Mer kropp än vardagsliv i bok om kropp och vardagsliv

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala Universitet

Helen Thomas’ lilla bok om kroppen ingår i en serie kallad The new sociology som pub­liceras av Routledge. Tanken är att introducera inte bara nyckelbegrepp och nya idéer i sociologin utan också att demonstrera hur dessa utspelas i vardagslivet. Alla titlar i serien ägnas således ett bestämt tema och vardagslivet.

Thomas’ uppgift är att ta upp frågan om kroppen – en fråga av växande intresse senaste kvartsseklet – och vardagslivet. Medan hennes diskussioner om kroppen är relevanta, insiktsfulla och emellanåt riktigt stimulerande, har hon emellertid svårt att riktigt föra ut kroppen i den vardag där den ju hör hemma. Om det vardagliga som sömn, måltider, pendling och arbete – aktiviteter som upprepas dag för dag och som vanor nöts in i kroppen – har hon nästan inget att säga. Något vardagsbegrepp diskuterar hon inte hel­ler.

Boken består av fem kapitel: ett introduktionskapitel samt ett mer allmänt kapitel kal­lat Performing the body; utöver det ägnas tre kapitel åt kroppen och hur genus framförs (performance), hur kroppen kan och bör studeras med etnografiska metoder, samt krop­pen hos äldre och hur den kan framföras respektive negligeras. De tre tematiska kapitlen är alla upphängda på en eller två studier, vilket ger möjligheter att fördjupa diskuss­ionen, men dock gör boken en smula fladdrig. Genuskapitlet ägnas således två studier av plastikkirurgi – vilket är något främst kvinnor utsätter sig för. Etnografikapitlet granskar ingående Wacquants välkända boxningsstudie, men mindre substantiellt än metodolo­giskt. Det tredje tematiska kapitlet som tar upp äldres kroppar och dansens möjligheter är det enda där vardagen kommer närmare, även om boken saknar en diskussion av själva fenomenet vardag. Om vardagen inte får någon direkt kroppslig genomlysning, är det å andra sidan en lång rad aktuella perspektiv och diskussioner som angår kroppen som passerar förbi.

Obalansen mellan kroppen och vardagen är nu Thomas inte omedveten om. Inledningsvis (s. 5) skriver hon att ”’icke-vardagen’ används för att kasta ljus på vardagens kroppar”. Hon hoppas göra det genom att ta upp en rad performativa praktiker som dans, boxning och fotografering. Hon överlåter åt läsaren att göra den operationen, skulle jag vilja til­lägga. Några sidor längre fram (s. 18) vrider hon på saken: genom en rad fallstudier som behandlar praktiker som dans, boxning och fotografering hoppas hon ”presentera och begripliggöra samtida ansatser på kroppen”; även om praktikerna ”inte kan ses som ’vardagsliv’” så bygger de ofta på det vardagliga, menar Thomas.

Obalansen till trots har boken sina förtjänster. Föga förvånande ligger de i diskuss­ionen av den länge frånvarande kroppen i sociologin samt i behandlingen av frågan om kropp, framträdande och performativitet. Således tar hon upp frågan om framträ­dande på ett ofta klargörande sätt: hon diskuterar det som något mellan teater och var­dag. Här spelar Derrida och Butler en framträdande roll, liksom Goffman och Bourdieu. Anknytningen till Victor Turners analys av dramat tar hon väl vara på. Jeffrey Alexanders mer sociologiska bidrag, som kunde fört ner diskussionen mer i vardagen, går hon dock förbi. Som introduktion till den aktuella diskussionen fungerar framställningen. I slutdis­kussionen (s. 48f) sammanfattar hon hela frågan om framträdande och performativitet med att peka på ett slags teoretisk grundbult som handlar om inget mindre än den soci­ala konstruktionen av den levda världen. Grundbult därför att det gäller varje samhälles grundläggande epistemologiska och ontologiska relationer: vad är aktivt, vad är passivt, autentiskt eller fejkat, vem framträder och vem är publik? Eftersom svaret på grundbults­frågan inte är givet en gång för alla, förblir världen aldrig riktigt densamma.

För mig är detta bokens höjdpunkt. Grundbultsfrågan pekar mot vad som konstituerar vår levda värld, vardaglig eller inte. Samtidigt befinner vi oss långt från just de skilda praktiker som tillsammans konstituerar just vardagen genom sin upprepning, en upprepning som emellertid inte helt och fullt ska tas för given. De fallstudiebaserade kapitlen har sedan alla sina förtjänster, även om vi alltså inte kommer det vardagliga så mycket närmare i dem.

Av dem kommer kapitlet om de äldre vardagen närmast. Samtidigt ger danstemat en fin ingång till flera centrala diskussioner som präglat och präglar socialgerontologin. Boxningskapitlet blir mer en diskussion om närhet och distans i etnografiskt fältarbete än en fråga om vad boxningen förkroppsligar. Genuskapitlet ger en bra introduktion till den feministiska diskussionen, särskilt Butlers bidrag. De två fallstudierna står båda långt från vardagen, men demonstrerar fint skillnaden mellan den andra vågens feminsim och den postmoderna feminismen.

Helen Thomas lilla bok har sina förtjänster främst i klargörande redovisningar av olika teoretiska positioner som ger skilda perspektiv på kroppen. Om vardagen har den mindre att säga – om sport nästan inget alls. Kanske sporten i sin inriktning på att vinna och sätta rekord är för modern för att riktigt passa Helen Thomas mer postmoderna fokus på ifrågasättandet och det som destabiliserar våra förgivettaganden.

Copyright © Mats Franzén 2014