Book reviews

Habil introduktion till idrottspsykologi av Aidan Moran

December 7, 2012

Karin Weman-Josefsson
Högskolan i Halmstad

Om man ska tro förordet (skrivet av Shane Murphy) är det här en sällsynt efterlängtad och närmast kittlande uppdatering av en bok värdig uppmärksamhet från Pulitzer eller Nobel eller kanske båda. Okej, möjligen tillåter jag mig en och annan sarkasm, men så är Shanes entusiasm kanske också något överdriven enligt min mening. Inte för att Morans bok inte är bra, för det är den faktiskt. De flesta av oss som studerat idrottspsykologi har nog stött på förstaupplagan från 2004 vid något tillfälle, den refereras tämligen flitigt och har använts i flertalet kurser genom åren.

Denna nya upplaga innehåller bland annat en genomgripande uppdatering av referenserna, inte mindre än 500 nya sådana är tillfogade. Moran har också adderat ett antal nya spännande ämnen (om än i ganska korta sekvenser), exempelvis Mindfulness, effekten av musik vid fysisk aktivitet och varför spelare grymtar i tennis, för att bara nämna några. I kategorin ovanliga idrottsskador fnissade jag högt åt anekdoten om fotbollsspelaren som fick en allvarlig sträckning när han försökte nå gaspedalen på sin Ferrari. Skadeglädje i dubbel bemärkelse.

I ett försök att föra ihop teori och praktik har Moran även kryddat innehållet med case och citat från kända idrottare och tränare såsom Michael Phelps och José Mourinho. Jag vet inte om jag tycker att det greppet är så speciellt framgångsrikt tillämpat, men det är i alla fall ett försök, och namedropping intresserar alltid någon läsare. Det som tilltalar mig mest med den nya upplagan är så klart uppdateringen av kapitlet kring motionspsykologi, där Moran på ett överskådligt sätt bland annat diskuterar möjliga negativa aspekter av motionsbeteenden som överträning och träningsberoende samt ägnar plats åt moderna företeelser som Exergaming (till exempel Wii-fit). Ett annat plus är att beskrivningen av Self-Determination Theory är utvecklad både beträffande referenser och utrymme. Jag är som vanligt lite besviken på att motionspsykologin får mindre än 40 av ca 400 sidor, men den fördelningen är ju mer eller mindre signifikativt för den här typen av böcker.

Förutom det entusiastiska förordet och lite mer saklig information om uppdateringarna i andra upplagan är boken uppdelad i fyra delar som går från mer generella beskrivningar av idrotts- och motionspsykologiska frågor till de mer specifika och individuella faktorer som kan påverka prestation och hälsa. I den första delen granskas själva ämnesdisciplinen, grundläggande synsätt, metodologiska aspekter, den gamla vanliga historiken (föredömligt kort) och lite myter, samt information om den heliga treenigheten tillämpat arbete, utbildning och forskning. Andra delen behandlar visualisering, anxiety, motivation och målsättning, koncentration och idrottslig skicklighet, medan del tre tar upp grupprocesser och gruppdynamik. I del fyra utforskas slutligen motionsbeteenden och skaderehabilitering och allra sist ligger i vanlig ordning diverse register.

Moran har också ett mycket tillgängligt och lättfattligt språk och har lyckats anslå en trevlig och modern ton i sina texter.

Idén som ska ha inspirerat Moran till att skriva den första upplagan är devisen ”Although sport is played with the body, it is won in the mind” och det som enligt vads som sägs skiljer den här boken från andra i ämnet är att den antar ett kritiskt perspektiv på idrotts- och motionspsykologi. Huruvida det är unikt eller inte låter jag vara osagt, men övningar för att stimulera till kritiskt tänkande och förslag till forskningsprojekt presenteras löpande i boken. I likhet med många amerikanska läroböcker är innehållet mycket pedagogiskt presenterat och utformat för att uppmuntra studenternas inlärning och förståelse och det finns rikligt med lärarmaterial tillgängligt online. Moran har också ett mycket tillgängligt och lättfattligt språk och har lyckats anslå en trevlig och modern ton i sina texter. Jag skulle tro att många studenter (framför allt yngre sådana och framför allt på grundnivå) tilltalas av såväl denna ton som av upplägg och innehåll. Bortsett från ett färgglatt omslag är dessvärre bokens layout i tristaste laget, gråskala med ytterst få illustrationer, bilder eller beskrivande figurer. Jag måste även ge minus för typsnittet som gör att bokstäverna lätt flyter ihop och gör de kompakta texterna svårare att överblicka. Läsvänligheten är alltså inte optimal och man uppmuntras således till strategiska nedslag snarare än hänförd sträckläsning. Styckeindelning och rubriksättning är emellertid lagom portionerad, logisk och tydlig vilket gör att betyget för överskådlighet ändå blir godkänt. Även formatet och inbindningen får godkänt och ett stort plus till de generösa uppslagsdelarna i slutet, inte mindre än fyra till antalet och omfattande ordlista, referenser, författarregister och ämnesindex. Kolossalt flott om du frågar mig.

Sammanfattningsvis är detta alltså en tillfredsställande introduktion till akademiska studier (jag bedömer den vara aningen för avancerad för gymnasial eller fortbildningsorienterad utbildning) inom idrotts- och motionspsykologi. Det finns både bättre och sämre grundböcker om man letar efter alternativ, så den håller sig förhållandevis tryggt i mittfåran. Personligen tycker jag nog att den gamla trotjänaren av Weinberg & Gould är snäppet bättre, inte minst layoutmässigt, men även sett till innehållet som är något bredare och framförallt tar ett fastare grepp om motionspsykologin än förevarande bok. Jag avslutar således med att säga att om Morans bok kompletteras med ett mer uttömmande verk kring motionspsykologi vore den klart tillfyllest för en intressant grundkurs.