Frågor om kön, kropp och makt inte fullt ut besvarade i bok om transpersoner inom tävlingsidrotten

Jesper Fundberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

Julle är nio år och har spelat fotboll med pojkar sedan 2013, då var Julle fyra år. Men nu har klubben meddelat att Julle måste byta till flicklaget eftersom Julle juridiskt är en flicka. Situationen för Julle beskrivs på första sidan i Sydsvenskan6 oktober 2018. Det är inte första, och inte sista, gången som människors upplevda könsidentitet gör att deras deltagande i idrott blir problematiskt. På en global elitnivå känner säkert många igen de olika turerna kring den sydafrikanska friidrottaren Caster Semenya. I Semenyas fall har aldrig personen själv, så vitt jag vet, hävdat en transidentitet, men likväl har hon utsatts för könstest och olika former av tidsbegränsad uteslutning då externa betraktare inte varit övertygade om att kropp och kön hänger ihop utifrån en föreställning om hurde ska hänga ihop, se utoch kunna prestera. Om detta, och med särskilt fokus på elitidrott, handlar boken Transgender Athletes in Competitive Sport. Boken är en antologi uppdelad på fyra delar med sammanlagt sexton kapitel. Flertalet artiklar utgår från erfarenheter: enskilda personers upplevelser av att vara transperson i elitidrotten. Men det finns också artiklar som rör transpersoners idrottande generellt och hur idrottspolicys och olika former av könstest förhåller sig till transfrågor/personer.

Jag finner två intressanta spår i boken. Det ena är alla de berättelser om människors erfarenheter, känslor och ageranden när den egna upplevelsen kring identitet inte stämmer överens med samhälleliga föreställningar. Det gemensamma för många transpersoner är att identiteten, den egna upplevelsen om vem jag är i relation till kön, inte stämmer med den fysiska kropp jag är född med. Jag känner mig som en kvinna i en manskropp, eller jag upplever mig vara en man i en kvinnokropp. För några är den situationen något som stannar vid just en paradox – personen lever med denna ”tudelning” och utan att göra något åt det. För andra sker tillfälliga transitioner (byte av kläder eller andra attribut då och då eller särskilda tillfällen). Och för ytterligare några påbörjas en beständig transition, en så kallad könskorrigering med hjälp av medicinska operationer och hormonbehandling. I dessa former av könskorrigering finns i huvudsak två varianter, MtF(engelskans förkortning för man-till-kvinna) eller FtM(motsvarande för kvinna-till-man).

Vidare finns andra begrepp som är kopplade till andra former av kategoriseringar av kropp och kön; t ex intersexuell, personer med oklar könsidentitet från födseln. Dessa personer kan leva med upplevelse att vara bortom/mellan den binära könsuppdelningen (man eller kvinna) eller att identitetsmässigt och med kroppsförändring korrigera mot endera kvinna eller man. Andra begrepp som också beskrivs i boken är queerapersoner som likt intersexuella identifierar sig bortom det binära oavsett deras kroppsliga konstitution. Här finns en mängd oerhört intressanta historiska och samtida levnadsöden, kamper för att få vara en del av idrotten, personliga vittnesmål om hur svårt det kan vara att få ”vara sig själv” i ett värld där normer kring kön och kropp ställer särskilda krav som allt som oftast inte tar hänsyn till komplexitet, paradoxer och förändring. Här finns ett flertal exempel i boken, som Renée Richard (MtF) som ville delta i tennisens US Open 1976 och vållade debatt både bland arrangörer liksom bland medtävlande och media. Här finns också Sophie Cook (MtF) som arbetar som fotograf för engelska Premier League-laget AFC Bournemouth men också Alex , Sam, Blake och Casey alla (FtM) elitidrottare som utstått olika former av diskriminering och exkludering. Det är inte ovanligt att elitidrottare genomgår könskorrigering eller berättar om sin transidentitet efter karriären. Men det tycks som om en allt mer liberal syn på transpersoner, förändringar i policys, vetenskapliga framsteg och fördjupad diskussion om kön och kropp har gjort det mer möjligt för allt fler transpersoner att ta plats i och utmana idrottens traditionella regelverk och normer.

Det andra intressanta spåret i boken är det mer teoretiska. Hur ska olika identiteter, kroppar, policys och tester förstås i relation till varandra i allmänhet och till elitidrott i synnerhet? Här blir det inte enbart intressant utan också förvirrande, på många sätt. I en hel del artiklar i boken kommer analysen att handla om såväl könsidentitet som om sexuell identitet. Men varför då? Transpersoner rör frågor om kön, inte sexualitet. Här sker en glidning, sammanblandning och oklara analytiska resonemang. Vad har homofobi, som diskuteras i åtskilliga artiklar, med transpersoner att göra? Att vara en transperson säger ju ingenting (nödvändigtvis) om ens sexuella begärsriktning. Jag frågar mig, utifrån samma logik, varför T finns med i HBTQ (eller T i LBGT)? Det är givetvis så att föreställningar om kön och om sexualitet ofta relateras till varandra: heteronormativitet förstås just utifrån en binär uppdelning av kön i kombination med sexuell begärsriktning mot det andra könet. Men trans handlar om kön och kropp, inte sexualitet. Jag saknar en tydlig diskussion kring detta i boken.

Ett annat intressant teoretisk tema är hur könstester, inte minst hur de presenteras i ett idrottshistorisk spektrum i två kapitel, ställer frågor om var gränser går kring kön. Det tycks vara mycket svårt att förklara och peka på gränsen mellan ”kroppen kvinna” och ”kroppen man”. Kanske handlar det snarare om ett kontinuum än en tydlig gräns? Och samtidigt finns det medicinsk forskning som pekar på att gruppen kvinnor till exempel har lägre andel muskelmassa än gruppen män, men att individuella variationer givetvis är omfattande. Diskussioner om eventuella fysiska fördelar för MtF reser frågor om såväl biologi, om vilka fördelar som finns kvar i en kropp som genomgår/tt könskorrigering, de psykologiska aspekterna hos medtävlande och inte minst om i vilken grad idrottsliga prestationer har med just kroppskonstitutioner att göra: är starkast givet bäst i sin idrott, så att säga?

Ett tredje teoretiskt spår öppnas i slutet av boken där filosofen Tamburrini resonerar kring varför idrotten överhuvudtaget ska vara könsuppdelad. Han argumenterar för att tillåta olika former av könskorrigeringar så att kvinnor och män kan tävla tillsammans. Här kommer frågor om makt in på ett spännande sätt. Att idrott har varit och är på mäns villkor, verkar och görs utifrån ett manligt perspektiv är viktigt att hålla i minnet. Inte minst för att det, som jag menar, bör göras olika analyser av vad MtF respektive FtM innebär i idrottssammanhang, inte minst utifrån makt. Men jag saknar den sortens analys. Ändå vet alla att det finns ett ord för pojkflicka men inte det motsatta. Det handlar om könsordning och makt. Varför inte göra den maktanalysen kring könskorrigering?

Jag vill komma tillbaka till de inledande individuella berättelserna och frågor om kön, kropp och makt. Några kapitel resonerar om hur transpersoner ställer frågor om, ja till och med utmanar och försöker upphäva binära könsgränser. Men är det så? Jo, kanske i några fall, men långt ifrån alla. Och. Bidrar inte transpersoner, lika mycket som så kallade cispersoner, till att snarare upprätthålla gränser? Varför annars trans? I ett samhälle där variation och komplexitet kring föreställningar och i uppfattning om hur faktiskt komplext det ser ut bland kroppar så skulle kategorierna kvinna och man kunna rymma betydligt större andel människor än idag. Att uppleva att jag måste göra om min kropp (från ett kön till ett annat) handlar ju om att upprätthålla det binära. Jag menar inte att transpersoner är ansvariga för dessa förställningar eller att transpersoner ska föra den kampen kring att upphäva eller ställa sig bortom. Jag vill dock peka på det resonemang som jag trots allt saknar, i en viktig och läsvärd bok. Jag saknar en maktanalys kring hur kön och kropp – då ju detta ställs tydligt på sin spets i elitidrotten – som hade kunnat bidra ännu mer till en kritisk diskussion om vår tids besatthet av gränser, mätbarhet och hierarkier. För Julles skull. Och för Julles tränares skull. Och för Julles fotbollsspelande kompisars skull.

Copyright © Jesper Fundberg 2018