm, ordförande för klubben, har en historia av att lyckas få de klubbar han engagerat sig att hoppa genom seriesystemet. Det är dyrt att bli medlem, svårt att ta reda på hur man blir medlem, och Ryssholm väljs till ordförande för 10 år. Det här får supportrar till andra lag att se rött, och AFC beskrivs som ett hot mot föreningsdemokratin (51%-regeln). Supportrar bojkottar matcher, protesterar, vid ett tillfälle har AFC:s supportrar blivit utsatta för hot och fysiskt våld (pp. 108–110). Vidare beskriver han motioner till årsmöten som skickas in av supportrar för att motverka det universum som de inte vill vara en del av. Här bör man ställa sig frågan, vad vill de ha i dess ställe?

I ”God bless America”, den femte delen i boken, visar Bachner hur amerikanska företag kommit att bli investerare och styrande i Europas fotbollsvärld, både genom klubbar och även geografiskt inom städer. I en svensk kontext, genom kommunernas byggande utav arenor, finns ingen lockelse för den amerikanska approachen. Symboliskt förflyttar sig författaren till AIK:s årsmöte 2015. Medlemmarna har skickat in en motion om att AIK ska se sig om efter en ny hemma-rena. Friends Arena känns inte bra, den känns inte som AIK. I byggandet av arenor berörs flera aspekter: kommunpolitiska beslut samt arenakrav på nationell och internationell nivå. Frågan blir för mig uppenbar: till vilka företag bör skattepengarna gå till?

I delen ”Den hypermoderna fotbollen” beskrivs hur ekonomi och resultat syns både nationellt och internationellt. Bachner lyfter frågan om varför ska vi titta på fotboll om vi redan vet vem som kommer att vinna. Under de senaste 20 år har variationen när det gäller vinnande klubbar i Europas bästa ligor minskat. I Sverige, där Malmö FF är det givna exemplet, har deras framgångssaga i Europa sedan 2014 inte utplånat platsen för andra potentiella vinnare. Hur stor denna plats är tål att diskuteras.

Del sju, ”Politiken”, beskriver hur samhället påverkar fotbollen och vice versa. Hur den lilla och fattiga byn Blyth i England hade behövt någonting meningsfullt som fotboll; när Newcastle köptes upp av den saudiarabiska kronprinsen; och varför fick Qatar arrangera VM? Här skiljer Sverige ut sig; k Klubbarna får påtryckningar om att inte åka på träningsläger till Dubai.

Medlemsägda föreningar är en antikapitalistisk handling, oavsett vad idrotten och fotbollen i Sverige vill eller inte.

Klubbar och Svensk Elitfotboll tackar nej till samarbeten. Podden Studio Allsvenskan, inleder ett samarbete med Qatar airways, kritikstormen blir så stor att de får pudla inom 24 timmar. Före detta stadsministern Fredrik Reinfeldt röstas inte in i Djurgården IF:s styrelse, med motiveringen att politik och fotboll ej hör ihop. Regeringen i Qatar försöker inleda idrottsliga samarbeten med Sveriges utrikesdepartement för att knyta vänskapsband. Utrikesdepartementet svarar att detta är frågor som är upp till idrotten och varje förbund att ta ställning till (pp. 196–197). En fråga som jag önskar lyftes upp rörande Sveriges politiker är denna: staten finansierar idrotten (genom RF), och samtidigt heter det att politiker inte ska lägga sig i dirotten idrotten; är inte statens stöd till svensk irdott det mest politiska beslutet som finns?

I den åttonde delen av boken, ”En ny ordning”, visar Bachner på nya makthavare i svensk fotboll: supportrar och föreningsdemokrati. Han visar vilka frågor som blivit hjärtefrågor och positioneringsfrågor inom rörelsen. Ett aktuellt tema är videogranskning (VAR, Video Assistant Referee); av 32 elitföreningar är det 18 klubbar som har årsmötesbeslut på att motarbeta införandet av VAR i svensk fotboll (p. 234). Han beskriver även supportrarnas motstånd mot villkorstrappan, polisens arbetssätt under 2019 för att motverka pyroteknik, genom bland annat flaggförbud och en minskning av publikantalet. I frågan mobiliserade supporterrörelsen så starkt att politiker, journalister, kulturarbetare, klubbledare och även kultur- och ledarsidor sluter upp på supportrarnas sida, någonting vi inte sett tidigare (pp. 241–242). Rörelsen lyckas mobilisera sig på flera plan, men kanske är den nya ordningen ett tecken på att fotbollspubliken är bredare än vad någon tidigare trott? Att ’packet’ har en hel del under pannbenet?

I den nionde delen, ”Den sista utposten”, blickar Bachner inåt mot Sverige. Enligt honom bör politiker satsa mer på idrotten, ett av få ställen där ett socialt sammanhang fortfarande finns kvar. Inom fotbollen som idrott går det, menar han, att inom ramen för de 49% satsa mer pengar och insatser på det sportsliga – samtidigt som de 51% finns kvar; ägandeformerna är ömsesidigt uteslutande. Han menar även att medlemmarna, som faktiskt bestämmer, behöver öka sitt engagemang. Steppa upp!

Bachner lyfter fram allvarliga problem inom svensk fotboll: infiltreringen av kriminella nätverk, agentmarknad, matchfixning, trafficking av unga spelare från Afrika, svarta löner. Han lyfter också fram problem inom supporterkulturen: huliganism och grupper som med våld och hot försöker påverka. Med allt fansen klarar av att mobilisera, bör den inte också kunna ta itu med de destruktiva beteenden som finns? (pp. 248–249). Här kan jag bara instämma med honom, och jag uppskattar hans ärlighet. Det går inte att peka på alla andras fel utan att våga granska sig själv.

I den avslutande delen, ”Epilog”, summerar Bachner den viktigaste frågan: om vi nu i Sverige har föreningsdemokrati, hur kan de 51% respektive 49% användas på bästa sätt? Han framför både positiva och negativa perspektiv, liknande dem i den nionde delen. Det är enkelt att ta till sig av hans framskrivningar om hur fotbollen säljs ut, men att behöva titta inåt på sig själv kan upplevas som obekvämt. Hur vårdar vi egentligen den här demokratin, som så många inom fotbollen, framför allt supportrar, slår sig på bröstet för?

*          *          *

I slutet av de olika delarna ställer Noa Bachner oftare frågor än ger svar. Det ger utrymme för läsaren att tänka och tolka själv. Men att inte säga mycket är också att säga mycket. För att se samhällsförändringar går det att titta på fotboll, och tydligast när någonting bryter av emot den, som i Sverige. Boken är en ögonöppnare för mig som är insatt, och lärorik för den som nyligen fått upp ögonen för frågan. Tack och lov håller han oss läsare i handen boken igenom, för det är mycket att hålla koll på.

Det jag önskar att han lyft fram mer är hur 51%-regeln i grund och botten även är uttryck för ett politiskt motstånd.

Medlemsägda föreningar är en antikapitalistisk handling, oavsett vad idrotten och fotbollen i Sverige vill eller inte. Att medlemskortet jag har är en symbol, ett motstånd mot en hel världsordning, är en svindlande tanke. Men för mig personligen också bland det finaste jag vet. Framöver ska jag försöka vårda det bättre.

Copyright © Sara Karlén 2024