Gunter Gebauer gräver djupt i fotbollens värld och svarar på frågan ”Vad är fotboll?”

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet

Blott fotbollen kan på 90 minuter ge oss ett koncentrat av livet självt. Så kan andemeningen i Gunter Gebauers filosofi över fotbollen sammanfattas. För honom gäller frågan helt enkelt: Vad är fotboll? Men frågan saknar ett enkelt svar eftersom fotboll inte är som vilken annan sportgren som helst, utan ett deep play, ett sällsynt raffinerat drama, om samhället, men utanför samhället och på just 90 minuter.

Svaret på frågan har därför tagit sin tid. Gunter Gebauer (GG) gräver nämligen ner sig djupt i fotbollens värld. Att denna för en filosof är främmande med sin orientering mot praktiken och mot kroppens tänkande, givet den dramatiska kampen och kollisionen i varje match, därtill givet grymhetens estetik i fotbollen och dess religiösa drag som stammar ur dess kroppsliga praktiker, och givet dels inflytandet av fotbollens myter på hur vi upplever vår samtid, dels sökandet efter sinnlighet i medias sportrapportering, samt de gemenskaper fotbollen ger upphov till, har gjort att GG till sist har kunnat ge oss en bok om fotboll med genuint filosofiskt djup. Till sin hjälp har han tagit en rad filosofer, i synnerhet Nietzsche och Wittgenstein, men också sociologer som Bourdieu, Durkheim och Weber. GG:s svar kommer på ett avklarnat och tillgängligt språk, hans argument är lika övertygande som enkelt att följa. Kort sagt: Ett moget svar på frågan om vad fotboll är. Ett svar som kräver lång och betydande erfarenhet av sin författare, skulle jag vilja tillägga, både av att praktisera fotboll och av att tänka fotboll. Gunter Gebauer motsvarar de kraven.

Här skulle jag nu kunna nöja mig med dessa mer allmänna omdömen och uppmaningen att läsa boken. Men varför nöja sig med det? Das Leben in 90 Minuten är ett så rikt verk att det är värt att upprätthålla sig närmare vid åtminstone några av dess insikter. Som titeln antyder gäller GG:s intresse främst (den manliga) elitfotbollen: de stora matcherna där allt ställs på sin spets. Vill man förstå vad i fotbollen som fängslar, dess egenart, är det en relevant prioritering. Den behöver inte heller innebära någon ringaktning av sportgrenens breddverksamhet, av den vardagligaste korpmatch, utan bara en insikt i var fotbollen i hela dess djup återfinns i koncentrat.

I matcherna som verkligen gäller något ’erfar man spelets djup’, skriver GG; på 90 minuter, på en arena, ’avlastad samhällets tvång’, öppnar fotbollen blicken också mot ’samhällets underjord av längtan, önskningar, ängslan och motsägelser.’ Men fotbollen är ingen idealisering av vår livsvärld, enligt GG, den visar oss i stället på en annan användning av den mänskliga kroppen än den vanliga: ’Fotboll är ett antropologiskt experiment.’ Vanligtvis är det med hjärnan och handen vi begriper världen, intellektuellt såväl som praktiskt. Fotbollen vänder upp och ner på detta genom att låta spelet med bollen utgå från just foten. Däri ligger det antropologiska experimentet.

Fotbollens värld är i sin fotbundenhet ofrånkomligen låg (vilket länge bestämde spelets sociala anseende). Filosofiskt blir den därför ett motdrag mot filosofin som den utvecklats alltsedan Descartes. Givet att handen är tabu i spelet, har fotbollens kreativitet i stället utvecklat en alldeles egen rörelserepertoar och samarbetsstil. Bollen kan ju inte hållas fast av foten – även om det kan se ut så hos en del spelare och dribblingskonstnären försökte sig på något sådant; idag är bollinnehav en rörlig, kollektiv förmåga. Kroppsanvändningen blir i fotbollen därför en helt annan än i det vardagliga livet. Kulturhistorien ställs på ända när människan i fotbollen får en direkt – taktil – kontakt med omvärlden, till skillnad från det vanliga civiliserade livet. Fotbollen är som den moderna konsten: att den avstår från de mer utvecklade uttrycksmedlen, hindrar den inte från att skapa ’fötternas verk’. Svårare än så är inte heller fotbollens hemlighet.

Fotbollen är ett spel; det tar gestalt mellan det slumpartade och den rena prestationen, mellan råhet och finess. Det brukar sägas att i fotboll är allt möjligt, men GG menar att det är värre än så: ’I fotboll kan närsomhelst det omöjliga bli verkligt.’ Eller: fotbollen är organiserad så att den visar på osäkerheten i vår existens, den ställer spelaren hela tiden i öppna (nya) situationer; den är därför i grund och botten ambivalent. Framgångsrika spelmodeller bemöts av nya, och existensens osäkerhet låter aldrig optimismen helt ta överhanden över pessimismen. Bollen – som inte går att greppa – fördjupar ambivalensen; den fungerar som agent för slumpen. Trots sin ambivalens är fotbollens värld omedelbart verklig, fri från det vanliga livets som-om situationer. Fotbollen blir till ett drama, ett tragiskt drama, där bollen hela tiden utgör ett kritiskt momentum – dramats peripeti – av anfall och försvar – inte bara mellan lagen, utan samtidigt, för dem båda. Men det är ett rent kroppsligt eller materiellt drama.

En mänsklig färdighet är grundläggande för fotbollsspelet: förmågan att tro (Bourdieu, som GG är högst förtrogen med, men utan att referera till här, skulle tala om illussio och doxa). Utan den kunde fotbollens alternativvärld inte bli verklig (för de involverade). GG avvisar därför tanken att fotbollen skulle bära på ett slags sanning – snarare handlar det om den verklighet som domaren upprätthåller. I fotbollen äger därför ingen kamp om verkligheten rum, där är det resultatet som räknas. Så kan vi förstå fotbollens omedelbara verklighet – om vi tror på den. Här tar GG upp Sartres emotionsteori för att förstå hur spelaren helt behärskas av spelets här och nu. Men inte nog med det: empatin mellan supportrarna och spelarens internalisering av spelet frambringar en dem emellan delad emotionalitet.

En sådan känsla gäller glädjen i att (be)härska spelet och dominera över motståndaren. I fotbollens alternativvärld är den glädjen gångbar till skillnad från i vardagen ty här handlar det inte om the survival of the fittest, menar GG, utan om en reglerad, kulturell form för avundsjukan – den makt som utövas i fotboll är inte repressiv. Hur svettig kampen om makten än må vara, gäller den ytterst symboliska utmärkelser. Och makten formas dels i ett agonistiskt spel mellan två lag, dels i ett val (avvägning) inom laget mellan två spelsätt och överenskommelser. Det ena bygger på rutin (redundans), det andra på överrumpling (informativitet); det ena är slutet, det andra öppet. Avvägningen här är en fråga om spelkompetens, hos tränare som hos spelare, men valet är inte lätt – med hänvisning till Flusser står det enligt GG mellan banalitet och vansinne.

Filosofin hos GG stannar nu inte vid fotboll som antropologiskt experiment. Sporten har sin egen historia i vilken en rad myter utvecklats, ofta knutna till särskilda platser, lag och arenor. Tidigt utvecklades en education sentimentale (en hjärtats utbildning) i vilken klubb och plats symboliskt knöts samman. Så blir regionens styrka till fotbollens kraft och sedan till klubbens väsen. Hur viktiga myterna än blir för ledare, supportrar och journalister är de enligt GG likafullt bedrägliga eftersom de utvecklas vid sidan av spelet – den direkta fotbollspraktiken; myterna blir till ett speciellt selektivt minne, mer eller mindre i motsättning till hur spelet har utvecklas. Myterna kommer därmed för fotbollen att exemplifiera vad Bourdieu kallar för ett skolastiskt felslut. Vad som gentemot andra symboliska handlingar utmärker fotbollen, enligt GG, är att den ständigt sätter frågetecken till myten; myten måste därför alltid bekräftas ånyo. Men om den inte blir bekräftad, kan myten leva vidare i form av besvikelse, upprätthållen av ritualer, till förfång för dess förnyelse. Traditioner måste dock som bekant förnyas för att fortleva.

Att fotbollen är ett rent materiellt drama, utgör inget hinder för att den är genomstungen av magiskt tänkande. Den enda institution som härvidlag kan mäta sig med fotbollen är kyrkan, menar GG. Fotbollen exemplifierar därmed en social transcendens. Hur stark denna magi än vore, följs den alltid av tvivlet. Med det understryker GG det ambivalenta i fotbollen ytterligare. Varje lag har utvecklat sin stil som kan skapa fördelar på plan, men den får laget att frukta motståndarlagets annorlunda stil; ur detta utvecklas lätt ett farligt tvivel på det egna lagets förmåga; samtidigt är tvivlet ett bevis på att man existerar. GG hävdar här att medan segraren hemsöks av tvivel på sin egen prestation, har förloraren i nederlaget fått erfara sanningen om sig själv. Och detta kan bara ske i ett så oerhört förtätat spel som fotboll. Det är som i Hegels herre-slav-dialektik: den i sanning hotade är herren. Och spelets magi slår om i pengarnas magi: lag och spelare som tillskrivs magiska egenskaper belönas ekonomiskt. Men pengarnas roll förnekas som i konsten, eller först när de välbetalda proffsen spelar håglöst dåligt begriper supportrarna spelets ekonomiska sida och protesterar.

Gunter Gebauer har skänkt oss en högst tillgänglig filosofisk betraktelse över fotbollen. Sammantaget handlar det, skulle jag vilja hävda, om ett raffinerat och högst förtätat argument om fotbollen som ett ambivalent fenomen vars fascination stammar ur just denna ambivalens (eller rad av parallella och korsande ambivalenser). Något av detta har jag försökt peka på i den här recensionen. Innehållet i Das Leben in 90 Minuten är emellertid rikare än så. Således finns här utöver en sensibel tolkning av fotboll som just tysk nationalsport (alltsedan VM i Tyskland 2006), ett fördjupat resonemang om fotbollens mytiska kraft, dess speciella ritualer och kollektiva känslor, dess tragedi och skönhet (grymhetens estetik). Recensentens uppgift är nu inte att ersätta läsningen av boken, om den som här kan bedömas som läsvärd, utan att rekommendera den till läsning (och i det här fallet också till en skandinavisk översättning).

GG:s arbete hör till dem som verkligen kan rekommenderas och det inte bara för dess förtätade argument som fångar fotbollen i dess filosofiska djup, utan för att den mellan raderna uppmuntrar läsaren att själv arbeta vidare med frågorna. Exempelvis kunde GG:s tanke om fotbollens särart – dess säregna filosofiska djup – med fördel utsättas för kritiska komparationer med andra sportgrenar där foten inte spelar huvudrollen (även om boll må ingå i spelet). Sportvetenskapen förtjänar sådana undersökningar av sportgrenarnas differentia specifika – risken är annars alltid att de av samhällsvetenskapen reduceras till en fråga om ekonomi, politik eller livsstil. Das Leben in 90 Minuten är en dunderkur mot sådana risker.

Copyright © Mats Franzén 2017