Läsvärd antologi som håller mer än titeln lovar

Jonny Hjelm
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet

År 2007 värvade det allsvenska laget Sunnanå SK den nigerianska fotbollsspelaren Perpetua Nkwocha. Det forna storlaget Sunnanå SK från norra Sverige (i staden Skellefteå), med flera SM-vinster i bagaget, hade tappat några nyckelspelare och Nkwocha förväntades fylla det tomrum som uppstått. Nkwocha var vid värvningen 31 år och en etablerad elitspelare, med många landslagsuppdrag och deltagande i flera Olympiska spel, VM-slutspel och Afrikanska mästerskap. Hon hade flera gånger blivit utsedd till Afrikas bästa fotbollsspelare.   

Perpetua Nkwocha spelade med Sunnanå SK till och med 2014, och var under alla år en av lagets absolut viktigaste spelare. Parallellt med detta fortsatte hon att spela med Nigerias landslag. De senaste åren – 2015 och 2016 – har hon varit spelande tränare i ett division 2 lag (fjärdenivå i den svenska seriepyramiden), samtidigt som hon deltagit i olika projekt rörande unga flickors fotbollsspel och integration av asylsökande. Hon är numera svensk medborgare bosatt i Skellefteå med ett stort socialt nätverk, både inom och utanför fotbollen. Banden och kontakterna med vänner och släkt i Nigeria är dock starka, där hon också har sin nyblivne make. Hon är även assisterande förbundskapten för det Nigerianska fotbollslandslaget.

Damfotboll som internationellt fenomen, med återkommande organiserade officiella mästerskap, har funnits sedan 1990-talets början. De internationella turneringarna, och den uppmärksamhet dessa fick, innebar att en internationell lönearbetsmarknad för damfotbollsspelare uppstod. Turneringarna gav de duktiga spelarna möjlighet att visa upp sig och sitt kunnande. De senaste 10-15 åren har den transnationella damfotbollsrörligheten ytterligare intensifierats, vilket också är ett uttryck för att antalet utövare sedan 2000-talets början fördubblats till närmare 30 miljoner (flickor inkluderade).

Perpetua Nkwocha är en av tusentals kvinnor som de senaste årtiondena lämnat sitt hemland för att spela fotboll. I antologin Women, Soccer and Transnational Migration kallas spelare som Nkwocha för ”highly skilled labor” och liknas vid andra priviligierade lönearbetarkategorier med specialkompetens med världen som arbetsplats. Samtidigt är denna värld tämligen begränsad då damfotboll fortfarande i många länder är outvecklad och motarbetat på olika sätt. Men i länder som Tyskland och Sverige har uppemot 35-50 procent av topplagen bestått av utländska spelare.

Enligt antologins redaktörer Sine Agergaard och Nina Clara Tiesler vet vi inte särskilt mycket om damfotbollsspelares mobilitet, hur strömmarna går inom länder, mellan länder och olika kontinenter och världsdelar. Vi vet inte heller ­– hävdas det – mycket om hur mobiliteten förändrats över tid, eller hur nystartade professionella damfotbollsligor och nationella regeringars (förbund) landslagssatsningar temporärt påverkat individers benägenhet att flytta. Den forskning som finns har fokuserat manliga elitidrottare, vilket delvis är ett uttryck för att det framförallt, inte minst inom lagbollidrotterna, främst varit män som haft möjlighet att leva på sin idrott, ja, till och med bli riktigt förmögna. Men det är också ett uttryck för ett mer allmänt fenomen; osynliggörandet av kvinnor och deras kompetens och prestationer. Först osynliga som idrottare, sedan också osynliggjorda av forskarna. Avsikten med Women, Soccer and Transnational Migration är alltså att ändra på detta, och samtidigt redovisa forskningsfronten (2014). Bokens teoretiska utgångspunkt är, som det förklaras inledningsvis,”post-structural and post-colonial thinking”.

Antologin består av tre delar. I den första delens artiklar presenteras tidigare forskning inom området. Här presenteras även statistiska sammanställningar över mobiliteten bland landslagsspelare i 54 länder åren 2012/2013, vilket ger en bra grund att stå inför den fortsatta läsningen av boken. I del två presenteras ett ganska stort antal fallstudier från olika länder och världsdelar. Här finns en imponerande bredd med studier från exempelvis Trinidad Tobago, Brasilien och Japan. Länder och kontinenter som är sämre belysta är exempelvis Ryssland (och övriga Östeuropa), Asien, Stilla havsregionen samt märkligt nog Afrika (även om spelare från denna världsdel belyses i Mari Haugaa Enghs mer teoretiskt präglade bidrag i del tre). I del tre problematiseras damfotbollsspelares lönearbete och internationella mobilitet teoretiskt genom de landvinningar som gjorts inom nyare migrationsforskning, inte minst den som haft ett genusperspektiv. Begreppet ”transnationell” förs fram som centralt samtidigt som begreppet ”globalisering” avvisas. Vidare betonas vikten av att förena faktorer på ”makronivå” med dem på ”mikronivå”. Med det sistnämnda menas i huvudsak individers personliga motiv och hur dessa färgas av deras samhälleliga vara. Aktörsperspektivet är viktigt, liksom migrationens socialt interaktiva dubbelriktade rörelsemönster.

Artiklarna i antologins första och andra del är tämligen kompakta och innehåller intressant information. Läsaren får bland annat veta att damfotbollsspelare så tidigt som under 1910-och 1920-talen kunde få mindre ersättningar, bland annat för förlorad arbetsförtjänst. Här finns också mycket för den som vill lära sig om damfotbollens historia, hur utvecklingen exempelvis såg ut i Tyskland under 1950-talet, i Italien åren kring 1970 och i Brasilien före 1979 (då förbudet mot damfotboll hävdes). Bokens innehåll är alltså inte så snävt som titeln kan ge sken av. Intressant är uppgifterna om de relativt höga spelarlöner som utbetalades till de fåtaliga spelare som under 1980-talet rörde på sig, t ex svenskan Pia Sundhage och norskan Sif Kalvö. Den sistnämnda hade en månadslön motsvarande en årslön på omkring 35-44 000 Euro. Och de spelare som åkte till den nystartade proffsligan i Japan i mitten av 1990-talet erhöll för ett halvår (säsongen var inte längre) mellan 46 000 och 66 000 Euro. Den tyska fallstudien fokuserar damfotbolls-VM 2011 som hölls i Tyskland och hur denna succéartade turnering – välfyllda läktare, många TV-tittare, positiv publicitet – påverkade damfotbollens status och utveckling åren kring 2011. Det nedslående resultatet är att turneringen inte gjorde något mer märkbart avtryck vad gäller den inhemska flick- och damfotbollen. Publiksiffrorna för den högsta ligan fortsatte också att ligga omkring 1000 åskådare.

Tre länder identifieras som populära destinationer för spelare som velat spela fotboll på hög nivå och erhålla ersättning för detta: Tyskland, Sverige och USA. ”Uppstickare” under senare år är bland annat Ryssland och England. Ett annat centralt huvudresultat, och något som återkommer i flera bidrag, är att mobiliteten, viljan att lämna sitt hemland för fotbollsspel i en främmande miljö, har hängt samman med ”the love of the game”. Det ekonomiska motivet var inte oviktigt, men många har drivits av en stark längtan att få träna och spela med andra som befunnit sig på samma nivå, och att få möjlighet att utvecklas optimalt. För många handlade det också om att få möjlighet att uppleva andra kulturer, kanske få chans att utbilda sig, eller leva i en social miljö där damfotboll – och kvinnor generellt – värderades högre än de var vana vid. Det nedtonade ekonomiska motivet ska också givetvis ses som ett uttryck för att det varit ytterst få spelare som erhållit höga ersättningar. Skillnaden mot herrfotbollsproffs var (och är) i detta avseende avgrundsdjup, och också en självklarhet vilket sannolikt är en bidragande orsak till att antologins författare inte nämnvärt fördjupar sig i de skilda villkoren för herr- och damfotbollseliten.

Antologin innehåller intressanta försök att tidsmässigt dela in damfotbollsspelares mobilitet i olika utvecklingsfaser. Här presenteras också flera olika typer/kategorier av migrerande transnationella damfotbollsspelare liksom mer eller mindre avancerade teoretiska modeller, omöjliga att här på ett begränsat utrymme kommentera.

Women, Soccer and Transnationell Migration är läsvärd och ger på ett begränsat sidantal en god orientering om den forskning som bedrivits inom detta expanderande område. Som framgått uppskattar jag särskilt bokens bredd, att den innehåller mycket även för den som exempelvis vill lära sig mer om damfotbollens historia. Det hade varit önskvärt med en utförligare diskussion om hur en professionell damfotbollsspelare ska definieras, men framförallt att de distinktioner som görs på denna punkt inledningsvis (s 4-7) hade märkts mer i de olika bidragen. I flera bidrag berörs damfotbollens status och attraktionskraft och enligt min mening visar dessa avsnitt och resonemang på vikten av att skilja på landslags- och klubbsupportrar. Det är gott om den förstnämnda kategorin medan de sistnämnda är få. Höga tittarsiffror under ett damfotbolls-VM är, som också Pfisters, Kleins och Tieslers bidrag visar, ingen säker indikation på klubbfotbollens attraktionskraft. Jag är vidare tveksam till om antologins poststrukturella/-koloniala utgångspunkt och bruket av begreppet transnationell är så innovativ som påstås, och här avses dess betydelse för migrationsforskningen i stort (något som särskilt betonas i Thomas F Carters bidrag). Nog fanns det aktörer, komplexa (”multipla”) identiteter och dubbelriktade, långväga kommunikationer även i den migrationsforskning som bedrevs under 1970- och 1980-talen. I antologin finns rätt så många upprepningar, något som dock är oundvikligt i en bok av denna karaktär. Redaktörerna ska ändå ha en eloge då gjort ett bra jobb för att foga ihop de olika delarna till en fungerande helhet.

De mest läsvärda bidragen är enligt min mening Agergaards och Tieslers empiriskt tunga artikel, samt de fallstudier som författats av Vera Lucia Bothelho och Bente Ovedie Skogvang samt Carmen Rial. Här bör även Mari Haugaa Enghs bidrag nämnas som på ett förtjänstfullt sätt teoretiserar afrikanska fotbollsspelares erfarenheter, men framförallt konkretiserar dessa med korta exempel och utvikningar av empirisk karaktär. Jag ska nedan ge ett exempel, som också får avsluta recensionen.

En av Mari Haugaa Enghs informanter berättade att hon, efter ett besök i sitt hemland, vid återkomsten till det skandinaviska land där hon spelade fotboll till vardags, av flygplatsens tull och passkontroll misstänktes vara sexarbetare. De genomsökte noga hennes resväska och trots flera par fotbollsskor och allehanda träningskläder så övertygades inte tjänstemännen. Ett samtal från fotbollsföreningens klubbordförande löste slutligen det hela. Engh skriver: ”Gendered and racialized constructions of who counts as a professional soccer player, and of what a sex worker ‘looks like’ in Scandinavia, thus can function to restrict African women soccer migrants movements across borders, regardless of the legality of their movements.”

Copyright © Jonny Hjelm 2016