Leka för att överleva

Lars H Gustafsson
Författare

Halvvägs in i sin stora bok om lek berättar Bob Hughes om när han lär en pojke att cykla. Stödhjulen är borttagna, och författaren springer bakom och håller i cykelns pakethållare. Efter 20 meter släpper han taget och pojken cyklar för första gången vidare på egen hand. När pojken 50 meter längre bort vänder sig om för att se om Bob är kvar förlorar han balansen, kör omkull och blir en stund liggande orörlig på marken. Så tittar han upp med ett brett grin: ”Yessssss! I did it!”

Bob Hughes låter episoden med pojken bli utgångspunkt för en diskussion om konsten att balansera äventyr mot säkerhet. Få ifrågasätter att det är förenat med risk att lära sig cykla. Man kan ramla omkull och slå sig. Men alldeles för många har svårt att översätta detta till barns lek i övrigt. Både föräldrar och personal är alltför rädda för olyckor. Men barn måste få lära sig att handskas med risker, menar Hughes, eftersom livet är ett i högsta grad riskfyllt företag.

Bob Hughes är en i Storbritannien sedan länge välkänd och uppskattad auktoritet inom lekområdet. Han är också den som fungerat som ideologisk far till det som i England kallas Evolutionary Playwork, och som där finns som ämne inom högskolan. De som utbildas till ”playworkers” har hos oss sin närmaste motsvarighet i våra fritidspedagoger.  Men Hughes är noga med att framhålla att det inte handlar om vilken fritidsverksamhet som helst. Här krävs ett etiskt reflekterande arbetssätt, en djup kunskap om barns rättigheter, behov och livsvillkor samt inte minst kännedom om lekens ursprung, väsen och funktion sedd ur ett evolutionärt perspektiv.

Den första upplagan av Hughes bok kom ut 2001. I den nya upplagan har inte minst forskningsavsnitten reviderats och utvidgats. Hughes har här velat redovisa all den kunskap han samlat på sig genom åren. Det gör boken innehållsrik men ibland också svåröverskådlig med en del upprepningar. Vissa avsnitt tyngs av mängder av forskningsreferenser, vilket kan göra den svårläst för den icke akademiskt bevandrade. Det är lite synd, för i boken finns också avsnitt med personliga reflektioner och praktiska tips av stort värde för alla som arbetar med barn och ungdomar i förskolor och i fritidsverksamhet av olika slag.

Stort utrymme ägnas åt det evolutionära perspektivet. Med stöd från både forskning på djur och från sentida hjärnbiologisk forskning hävdar författaren att leken är en urkraft som varit en viktig överlevnadsfaktor. Människan behöver leken för att lära sig hantera den komplexa verklighet hon lever i. Om hon berövas lekförmågan blir hon bokstavligt talat oförmögen att leva – åtminstone ett meningsfullt, skapande och produktivt liv. Därför måste vi värna leken. Och det har blivit allt viktigare, eftersom hoten mot leken är många idag.

Den lek författaren avser är den fria, icke vuxenstyrda leken. Redan i bokens inledning slår han fast: ”Leken är kritiskt viktig för människans utveckling, förutsatt att den får äga rum i en tillräckligt varierad och rik miljö. Den miljön kan kanske vara skapad och övervakad av ett team vuxna – bara de inte börjar styra leken också, eller smittar ner den med sina dolda agendor.” Detta är en tankegång som går som en röd tråd genom boken. Lek är något barn själva skapar. Drivkraften måste komma inifrån dem själva. Så snart vuxna börjar ha avsikter med leken, till exempel att lära barn det ena eller andra, förstörs lekens själva kärna.

Författaren ser också andra hinder för barns lek idag. En torftig utemiljö hör hit, liksom konkurrensen från elektroniska medier. Men från sin egen breda erfarenhet med barn i olika geografiska områden lyfter han också fram andra orsaker till det han kallar lekdeprivation. Hit hör hovrande helikoptervuxna som ska lägga sig i allt och inte vågar låta barnen leka i fred. Hit hör andra vuxna som ser lek som onyttig och som vill att barnen ska ägna sig åt viktigare saker i stället, till exempel plugga, vara med i organiserade aktiviteter eller hjälpa till mer. Men hit hör också nyckfulla vuxna som barnen aldrig kan lita på och vuxna som varken ser barnen eller bryr sig om vad de gör. De som arbetar med barn i fritidsverksamhet måste lära sig känna igen vad som utmärker olika lekdepriverade barn beroende på vad orsakerna är så att insatserna kan individualiseras med utgångspunkt från varje barns behov. Det är lätt att föreställa sig vad hårt trängda fritidspedagoger med alldeles för stora barngrupper kan tänka om sådana budskap!

Ibland blir Bob Hughes filosofisk och närmar sig mer existentiella frågor. I ett av bokens mest intressanta kapitel skriver han om det som vi brukar kalla barnsyn. Han delar med sig av en egen, nog så utmanande: ”Barn är ensamma organismer, på en fientlig planet, i mitten av ingenstans.” Han menar att barn från början är ensamma. Enda möjligheten att bryta sig ur sin ensamhet är att lära sig kommunicera för att sedan med språk och åtbörder söka kontakt med andra. Det samhälle barnet hamnar i är ofta fientligt – faror lurar överallt. Barn måste därför lära sig hantera risker och svårigheter. Och barn hamnar i en tillvaro utan egentligt sammanhang och utan förutbestämd mening. Mening och sammanhang måste var och en skapa själv.  Allt detta sker med lekens och fantasins hjälp. Det barn som inte kan leka är mer eller mindre tillspillogivet. En lite pessimistisk syn, kan man tycka. Jag saknar ett avsnitt om ”the significant other”. Var finns föräldern? Syskonet? Bästa kompisen? Alltså den som kommer barnet till mötes.

Evolutionary Playwork är en mer resonerande än predikande bok, även om den förstås kan ses som en stark plädering för lekens betydelse för allas vår utveckling. Ibland kan jag tycka att Hughes med alla sina ambitioner krånglar till det för sig. Men här finns mycket att fundera över och samtala om, inte minst för oss som med olika bakgrund mött lekande barn och börjat fundera över vad det egentligen är vi ser – och vilken vår roll är.

Copyright © Lars H Gustafsson 2014