Ny bok om lekens och lekandets filosofi – rik men stundtals också krävande

Lars H Gustafsson
Författare


Emily Ryall, Wendy Russell & Malcolm MacLean (red) The Philosophy of Play 202 sidor, inb. Abingdon, Oxon: Routledge 2013 ISBN 978-0-415-53835-0
Emily Ryall, Wendy Russell & Malcolm MacLean (red)
The Philosophy of Play
202 sidor, inb.
Abingdon, Oxon: Routledge 2013
ISBN 978-0-415-53835-0

Vad är lek? Är lek något som främst barn ägnar sig åt, och varför i så fall? Eller är lek ett tillstånd som människan ges en möjlighet att befinna sig i, oberoende av ålder eller tidigare erfarenheter? Är lek alltid lustfylld eller kan den också vara smärtsam? Kan idrott vara lek, även om den är tävlingsinriktad och utövas av välbetalda yrkeskvinnor och -män? Är lek en nödvändig förutsättning för goda samtal? Kan rentav filosofi betraktas som lek?

Det här är bara några av de frågor som behandlas i boken The Philosophy of Play. Boken utgår ifrån en konferens hållen vid University of Gloucester i England i april 2011 och kan ses som en bearbetad konferensrapport. De tre redaktörerna arbetar alla vid detta universitet. Emily Ryall är filosof, Wendy Russell pedagog inom området playwork och Malcolm Maclean antropolog och historiker. Gruppens sammansättning säger en del om bokens upplägg. Här möts forskare från vitt skilda discipliner för att byta erfarenheter och fundera över vad som är gemensamt och vad som skiljer sig åt i de traditioner och perspektiv som de verkar inom.

Förutom en välskriven introduktion av de tre redaktörerna finns här 16 kapitel skrivna av 17 olika forskare (ett kapitel har två författare), som alla utgår ifrån föredrag som hölls vid konferensen. Det gör att boken spretar en del. Men här finns tendenser som är gemensamma och som jag ska belysa. Några av kapitlen är mycket teoretiska och främst av intresse för fackfilosoferna. Jag kommer att uppehålla mig vid de bidrag som jag tycker är mest relevanta för dem som arbetar nära barn och ungdomar.

I bokens introduktionskapitel påminner de tre redaktörerna om att lek varit föremål för filosofers intresse ända sedan antikens dagar. Lek kunde antingen vara agon, en ursprunglig kamplek av det slag vi också ser hos djur, alea/kaos, ett sätt att med fantasins och lekens hjälp överleva i svåra situationer, mimesis, föreställningar om verkligheten i form av lek, konst, poesi eller musik och slutligen frihet, en tillfällig asyl som alternativ till och flykt från arbete och plikter. Genom Platon kom så betoningen på leken som ett sätt att lära. Här introducerades en av de nycklar som senare ofta använts inom lekforskningen, nämligen leken som ett som – om, alltså som en symbolisk gestaltning av verkligheten. Innan så Nietzsche på nytt påminde om lekens mer vilda och irrationella inslag.

Som motbild lyfter redaktörerna fram Emmanuel Levinas, som beskriver leken som en brygga mellan mig och den andre, som ett rum där vi kan lägga skillnader åt sidan och se och samtala med varandra. De varnar till slut för förenklade förklaringsmodeller och förordar ett öppet sinnelag och ett pluralistiskt tänkande. För att förstå lek måste vi vara öppna och lekfulla själva!

I detta instämmer Randolph Feezell, filosofiprofessor vid Creighton University. Liksom flera av de medverkande forskarna utgår han ifrån tankar tidigare framförda av Johan Huizinga och Hans-Georg Gadamer. Feezell gör en egen indelning av lek, där han skiljer mellan lek som beteende och aktivitet, lek som attityd och sinnestillstånd, lek som form och struktur, lek som meningsfull erfarenhet och lek som ett ontologiskt distinkt fenomen. Feezell menar att alla dessa perspektiv på lek är lika giltiga, och han varnar för att betona något av dem på bekostnad av de andra.

Feezell ger sig sedan in i diskussionen om sambandet mellan lek och idrott. Han kritiserar dem som menar att tävlingsidrott inte har mycket med lek att göra. Han påpekar bland annat att de regler som gäller inom idrotten inte följer de regelsystem som utmärker samhället i övrigt och tar basketboll som exempel. Den som snabbt och effektivt vill placera en basketboll i korgen utan att riskera misstag borde använda en stege. Men idrottens regler är till för att göra uppgiften svårare, och i det ligger själva utmaningen.

Feezell menar alltså att också tävlingsidrott innehåller sin beskärda del av lek – eller borde åtminstone göra det. Han väjer inte för den kritik som riktats mot elitsatsningen inom ungdomsidrotten, där lekmomentet fått komma i bakgrunden till förmån för prestationskrav och ekonomiska intressen. Han slutsats är att de som arbetar med ungdomsidrott allt som oftast behöver påminnas om att idrotten har sitt ursprung i leken och måste få behålla inslag av lekfullhet om den inte ska tappa sin meningsskapande karaktär.

Om ett samtal verkligen ska bli ett möte krävs en lekfull, fantasirik och empatisk attityd från båda parter.

Ett av antologins mest originella och spännande kapitel är skrivet av John Wall, teolog och etiker verksam vid Rutgers University i Camden, New Jersey. Han inleder med en historisk tillbakablick på forskningen om lek. Under alltför lång tid kom den att handla om vuxna forskares observation av barns lek och de slutsatser som sedan drogs, utan att barnen tillfrågades. Så kom en andra våg, då det blev vanligare att man bad barnen själva beskriva innehållet i sin lek. Men, menar Wall, det var fortfarande de vuxna som hade tolkningsföreträde. De missade dessutom att se sambandet mellan barns lek och den lek som finns bland de vuxna. Och, framför allt, det fanns ingen riktig beredskap att lära av barnen för att bättre förstå oss själva.

Wall vill därför se en tredje våg, präglad av större respekt för barns egna erfarenheter. Eftersom leken tycks vara en viktigare del av barnens kultur än av de vuxnas bör vi se barnen mer som läromästare än som observationsobjekt. Han kallar detta förhållningssätt ”childism” i analogi med t ex feminism. Det är svårt att finna ett bra svenskt ord för detta, men resonemanget påminner om det vi för i de nordiska länderna om skillnaden mellan barnperspektiv (de vuxnas syn på vad som är bra för ett barn)och barnets perspektiv (barnets egen syn på saken).

Wall ger ett par konkreta exempel på vad han menar och kommer så småningom fram till sin slutsats: ”Lek är inte bara en irrationell, spontan eller nyttig aktivitet. Snarare utgör den själva grunden för människans möjlighet att skapa mening i sitt liv.”

Ett annat intressant kapitel är skrivet av Monica Vilhauer, filosof från New York. Det handlar om lekens betydelse för att ett samtal ska bli meningsfullt och föra de samtalande närmare varandra. Liksom Wall utgår Vilhauer från Hans-Georg Gadamers tänkande, men Martin Bubers beskrivning av äkta Jag-Du-relationer och Emmanuel Levinas av mötet med Den Andre är inte långt borta. Om ett samtal verkligen ska bli ett möte krävs en lekfull, fantasirik och empatisk attityd från båda parter. Särskilt tänkvärd är Vilhauers (och Gadamers) beskrivning av de tre lekförstörande förhållningssätt, som ödelägger alla försök till verkliga samtal: Det vetenskapliga (där motparten bedöms och observeras på distans), det psykologiska (där allt vad motparten säger tolkas som en personlig utsaga färgad av dennes livshistoria) och det sofistiska (där motpartens argument ses som debattinlägg som ska bemötas och helst tillintetgöras). Gemensamt för de tre förhållningssätten är distanseringen – det finns med andra ord ingen verklig beredskap att ta vara på vad den andre säger och se att det är något jag själv behöver för min egen växt och utveckling.

Monica Vilhauer tycker sig se allt fler exempel på hur verkliga samtal ersätts med låsta attityder, ovilja att lyssna, polarisering och antingen tystnad eller hetsiga debatter. Vår uppgift måste nu vara att öppna dialogen på nytt och utforma en etik för meningsfulla samtal. Och då behövs ”en breddad och fördjupad lekens etik.”

En nordisk forskare medverkar i boken, nämligen Maria Øksnes, pedagog från Trondheim, i Sverige mest känd för sin bok Lekens flertydighet. I sitt kapitel låter hon sig inspireras av den ryske filosofen Mikhail Bakhtin och hans syn på lek som en alternativ verklighet, ett slags ”karneval”, utan egentligen mening utanför leken själv. Øksnes utgår ifrån egna observationer av och samtal med barn, som ger visst stöd för Bakhtins tänkande. Barnen beskriver leken som en frizon – men också som en arena för revolt. Här iscensätter barnen gärna sådant som de vet att de vuxna inte gillar. Det är ett befriande perspektiv, inte minst som en motbild till allt pedagogiskt tänkande om lek som ”nyttig” förberedelse för vuxenlivet.

Till slut vill jag också nämna ett bidrag av de båda idrottsforskarna Chad Carlson och Peter Hopsicker från Pennsylvania State University. Det är ett pedagogiskt fint skrivet kapitel som handlar om samspelet mellan barn och vuxna i barns lek. Vilken roll ska föräldern eller pedagogen egentligen ha i sådan lek? Författarna utgår ifrån en lek där barnet låtsas vara kock och den vuxne får vara den som ska äta maten. Två scenarios granskas, ett där leken sker helt på den vuxnes villkor och ett där barnets lekagenda får vara den styrande. Det blir till en ganska fyndig analys, och kapitlet kan med fördel användas som underlag för samtal både i föräldragrupper och vid fortbildning av förskolepersonal.

Som helhet är The Philosophy of Play en rik men stundtals också krävande bok. Det jag tycker bäst om är dess inkluderande ton. Hela tiden understryks att ingen kan göra anspråk på att rätt förstå vad lek är. Här behövs verkligen lekfulla samtal där alla är lika välkomna. Inte minst barn.

Copyright © Lars H Gustafsson 2014

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.