Angelägen lärobok som främjar yttrandefrihet, skapande och kroppslig kunskapsbildning

Märtha Pastorek Gripson
Akademin för lärande, humaniora och samhälle, Högskolan i Halmstad

Dans som undervisning är skriven av Paul Moerman, som i författarpresentationen beskriver sig som dansare, skådespelare, mimartist och litterär översättare. Han har beskrivit att han har ett förflutet också som ingenjör, arkitekt och var när boken skrevs doktorand i konstpedagogik. Delar av sin danspedagogiska bakgrund har han fått vid dåvarande Danshögskolan, nuvarande Stockholms Konstnärliga Högskola. Boken vänder sig till lärare och lärarstudenter från förskola till högre utbildning och vill bidra med både teoretiska och mer praktiska ingångar till danskonst, undervisning och dansundervisning. Jag menar att många idrottslärare skulle vinna på att läsa boken för att förstå dans inte bara som fysisk aktivitet, utan också som konstnärligt kunskapsområde. Det finns en outnyttjad potential i dans i utbildningsväsendet i stort och boken fyller därmed en viktig funktion, då den både ger en teoretisk inramning till dans som konstnärligt kunskapsområde och praktiska övningar som kan varieras utifrån eget tycke och barn/elevgrupp.

Boken ger, menar jag, både en bred och en mer spetsig ingång till dansundervisning. Författaren pekar på danskonsten, som i en västerländsk kontext ofta uppfattas som elitistisk och svår. Att den kan förstås som bred är för att Moerman försöker bryta ner danskonsten och koppla den till undervisning på ett vis som kan bidra till att danskonst, genom undervisning, blir tillgänglig för en bredare målgrupp. Spetsig är den då den försöker lyfta fram dans, som ofta uppfattas som en smal konstform, utan att klä den i en förenklad skrud.

Boken ar organiserad i tre olika delar med flera underkapitel i vardera.

• • Del 1 Allmän didaktisk ram; med underrubriker som tex. ”Att bli till i dans”, ”Estetisk bildning och estetisk litteracitet”, ”Skapa och improvisera” och ”Kinestetik och etik”
  • Del 2 Att undervisa i dans; med underrubriker som tex. ”Dansens byggstenar”, ”Uttryck”, ”Att undervisa i skapande dans”, ”Rekvisita”, och ”Språka dans – metasamtal”
  • Del 3 Dans som undervisning i språk, matematik och naturkunskap; med underrubriker som tex. ”Dansa genom alfabetet”, ”Treans tabell”, ”Triangeldrama och likbenta”, ”Vattenmolekyldansen – atomernas flirt”, ”Fotosyntesen och cellandningen”.

Om man får tro Ungdomsbarometern så söker sig unga idag oftare till högre utbildning där de vet vad som väntas av dem, där de kan förutse vad som komma skall, och där deras studier snarare förväntas resulterar i tjocka lönekuvert än i altruistiska ambitioner.

Moerman börjar med att beskriva hur undervisning handlar om att visa eller peka ut något som kan vara viktigt för någon. Undervisning i dans handlar om att peka ut aspekter av dans för någon, som något viktigt i sig. I detta ligger han nära idéen om att den mer kunnige undervisar en novis. Denna bild kommer i boken att förändras och kompletteras, då Moerman med stöd i Biesta, lutar åt en mer dialogisk kunskapssyn, där kunskap och kunskapande böljar fram och åter mellan deltagande elever, barn, lärare, pedagoger, dansare eller andra. Det är ett aktivt lyssnande, betraktande och kännande som sker i mellanmänskligt sampel. Föreställningen att dans handlar om att riva av en förutbestämd koreografi till en för eleverna välkänd poplåt, eller följa steganvisningar i en bok, utmanas på ett befogat vis. Vikten av att inte enbart låta eleverna ”skapa själva” utan att bistå med strukturerade improvisationsövningar lyfts också. Här resonerar Moerman i likhet med forskning (Pastorek Gripson, Lindqvist och Østern 2022; Lindqvist & Pastorek Gripson, 2022) att den vuxne behöver ta ansvar också för att designa de friare momenten, för att undervisningen ska hålla hög kvalitet.

Dansen i sig lyfts fram som undervisning. Alltså dans som undervisning, inte i, om, med eller genom dans (Lindström, 2012). Dansen i sig undervisar oss, om vi kan tänka oss att svara ja när vi bjuds upp, och gå med på dansäventyr mot det okända och öppna. Moerman lyfter fram hur skolan står i en omvälvande tid, där unga skolstrejkar för att få beslutsfattare att rikta blicken mot stora, brännande frågor. Samtidigt menade en kollega i ett samtal vi förde härförleden att en utmaning vi har handlar om att vi kanske inte kan tala om en ”generation Greta”, utan snarare ”generation Bianca”. Då blir den oförutsägbarhet och det driv som krävs för dansundervisning i linje med den tradition till vilken Moerman hör, ofta ifrågasatt. De där nyfikna och kreativa kanske inte dominerar längre bland barn och unga. Om man får tro Ungdomsbarometern så söker sig unga idag oftare till högre utbildning där de vet vad som väntas av dem, där de kan förutse vad som komma skall, och där deras studier snarare förväntas resulterar i tjocka lönekuvert än i altruistiska ambitioner. Intresset för politik minskar, trygghet, förutsägbarhet och ekonomisk stabilitet är viktigt. Tron på demokrati minskar och tron på den egna möjligheten att påverka minskar. Dessa tendenser kan antas omfatta även barn och elever.  I sådana tidevarv blir danskonst och dansundervisning lika ifrågasatt som nödvändig.

Varför nödvändig? Moerman lyfter, med stöd i Biesta, hur vi blir till och förstår varandra. I möten människor emellan, tex i dans, lär vi om varandra och förstår därmed oss själva och världen på nya vis. I dansen blir den egna och andras kroppar central i denna förståelse, som i linje med Dewey kan förstås som kroppsligt erfarande. I tider där skärmar allt oftare drar vår uppmärksamhet till sig, blir kroppen och dansen en viktig resurs för att bland annat vara i rörelse, men också för att erfara genom rörelse. Vi behöver kunna både initiera dansrörelser och därmed skapa eget, men vi behöver också kunna känna rörelserna i kroppen. Alltså specifikt ge akt på hur rörelserna känns i kroppen, aktivt, inte bara hur de passerar förbi i poppiga danssekvenser där man fokuserar på att hålla takten eller ensidigt efterlikna andras motionsinriktade rörelser. När ungdomar fokuserar mer inåt än utåt (Ungdomsbarometern, 2024) finns, menar jag, en potential i dans som kunskapsområde, då man i dans aktivt fokuserar inåt på den egna kroppen och hur den känns när den rör sig i och genom rummet. Moerman beskriver hur vi bildas av dansen (givet att den sker i en kreativ inramning), när vi lär av våra handlingar och de konsekvenser dessa får (givet att vi reflekterar över dessa handlingar och konsekvenser). Dans utvecklar ett slags estetisk och kinestetisk (kroppslig/rumslig) litteracitet, som, om man som Moerman tar stöd i Stinson, kan bidra till ett sammanlänkande av individ och omvärld. Motionsprogram till musik, Let’s dance och TikTok har inte självklart dessa kvaliteter, så pedagogen gör klokt i att fundera ett varv till vad för lärande i dans hen vill utveckla respektive motverka.

För de som värnar barns språkutveckling kan kanske också denna form av förkroppsligad estetisk litteracitet bidra till varierad kommunikation då andra modaliteter, som kroppens rörelser, bidrar med meningsbärande resurser. Dans beskrivs av Moerman som en motvikt, eller rent av en motståndshandling, mot i stort sett allt som kan uppfattas som ont i världen, vilket ger boken en något normativ anstrykning. Dans bidrar ibland också till osäkerhet och utanförskap, snedvridna kroppsideal och heteronormativa föreställningar, i undervisning som bedrivs utan ämnesmässigt och didaktiskt välutbildade pedagoger förankrade i mänskliga rättigheter och värderingar som linjerar med demokratisk fostran och allas lika värde.

Det är tydligt att Moerman hämtat mycket inspiration från den utbildning han gått på Danshögskolan. Lektorerna Elisabeth Sjöstedt Edelholm och Anne Wigert nämns som inspirationskällor, och jag tycker mig höra deras ord och röster i öronen när jag läser delar av texten. De som utbildats vid Danshögskolans danspedagogutbildning känner säkert igen stora delar av de mer praktiska inslagen i boken, även om Moerman sätter sin egen prägel på dem. Han utvecklar också egna övningar bland annat utifrån material från Skolverket. För andra läsare, som ej tidigare utvecklat erfarenheter av dans som konstnärligt kunskapsområde, blir de praktiska exemplen och de olika alternativ och vägval Moerman lyfter en ovärderlig resurs för att utveckla den egna undervisningen, från en aktivitet rätt och slätt, till utforskande av ett kunskapsområde. Forskning har lyft hur digitala verktyg, brist på egen förkroppsligad kompetens och metoder för skapande arbete med dans begränsar den undervisning i dans som sker i förskola, fritidshem eller inom ämnet idrott och hälsa i skolan (Anttila, 2019; Mattsson, 2016; Pastorek Gripson och Mattsson, 2023; Pastorek Gripson, Mattsson och Lindqvist, 2023; Pape Pedersen, 2019).

Bilderna i boken ger också en inramning, som jag menar kan fungera som en motvikt till bilder från TikTok, Let’s dance och andra, mer instrumentella bilder av dans som är vanligt förekommande i utbildningskontexter som omfattar idrott och hälsa, fritidshem, skola och förskola.

Den mer dansspecifika begreppsapparaten är främst hämtad från dansforskaren Sue Stinson, som i sin tur hämtat inspiration från Rudolf von Laban. Dansens byggstenar som kropp, kraft, tid, rum och relationer beskrivs. Olika förflyttningssteg benämns och utforskas i texten, liksom hur rummet kan undersökas, hur rekvisita kan användas och hur arbetet med kropp och dans kan ske på lekfulla vis. Moerman ger förslag på samlingar, upplägg, övningar och improvisationsmoment. Han kopplar också dans till andra kunskapsområden (del 3), vilket ofta är förenat med en risk att dansen som mål i sig glider av banan. Den medvetne och kunnige pedagogen kan givetvis motverka sådana risker och förena arbetet med dans som innehåll med arbetet med dans som metod, den mindre kunnige pedagogen får fundera ett extra varv i sin planering kring vad som faktiskt är undervisningens innehåll respektive vad som är tillvägagångssättet för att peka ut detta innehåll för barnen/eleverna. Om man vill främja lärandet i specifikt dans, vill säga.

Moermans litterära ådra möter läsaren i fantasifulla, målande och ibland något snåriga formuleringar. Dans är svårt att beskriva, orden blir många, som Moerman själv påpekar. Samtidigt slår texten, med de många orden, an en annan ton, olik texten i andra instruktionsböcker med danser och danssteg som jag mött under mina många år som danspedagog och forskare. De utforskande inslagen, det oförutsedda och krumbukter tar form längs vägen. Jag menar att det sätt Moerman skriver på, i sig utgör en källa till uppslag i undervisningen, inte bara vad han skriver om. Texten i sig får därmed ses som instruerande och inbjudande, för den som mäktar denna böljande gång. I referenslistan uppfattar jag att det finns ett glapp där aktuell svensk, nordisk och internationell forskning om dansundervisning, med några undantag, lyser med sin frånvaro. Det förvånar en aning. Moerman har valt att låta allmändidaktisk pedagogisk forskning få större tyngd.

Bilderna i boken ger också en inramning, som jag menar kan fungera som en motvikt till bilder från TikTok, Let’s dance och andra, mer instrumentella bilder av dans som är vanligt förekommande i utbildningskontexter som omfattar idrott och hälsa, fritidshem, skola och förskola. De fångar in rörelsen, de bidra med lekfullhet, allvar, nyanser och abstrakta resonemang i bild. De är en resurs som gifter sig fint med det målande bildspråket, och jag vill uppmana läsaren att aktivt betrakta bilderna och sätta dem i relation till texten. De, text och bilder, formar en holistisk enhet som anger en spännande riktning.

Sammanfattningsvis menar jag att boken är angelägen för de flesta pedagoger som vill främja yttrandefrihet, skapande och kroppslig kunskapsbildning i sin undervisning. För danspedagoger som har en gedigen kunskap om de mer praktiska och konstnärliga delarna kan i stället de inledande delarna, där vanliga metoder för dansundervisning i scenkonstnärlig kontext belyses i ljuset av teorier från forskare, vara värdefulla. Läs boken, kanske inte från pärm till pärm, utan mer som ett strövtåg där de olika kapitlen kan ses som stigar man kan prova att trampa på. Antingen känns de bekanta, eller så är de obekanta. Oavsett vilket blir strövtåget en resa till något, som kan vara, alternativt bli, nytt för just dig. Boken får ses som ett viktigt bidrag där estetik, rörelse och kropp förenas med såväl teori som praktiska verktyg. Dans som undervisning bör finnas i alla lärarrum, och i alla idrottslärares, för- och grundskollärares och fritidslärares bokhyllor.

Copyright © Märtha Pastorek Gripson 2024