Häst, människa och samhälle ur olika perspektiv

Susanna Hedenborg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Under senare år har antalet forskare som ägnat sig åt frågeställningar som handlar om djurens och inte minst hästens och hundens roll i samhället, relationer mellan människor och djur och djurens roll som agenter i historisk förändring växt. Genom forskare som till exempel Donna Haraway[1] och Linda Birke[2] har förståelsen för relationen mellan människa och djur utvecklats även teoretiskt i något som brukar kallas posthumanism. I denna recension ska fyra böcker som berör människors relationer till hästar presenteras och diskuteras: The Science of Equestrian Sport (Inga Wolfram), A Wilder West (av Mary-Ellen Kelm), Oss håller inga bojor, oss binder inga band (av Jan Mårtensson och Susanne Giraud); samt Till häst. Ridundervisningen vid Uppsala universitet 350 år (red. Marianne Andersson och Johan Sjöberg). Böckerna har olika syfte och skilda läsekretsar och det ska sägas redan här att den som är intresserad av posthumanism inte hittar några diskussioner av detta i dessa böcker. Samtidigt är det rimligt att se böckerna som ett uttryck för att vårt intresse för relationen mellan människa och djur har växt, också ur ett idrottsvetenskapligt perspektiv.

Inga Wolfram är idrottpsykolog och lektor vid University of applied sciences Van Hall Larenstein i Holland. Hon är även aktiv i International Society for Equitation Science (ISES). Boken vittnar tydligt om att forskning om hästsporten har ökat under de senaste 20 åren. Wolfram presenterar forskning om hästsporten inom en rad olika områden såsom biomekanik, fysiologi, psykologi, coaching, skador och relationen mellan häst och människa. Utifrån denna forskningsgenomgång pekar hon även ut forskningsområdets vita fläckar. Därigenom blir hennes presentation en god grund för forskare och studenter som är intresserade av att ge sin in på nya fält. Hon visar även hur forskning på andra områden kan användas för att förstå relationen mellan människa och häst. Till exempel diskuteras hur forskning om andra idrottares fysiologi kan användas för att mäta hur ryttaren utmanar sin kropp. Vad gäller ryttarens fysiologi understryker Wolfram de stora skillnader som finns när det gäller hur ryttarens kropp tränas genom ridningen i relation till hästens olika gångarter och grenar inom hästsporten. Gångarten galopp kräver till exempel mer av ryttarens kondition än skritt och galoppsport mer än dressyrgrenen. Den metaboliska kostnaden är också högre i galoppen än i skritten, respektive galoppsporten och dressyrgrenen. När det gäller till exempel forskning om biomekaniken visar Wolfram att det fortfarande saknas forskning om hur människans rörelser påverkar kvaliteten på rörelserelationen mellan människa och häst. I det idrottpsykologiska kapitlet påvisas att, förutom det som är vanligt inom idrotten nämligen att människans prestation påverkas av hur hon mår psykiskt, även hästens psyke påverkas av hur människan mår psykiskt. Denna insikt gör att den idrottsspykologiska forskningen behöver nå ett steg längre än när det gäller andra idrotter avseende utförande, prestation och säkerhet:

Nevertheless, there is a clear need for additional research illuminating the role that sport psychological components may play in helping riders to achieve the frame of mind necessary to get the best out of themselves, their horses and their relationship – both from the point of view of performance and that of safety. (s 72)

Wolfram återkommer till de idrottspsykologiska resonemangen i sitt kapitel om skador inom hästsporten. Hon berör visserligen rent statistiska resultat, såsom att fler kvinnor än män skadas (detta kopplas till hästsportens feminisering); att fler barn än vuxna skadas och att fler i eliten snarare än i breddridsporten skadas; men hon resonerar om detta också utifrån människans och djurets relation till varandra. Denna relation får dessutom ett eget kapitel, och däri diskuterar Wolfram studier av till exempel hästunderstödd terapi i olika former. Hon tar även upp frågor om hästsportens/ridsportens feminisering. Inte minst påpekar hon att breddidrotten domineras av flickor, medan det finns fler män i eliten. Att hon själv är idrottspsykolog blir tydligt i resonemangen om varför så är fallet eftersom hon understryker att elitryttande kvinnor kan behöva mer hjälp att klara av tävlingssituationen. Detta resonemang tydliggör ett problem med boken. En sociolog hade säkert lyft frågor om förväntningar på män respektive kvinnor eller de olika ekonomiska förutsättningar som ryttarna har istället för att diskutera hur en psykolog skulle kunna förändra kvinnors respektive mäns representativitet i eliten (jämför Johansen 2009 och Kendra Coulter[3],. Trots denna problematik är det glädjande att se en forskningsöversikt av detta slag inte minst eftersom den som vill specialisera sig inom något av fälten får en bra bas att utgå ifrån.

En helt annan utgångpunkt är grunden för boken A Wilder West. Rodeo in Western Canada av historikern Mary-Ellen Kelm. Kelm visar hur en analys av relationer kring en specifik förestelse där människa och djur är centrala kan användas för att säga något om den komplexa verklighet som vi befinner oss i. I den svenska kontexten är rodeos udda företeelser som ställer många frågor kring hästkultur på sin spets. Hur ska hästar tas om hand och vilka är det som tar hand om dem och rider eller kör dem, hur kan hästar ingå i föreställningar som attraherar (vilken) publik och på vilket sätt uttrycks kultur i en specifik situation. Konkret behandlar boken rodeons historia i västra Kanada som ett uttryck för en kultur där oväntade möten kommer till stånd. Visserligen förknippas rodeon med den vita kolonialiserande kulturen, men Kelm använder begreppet ”contact zone” för att analysera hur rodeon både reflekterar och skapar kultur. Det analytiska begreppet ”contact zone” härrör från Marie Louise Pratt’s analys av kulturmöten och dessa kontaktzoner är “social spaces where cultures meet, clash, and grapple with each other, often in contexts of highly asymmetrical relations of power, such as colonialism, slavery, or their aftermaths as they are lived out in many parts of the world today.”[4]

Begreppet är spännande och det går lätt att tänka sig intressanta studier om hästsporten i andra kontexter utifrån detta begrepp (jämför Mats Greiffs studier av svensk travsport[5], Mike Huggins analyser av engelsk galoppsport[6]). Kelm visar att rodeon är en plats för både homogeniserande kultur och konflikter. Tidigare forskning har framför allt framhållit hur skillnader och maktrelationer skapades och manifesterades på rodeon. Där mötte vita män och kvinnor landets manliga och kvinnliga urinvånare, och Kelm visar att kulturbygget är mycket komplext. Till och med när gränsen mellan ”cowboys” och ”indianer” manifesteras i föreställningar där det finns klara skiljelinjer mellan hur den ena eller andra gruppen gestaltas kompliceras bilden av att det finns urinvånare som rider som cowboys. Och trots att föreställningarna kan ses som ett uttryck för tydliga gränser mellan det kvinnliga och det manliga finns det gränsöverskridande nummer med till exempel cowgirls.

Kelm är historiker och i analysen framkommer att det skett en viss förändring över tid av denna ”contact zone” – under 1900-talet har en ökande professionalisering verkat för den vite mannen på bekostnad av andra grupper. Det skapades till exempel tidigt organisationer för professionella cowboyer som reglerade vem som fick rida på vilka rodeos. Medan urinvånare kopplades till de mer lokala föreställningarna deltog vita män i föreställningar som turnerade och med vilka man kunde tjäna mer pengar. Det utvecklades också tydligare gränser för vad manliga respektive kvinnliga ryttare fick göra under föreställningarna, samt en egen gren för kvinnliga ryttare (barrel racing).

I boken finns en diskussion om kunskap inom hästkulturen. Att djurskyddsförespråkare kritiserat rodeon står klart, men samtidigt har det funnits en stark självbild bland ryttarna knutna till rodeos som går ut på att man är goda hästmänniskor med stor kunskap. Kelm visar på hur urinvånare har ansetts ha en särskild förmåga att kommunicera med djur (jämför Colin Tatz analyserer av galoppsporten i Australien där de australiska urinvånarna ansågs besitta särskilda förmågor när det gällde hästarna, samtidigt som det var omöjligt för dem att rida på samma villkor som vita jockeys[7]).

Ifrågasättandet av vem som kan vad om hästar återkommer i boken Oss håller inga bojor, oss binder inga band!. Boken är i första hand en biografisk skildring av hur den unga adelsfröken Linde Klinkowström-von Rosen rider ensam ut i Europa på sin häst Castor på 1920-talet. Efter sin första ritt till Paris där hon träffar sin syster Thora (gift Dardel) får hon blodad tand och ger sig ut på nya ritter till Rom, Belgien, Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Under denna tid var det inte ovanligt att personer red långa sträckor, men att en ung kvinna på detta vis gav sig iväg ensam var mycket ovanligt. Förutom att det var få förunnat att inte behöva arbeta för sin försörjning och därigenom ha tiden att rida på detta sätt var hon ovanlig just eftersom hon var kvinna. Hästsporten och hanteringen av hästar var starkt förknippad med män och maskulinitet vid denna tid, och kvinnor fick till exempel inte delta i de stora internationella tävlingarna.[8]

Under början av 1900-talet fanns en diskussion där det visserligen finns en kritik gentemot de kvinnliga ryttarna, men som samtidigt synliggör att det fanns kvinnor som red. De kvinnliga ryttarna fanns i första hand i den samhällsklass där Linde hörde hemma. Två samtida var Marja Flodquist och Barbro Lagerfeldt som utmanade manliga ryttare på tävlingsbanorna. I media uppmärksammades detta, liksom att det dåvarande ryttarförbundet SRC ville hindra kvinnorna från att ställa upp i samma tävlingar som de manliga ryttarna. Detta gick dock inte igenom. Att ridsporten i detta avseende är en spännande ”contact zone” framkommer i boken, även om denna inte analyseras som en sådan. Här finns även andra intressanta möten – mellan amatören och den professionella. I de Olympiska sammanhangen fick bara amatörerna (gentlemän och officerare) rida, men det fanns inom ridsporten även en grupp som behövde försörja sig genom sitt ridkunnande. En av dessa var Hans von Rosen som var en av lagguldmedaljörerna i hoppning 1912 och 1920. Då var han alltså amatör. När han och Linde träffade varandra undervisade von Rosen i ridning vid Swartlings ridhus under 1930-talets depression. Redan då fanns det människor som utanför det militära ville lära sig rida. Vid denna tid tillhörde de framför allt överklassen eller en rikare medelklass.

Ridskolans äldre historia är skildrad i boken Till häst som behandlar ridundervisningen i Uppsala.  De europeiska ridskolornas historia började i nära anslutning till universiteten eftersom de unga adelsmännen skulle ges exercitier, det vill säga färdighetövningar under sin utbildning, som komplement till latin. Bland dessa exercitier ingick bland annat ridning och fäktning. Vid universitetet i Uppsala fanns även en ritmästare och en musikdirektör. Den unge adelsmannen skulle helt enkelt genom denna utbildning kunna föra sig i de rätta kretsarna i Europa på rätt sätt. I ett av kapitlen i boken behandlar Lars Burman just äldre tiders bildningsideal. Hur ridundervisningen gick till i just Uppsala presenteras mer ingående av Kari Lawe. I boken diskuteras även häst och konst, litteratur, musik och film. Margareta Nisser-Dalman reflekterar kring ryttarporträtten från stormaktstiden och vad dessa skulle symbolisera. Hästen var ett djur som gav status och vackra hästar kunde användas som gåvor mellan kungafamiljerna. Nisser-Dalman kommenterar även bilder där regenten sitter på vita hästar och understryker att det här är tydligt att det handlar om status mer än om porträtt. Om regenten suttit på en vit häst på slagfältet skulle han/hon blivit ett lätt offer. På porträtten sitter regenter ofta på hästar som står i levade (det vill säga med hela vikten på sina bakben). Bilderna brukar tolkas som att regenterna har full kontroll på hästen (och sitt folk). Nisser-Dalman presenterar dock en annan tolkning som bygger på möjligheten att göra denna rörelse som baseras på en relation mellan ryttaren och hästen. I en del porträtt framkommer även genusrelationer. Det är oftast kungarna som porträtteras med hästen i levade, medan drottningarna också porträtteras skrittande.

I Christer Åsbergs kapitel tas hästens roll i musiken upp, liksom frågan om huruvida hästar kan vara musikaliska. Det senare förnekas av flera hästkännare, som istället talar om att ryttarens musikalitet påverkar hästen. Frågan har varit särskilt intressant inom dressyrsporten eftersom den avgörande på högsta nivå, kür, rids till ett speciellt musikprogram. Carina Burman diskuterar hästen i litteraturen framför allt i äldre litteratur för vuxna, men mot slutet av kapitlet kommer även en kortare presentation av hästboken som barn- och ungdomsbok. Hästen i filmen presenteras i Christina Anderssons kapitel. Kapitlen om hästen i den materiella kulturen av Ing-Marie Munktell och Anna Backman ger lite nya perspektiv som skulle vara intressanta att fördjupa. Genom att studera föremål i samlingarna berättar de en historia om hur hästar har hanterats och hur den materiella kulturen kan säga något om den ridning som bedrevs vid akademistallet. Yla Haidenthaller och Hendrick Mäkeler presenterar ett kapitel om hästmotiv i Upsalas universitets myntkabinett. Att studera hästkultur på detta sätt är än så länge ovanligt i forskningen och därför ger kapitlen uppslag till nya frågor som skulle kunna säga mer om människa och djur utifrån byggnader, hagar och rester av hagar, och alla de föremål som använts i relationen djur människa.

*          *          *

Vad kan man då säga utifrån ett posthumant perspektiv om dessa böcker som berör relationen mellan människa och häst. Ja, för det första är det spännande att forskningen om djurens roll i samhället har blivit ett större forskningsfält. Detta synliggörande kan liknas vid hur kvinnohistoria och barndomshistoria påbörjade sin resa som forskningsfält genom att synliggöra grupper i samhället som dittills lämnats utan historia. För det andra är det tydligt att det finns många nya spännande samhällsfrågor, inte minst i relation till idrott, som kan belysas genom att man tittar på relationen mellan människa och djur. Det är inte helt rättvist att försöka göra en jämförelse mellan böckerna eftersom de har olika syften och läsekretsar. Men själv känner jag mig lockad av Kelms sätt att använda rodeon för att säga något mer om den större kontexten, liksom av hur den materiella kulturen kan ses som ett uttryck för relationen mellan människa och samhälle. En kollektiv biografi av de tidiga fritidsryttarna kunde också vara ett spännande projekt.

Copyright © Susanna Hedenborg 2014