Väl genomförd studie av politikens och vardagslivets internationella relationer

Ulf Jonsson
Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms Universitet

Niklas Hafens avhandling behandlar ett problemkomplex, idrott och internationellt utvecklingsarbete, som sällan uppmärksammas utanför den idrottsvetenskapliga svären. Det gäller också forskare som lämnat det ensidigt statscentristiska perspektivet, vilket länge präglat disciplinen Internationella relationer. Det är desto mera märkligt eftersom idrottsrörelsen tillhör de NGO:s (Non Govermental Organizations) som har lång erfarenhet av internationellt samarbete i olika former. Hafens studie är förutom det idrottsvetenskapliga bidraget i hög grad relevant för växande fält som vardagslivets internationella relationer.

Avhandlingen problematiserar bilden av internationellt idrottsbistånd som antingen något entydigt gott eller som ett utryck för centrums dominans av periferin. Teoretiskt utgår författaren från neoinstitutionell organisationssociologi och i synnerhet skandinavisk institutionell teori med företagsekonomen och organisationsforskaren Nils Brunsson i centrum. Hafen för en väl argumenterad diskussion kring sina teorival. Neoinstitutionell organisationsteori ger studien fruktbara och rimliga tolkningsramar, även om det finns andra tänkbara teoretiska ansatser som till exempel sociologen Luc Boltanskis konventionsteori.

Hafens styrka är emellertid hans metodiska mångsidighet, där han kombinerar intervjuer och deltagande observation. Författaren är medveten om de etiska och källkritiska implikationer som hans metodval innebär. Hafen är inte bara metodologiskt driven men också ovanligt uppslagsrik. Han ser och utvecklar de möjligheter som hans metodiska arsenal skapar.

De empiriska fallen, fotbollsprogrammet, LdB FC for Life i Sydafrika och Open Fun Football Schools i Moldavien, är väl valda. Båda biståndsprogrammen är riktade mot damfotboll. I båda fallen motiveras insatserna från de skandinaviska biståndsgivarnas utgångspunkt av bredare samhälleliga mål. I det sydafrikanska fallet är den officiella motiveringen att man genom fotbollen vill bidra till att stärka unga kvinnors självkänsla och därmed förhindra att de ger sig in i mer eller mindre frivilliga tillfälliga sexuella kontakter, vilket på sikt kan minska spridningen av HIV. Det är ett akut och stort problem i Sydafrika i allmänhet och i den region programmet omfattar i synnerhet. I Moldavien var den övergripande motiveringen att biståndsgivarna genom att utveckla damfotbollen kan bidra till att minska de etniska motsättningar som länge plågat landet.

I båda fallen finansieras insatserna genom ett betydande ekonomiskt stöd från stora privata företag, medan utförarna är idrottsorganisationer, en i det här fallet klassisk typ av NGO. De privata företagens medverkan är ett uttryck för en förändring av det biståndspoliska klimatet i en nyliberal riktning. Den ambition att göra något gott och förändra världen till det bättre utförs bättre och effektivare av privata aktörer än stelbenta statliga byråkratier, enligt detta synsätt. Frågan om huruvida bistånd motiveras av välvilja, altruism, eller egennytta har visserligen diskuterats långt innan det nyliberala genombrottet, men under senare år har uppmärksamheten på detta dilemma intensifierats.

I de empiriska kapitlen och i det utmärkta sammanfattande kapitlet visar Hafen hur sammanflätade altruism och egennytta kan vara. Författaren demonstrerar på ett fruktbart sätt komplexiteten i olika biståndsprojekt. Aktörerna går in i samarbetet med olika och sammansatta agendor. Hafen problematiserar bilden av idrott som något självklart gott men också egennyttan som entydig drivkraft. Här fungerar de organisationsteoretiska ansatserna. Det finns en analytisk skärpa i resonemangen som lyfter framställningen. Diskussionen om biståndsgivarnas behov att skapa legitimitet på hemmaplan kontra de lokala aktörernas ambitioner att utveckla det idrottsliga är spännande och illustrativ. Det är resultat som har bäring på biståndspolitiska spänningar och grundläggande motsättningar långt utöver de studerade empiriska fallen. Han visar också hur det faktiska utfallet är ett resultat av kompromisser och förhandlingar mellan aktörer med olika och ofta motsägelsefulla agendor. Författarens förmåga att fånga in sin empiri med en bred metodisk arsenal och foga in den i en fruktbar teoretisk ram utgör definitivt en av avhandlingens stora kvaliteter. Det finns naturligtvis alltid anledning fråga sig hur generaliserbara resultaten från två avgränsade fall studier kan vara. Den teoretiska och metodiska medvetenhet som präglar avhandlingen gör dock att resultaten sätts in i en bredare ram.

Det finns andra teoretiska ansatser som kan bidra till ytterligare problematiserande frågor om hur legitimitet formas och hur motsägelsefulla agendor förhandlas. De tidigare nämnda konventionsteoretiska ramverken är ett sådant exempel. I en avhandling måste dock författaren göra ett val – allt kan inte komma med. Den analytiska klarheten kan gå förlorad om man försöker behandla allt för många teoretiska ansatser samtidigt. Hafens teoretiska val är fruktbara och fullt tillräckliga för avhandlingens syfte.

Sammanfattningsvis är Niklas Hafens En vandring längs välviljans väg en studie av stor relevans också utanför det rent idrottsvetenskapliga fältet. Den förtjänar att läsas av alla som är intresserade av vardagslivets internationella relationer.

Copyright © Ulf Jonsson 2017