Ambitiöst grävande i det moderna stadsrummets utveckling

Simon Junström
Filosofie master i historia, Stockholms universitet

För något år sedan installerade kommunen ett utegym i parken utanför mitt hem. Det var i förstone en märklig syn: jämte en gammal bollplan och lekplats, två uterum främst förknippade med barn- och ungdomsaktivitet, stod nu en handfull gymmaskiner för vuxna. På något sätt var det en tyst urban sensation: parken och planen, tillämpade statliga 1900-talsnormeringar för närboende barn och ungdomars rekreation, hade nu på kommunalt initiativ kompletterats med vuxennischade idrottsredskap. I början begagnade mest barn och pensionärer redskapen, men efter några månader stod där lycraklädda motionärer i 40-årsåldern och gjorde några pull-ups innan de slog på sin träningsapplikation på smartphonen och återupptog joggingrundan.

När jag läser Klaus Eskelunds Midt i en surfertid, som gavs ut i augusti 2013, är det kanske inte så långsökt att mina associationer envisas med att återvända till utegymmet. Den nya offentliga gymträningen är nämligen just ett sådant samtidsfenomen som Eskelund, postdoc vid Syddansk Universitet, använder som avstamp i sin ambition att skriva en modernitetshistoria med den ”rekreative by som drejningspunkt” (rekreativa staden som mittpunkt). Med boken rör sig Eskelund vant i sitt tidigare forskningsområde – idrottens plats i stadsutvecklingen.

Vad är då den rekreativa staden? Eskelund använder begreppet för att beteckna den stad och idrott som är kopplad till sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”fast modernitet”. Arvtagaren, den (re)kreativa staden, är i sin tur kopplad till samme sociologs begrepp ”flytande modernitet”. Bauman är först ut i en teoretisk apparat av en rad namnkunniga forskare, som tillsammans utgör en i slutändan mycket klargörande och stringent urban kroppskulturhistorik. I tid sträcker sig Eskelund från 1600- och 1700-talets upplysning, över 1800- och 1900-talets industrialiserade samhälle, och ända fram till dagens projektsamhälle – med genombrott daterat ungefär till år 1968. Upplysnings- och industrialiseringsepoken inordnar Eskelund under Baumans fasta modernitetsbegrepp; projektepoken sorteras in under det flytande. Eskelunds centrala tes är att en opersonlig, men likväl hård kapitalistik maktlogik i Michel Foucaults mening styr såväl arbets- som kultur- och idrottsliv under respektive epok. För individen i samhället konkretiseras denna maktlogik i en etik – till exempel Max Webers protestantiska, eller en ”projektlogik” vad samtiden beträffar.

Drivkraften till förändringen av den kapitalistika maktlogiken, menar Eskelund vidare, är social kritik mot innevarande förhållanden, som internaliseras i systemet och förändrar den individuella etiken. Med en grov datering menar han vidare att 1900-talet upplever två sådana förändringar. Den första av dessa inträffade när den paternalistiskt karaktäriserade magnatkapitalismen, med rötter i 1600-talet, omvandlades till en modernistisk, pliktetiskt anstruken välfärdsstatskapitalism omkring år 1930. Den andra inföll när det modernistiska välfärdssamhällets frihetslöften uteblev, och de skeenden som förknippas med år 1968 gick till storms mot snart sagt de allra flesta av sin samtids hierarkier och normer. Sistnämnda kritik, ”kritiken mot leken, som uteblev”, leder enligt Eskelund rakt in i det postmoderna projektsamhället, men med följden att den störtade maktlogiken och dito etiken endast ersatts med en ny. Den modernistiska välfärdsstatens maktordning var förbunden med en pliktetik orienterad kring fasta normer. I dess ställe växte nu en ny plikt fram – ett imperativ om individuellt uttryck, lek och självförverkligande inom ramen för en flytande uppsättning av ständigt skiftande normer.

Den här övergången ägnar Eskelund mycket uppmärksamhet, och benämner på olika sätt. De händelser som förknippas med 1968 får betecknas som gränsen mellan en fast till en flytande modernitet, eller mellan ett disciplinsamhälle och ett projektsamhälle. Tydligast är kanske dansliknelsen, som han lånat från den danske filosofen Anders Fogh Jensen, med gräns mellan ett pardanssamhälle med reglerade danssteg, till ett gruppdanssamhälle där de flesta freestyle-dansar lite med varandra, men där ingen dansar helt med någon. Därtill utesluts några helt ur dansen – inte med ett nej, men med ett tyst ointresse. Med utgångspunkt i Foucaults Övervakning och straff benämner han han det förra samhället panoptiskt, och det senare synoptiskt (alltså ungefär: från ett system där individen förhåller sig till några få men mäktiga övervakande instanser och dess tydliga regler och finlemmade system, till ett där hen förhåller sig till ett oräkneligt antal mer eller mindre granskande instanser med ständigt skiftande hållning i förhållande till individen – sistnämnda i en offentlighet som sammansmälter med individens privata sfär).

När vi når samtiden, befinner vi oss alltså enligt Eskelund i en socioekonomisk maktordning där en synoptisk projektetik kommit att genomsyra livets alla aspekter. Tidgare fasta punkter i tillvaron har förlorat sin trygga förankring: arbetet organiseras exempelvis i allt högre grad efter osäkra anställningar och projekt, och relationer får mer och mer en tillfällig karaktär. I sporten sker samma sak exempelvis när multifunktionsansläggningar ersätter hemmastadion, favoritlagets högborg, och lag (hold) plötsligt får finna sig i att byta hemmaplan, och därtill samsas med en stor flora av arrangemang som avlöser varandra (åtminstone om allt går enligt anläggningens kalkyler).

Men projektsamhällets maktlogik och -etik, menar Eskelund, formar inte bara individens relation till exempelvis arbetet, relationerna och idrottsklubben. Den formar individens subjektivitet – relationen till den egna kroppen och till idrotten. Den flytande modernitetens logik innebär att en anpassning till tillfällighetens snabba vindkast måste genomföras, och att anpassnings-möjligheterna för såväl rum som för företag och individer hela tiden måste maximeras. Därför försvinner också många fysiska gränser.

Vilket för oss tillbaka till stadsparken. Eskelund noterar att skyltarna med det disciplinär-etiska budskapet ”Gräset får icke beträdas” tagits bort. I dess ställe har ett projekt-etiskt imperativ trätt in i invånarnas medvetanden: ”gräset bör beträdas”. Plötsligt är de tidigare förbjudna gräsmattorna fyllda av idrottsutövare. Men inte av idrottslag, som under den disciplinär-etiska epoken, utan av tillfälliga gemenskaper av individuell idrott som jogging eller cykling. I parken gör motionärerna det som tidigare utövades på idrottsplatsen, och efteråt visar de upp aktiviteten för en utvald målgrupp på sociala medier. Den egna kroppen blir i sig ett projekt – hälsan blir ett intyg på att den egna personen internaliserat och klarar av projektetiken. Ett genomfört maratonlopp, för bara tjugo år sedan ett hobbykuriosum jämförbart med stickning, blir plötsligt relevant i CV:t. I linje med denna etiks logik blir ohälsa i första hand inte ett medicinskt problem, men en stigmatiserande social markör.

Eskelunds ambitiösa alster gräver på djupet, och väver elegant samman traditionell sociologi med samtida urbana forskare som exempelvis Richard Florida, mest känd för sin The Rise of The Creative Class (2002). Men till skillnad från Floridas intressanta, men i min smak svepande genombrottsteorier, går Eskelund på djupet och underbygger sina teser med ett gediget källmaterial. Han är visserligen fokuserad på en dansk kontext, men gör också tillbörligt försiktigt avvägda generaliseringar, med det tydligt uttalade förbehållet att han talar om idealtyper i Webers bemärkelse.

I sin genre är Eskelunds bok mycket intressant, och för en nordisk kontext är den en bra studie som förhoppningsvis pekar fram mot fler historiserande samtidsundersökningar. Den stora styrkan i Midt i en surfertid är just det allomfattande perspektivet: idrotten, stadsplaneringen, arbetslivet, vardagslivet, kärlekslivet – allt blir delar i en historisk helhet. Samtidigt för detta perspektiv med sig att många frågor på detaljnivån förblir obesvarade. En sådan skulle kunna handla om de förlorare i den nya sortens etik som Eskelund i endast förbigående berör, och som på sistone analyserats av till exempel Guy Standing i den uppmärksammade The Precariat. I sina anmärkningar kring det dubbla stigmatat av föregiven osportighet och dito icke-internaliserad projektetik pekar Eskelunds studie, för att ta ett exempel, rakt in i ett sådant brännande aktuellt ämne. Men det är, å andra sidan, en annan studie.

Copyright © Simon Junström 2015

Referenser

• Bauman, Zygmunt, Liquid Modernity, (2000)
• Florida, Richard, The Rise of The Creative Class (2002)
• Foucault, Michel, Surveiller et punir: Naissance de la Prison (1975) Övervakning och straff : Fängelsets födelse (1987)
• Jensen, Anders Fogh, Projektsamfundet (diss. 2007)
• Standing, Guy, The Precariat: The New Dangerous Class (2011)
• Weber, Max, Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus (1905) sv. Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978)