Gott och blandat på fältfattigt bourdieuskt smörgåsbord

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala Universitet

Pierre Bourdieu and Physical Culture tillhandahåller på mindre än tvåhundra sidor inte mindre än nitton bidrag. Mängden bidrag gör den svårrecenserad: att göra dem alla rättvisa inom ramen för en rimligt lång recension framstår åtminstone för mig som ogörligt. Hur som helst så handlar det mindre om en introduktion till Bourdieus forskningsprogram och dess betydelse för sportsociologin – vilket kunde ha varit redaktörernas ambition – än om en invitation till att pragmatiskt använda Bourdieus begrepp, hans verktygslåda, för att förstå sportens värld, särskilt inom skolans ram och för att utveckla PCS (Physical Culture Studies). Att de franska bidragen därför lyser med sin frånvaro i volymen förvånar inte, kanske inte heller avsaknaden av referenser till franska studier överhuvudtaget.

Läst som just en sådan invitation, är boken konsekvent disponerad. Redaktörerna inleder således med ett mer utförligt – och längre – kapitel som förutom en snabb översikt över de övriga bidragen inventerar det viktigaste i Bourdieus verktygslåda. Fält, kapital, och habitus tas naturligtvis upp, men det ska noteras att Bourdieus praktikbegrepp kanske framstår som det viktigaste och att reflexivitet i forskningen också framhålls. Invitationskapitlen dominerar annars volymen, totalt fjorton stycken är de. Respektive författare inbjuder till att pröva Bourdieus verktygslåda genom att ventilera allt från mötet med Bourdieus begreppsvärld till hur det är att i den egna forskningspraktiken arbeta med hans verktyg. Betoningarna ligger naturligtvis olika mellan kapitlen här, liksom vilket slags lärdomar arbetet med Bourdieu innebär. Något annat vore nu inte att vänta givet bredden i forskningsfrågorna i de fjorton kapitlen samt den pragmatiska, ibland närmast trolösa hållningen till vad som kunde tjänat som ett strikt forskningsprogram. Alla kan nog få sig till livs åtminstone någon aptitretande invitation tack vare vidden i bidragen, samtidigt som åtminstone en begränsning delas av dem alla och sticker ut: Samtliga undersökningar som tas upp handlar om kvalitativa undersökningar från etnografiska fältarbeten till fall- och intervjustudier. Korrespondansanalyserna lyser med sin frånvaro, och något skäl till att de inte skulle vara fruktbara i sportsociologin och PCS har jag svårt att komma på, inte heller finner jag att några sådana skäl tas upp till diskussion.

Förmodligen hänger denna frånvaro samman med själva bourdieureceptionen hos den grupp forskare som volymen samlar. Var de institutionellt hör hemma, framgår tyvärr inte, förutom för redaktörerna, vilka är lokaliserade i Australien och Nya Zeeland (ett av kapitlen har för övrigt svenska författare kan jag notera). Bokens fyra sista bidrag ägnas annars bidrag som tar upp frågor om den anglo-amerikanska bourdieureceptionen, att tänka och arbeta med och mot Bourdieu och teorivalsfrågor i sportforskningen mer allmänt. Mellan raderna till dem kan man ana varför det aldrig varit på tapeten att fullt ut ta sig an Bourdieus forskningsprogram utan i stället närma sig hans begrepp högst pragmatiskt. Särskilt Richard Pringles kapitel är högst instruktivt härvidlag, trots dess försiktiga, tentativa utsagor. Den anglo-amerikanska receptionen blev i högsta grad försenad jämfört med den franska originalpubliceringen. Beskyllningar för strukturalism blev tidigt en bromsande faktor, liksom det förhållandet att Bourdieu själv var sen med att tematisera genusrelationer (till skillnad från klass). Att Bourdieu sedan, om än sent, kommit att införlivas i sportforskningen hänger starkt samman med habitusbegreppet, inte med fältbegreppet, men inte tack vare dess betoning av vanornas roll, utan just betoningen av förkroppsligandet av det sociala sammanhanget hos agenten. Mottagarsamhällets debatter bestämmer tydligen receptionsvillkoren.

I redaktörernas slutkapitel om att arbeta med, mot och bortom Bourdieu, får vi en annan möjlig förklaring till den pragmatiska – men inte ovilliga – bourdieuanvändningen. I sin krasshet är den värd att citeras ordagrant: ’In today’s world of fast scholarship to meet auditing deadlines, it was apparent to us that there is not necessarily the time for scholars to fully immerse themselves in the logic of the theory they may be employing’ (s. 179). Är det måhända på ett sluttande plan som detta som teorival sker genom inspiration, inte genom teorins relevans för frågeställningen?

Nu tål kanske Bourdieu bättre än mången annan så kallad teoretiker en inspirerande användning, åtminstone när bidragen som i den här boken gärna gör sig vinn om att försöka närma sig och få fatt i praktiken. Själv vände sig ju Bourdieu återkommande och med emfas mot vad han kallade för det skolastiska felslutet. Om något enligt honom stod i vägen för att kunna utforska praktikens logik så var det just detta, vilket han utvecklade i vad som kan ses som Bourdieus intellektuella testamente: Méditations pascaliennes (1997). För Bourdieu gällde ju som viktigt att befria sig från filosofins falska glans och den skolastiska blickens högmod, som han skriver i Ein soziologischer Selbstversuch (2002, s. 49f).

Flera av bidragen till Pierre Bourdieu and Physical Education vinnlägger sig också om att verkligen ta tag i praktiken, det vill säga olika praktiska logiker. Inte minst de skulle kunna användas i undervisningssyfte, varför inte rent instruktivt. elke emerald och Karen Barbours kapitel om att återuppta dansträning bygger på den förras erfarenheter av detta och visar hur praktiknära fältanteckningar steg för steg kan förstås med hjälp av Bourdieus verktygslåda. Vad författarna efter Adkins och Sweetman benämner reflexivt habitus – ett slags habituerad reflexivitet – är nu inget Bourdieu skulle förnekat, även om han inte använde själva termen. En helt annan praktik – det symboliska våld i form av filmandet/fotograferande av kvinnokroppar som surfingfestivaler inbjuder till – och motståndsmöjligheterna mot den, granskas välgörande av lisahunter i ett annat kapitel. Obehaget som flickor känner i skolgymnastikens omklädningsrum nystas effektivt upp av Toni O’Donovan, Rachel Sandford och David Kirk som ett förgivettaget rum mellan två fält, dels kompisgruppens, dels skolgymnastikens. Inte minst det etablerade fältet tar rummet för givet, det vill säga förmår inte inse vad det är som utspelas där inför och efter varje lektion. Så kan asymmetrin mellan olika fält förstås! Om kompisgruppen sedan kan förstås som ett fält fullt ut kan naturligtvis ifrågasättas, men dess dynamik kan antas fungera som ett fält i mer allmän mening (eller som en figuration enligt Elias).

Holly Thorpes försök att förstå snowboardingens habitus kan också med fördel läsas instruktivt. Insocialiseringen sker idag delvis genom olika mediakällor, men den direkta investeringen i fältet blir ändå avgörande. Thorpe fångar stegen in fint, men frågan om selektivitet vore intressant att få belyst liksom skillnaden mot den östterrikiska nationalsporten, klassisk utförsåkning. Fältfrågan kunde alltså med fördel ha specificerats, men kanske står hennes notering av fältets fragmentering i vägen här. Däremot förstår hon habitus uttryckligen i relation till kapitalbegreppet, där kroppskapital – och kläder! – blir viktiga element. Det svenska bidraget, signerat Karin Redelius, Birgitta Fagrell och Håkan Larsson, ägnas det symboliska kapitalet och heteronormen som doxa i idrottsundervisningen. Upplägget är ambitiöst och söker sammanfatta lärdomar från en rad studier (något som görs alltför sällan). Och Bourdieu är en högst relevant teoretisk utgångspunkt för att förstå hur heteronormen reproduceras i praktiken. Den verkar operera som symboliskt våld och få tjejerna att stiga åt sidan. Men är heteronormativiteten idrottsundervisningens doxa som författarna menar? Den slutsatsen synes vila på antagandet att fältet för den legitima kroppsanvändningen inte går att skilja från fältet för intima sexuella relationer och reproduktionen. Eller handlar det om att heteronormativiteten har effekter på flera olika (mer eller mindre autonoma) fält? Även här borde alltså fältfrågan som jag ser det ha specificerats starkare.

Fler axplock ur boken kunde kanske låta sig motiveras. Hur som helst är det nog enklast att närma sig den som ett smörgåsbord och plocka ut godbitarna. Vilka de är, är nog en smaksak. Några instruktiva exempel på hur man kan arbeta med hjälp av Bourdiues sociologi när det gäller sport, kroppskultur och idrottsundervisning kan nog ändå de flesta av ämnet intresserade läsare finna. Och är man främst intresserad av praktikens logik tror jag att det finns mer att upptäcka än om fältfrågorna är de mest angelägna.

Copyright © Mats Franzén 2015