Det finns flera begrepp inom idrotten med otydliga definitioner. Definitioner är ofta enklare att hantera inom naturvetenskapen, där man är mer överens om det gemensamma naturvetenskapliga språket i form av begrepp och dessas innebörder och relationer.
Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber belyser några begrepp på sin blogg och efterlyser ett gemensamt språk, även om vi inte behöver ha samma ståndpunkt. De begrepp som hon definierar är: ”selektering”, ”specialisering”, ”elitsatsning”, ”nivågruppering” och ”toppning”.
Denna söndag, då jag precis har lyssnat på radioprogrammet Kaliber, om psykisk press på barn som elitsatsar, känns det extra angeläget att reflektera utifrån ”elitsatsning”. Så här definierar Mattsson Weijber detta begrepp:
”Elitsatsning innebär hård och specialiserad träning i tidig ålder. Det innebär både fysiskt, psykologiskt och socialt en risk eftersom ungas kroppar inte är mogna för stora påfrestningar och den medvetna satsningen innebär en press på barnet.”
Jämför denna beskrivning av elitsatsning med hur RF i ett annat sammanhang har försökt att definiera elit:
”Morgondagens elitidrottsutövare är de unga idrottare som på olika nivåer bedriver tränings- och tävlingsverksamhet efter en långsiktig utvecklingsplan med målet att nå nationell och internationell elit. Elitidrottsutövare i ett internationellt perspektiv är de som driver tränings- och tävlingsförberedelser i linje med de bästa i världen, avhängt den enskilda idrottens särart och utbredelse, som leder till konkurrenskraftiga prestationer och resultat.” *
En avgörande skillnad mellan de olika definitionerna av elitsatsning och elit är att förbundsordföranden har valt att definiera utifrån barnens perspektiv. Den första meningen i RFs definition om morgondagens elitidrottsutövare är dock problematisk utifrån just barnens perspektiv. I definitionen finns flera ”variabler” som kan skifta och förståelsen av dessa är avhängig aktuella principer för verksamheten. När ”variablerna” kombineras blir det än mer otydligt. För vad menas med
- ”unga idrottare”: Finns krav på exempelvis träningsmängd och eller ålder?
- ”olika nivåer”: Vilka nivåer – är det styrkemässigt, idrottstekniskt, träningsmängd, träningstid eller exempelvis seriesystem?
- ”långsiktig utvecklingsplan”: Vad är det för typ av utvecklingsplan? Hanterar den utbildning och/eller tävlingsidrottslig prestation? Vem eller vilka ska formulera denna? Förbund, föreningar (ideella) ledare eller föräldrar? Eller barnen? Är det förbundens talangtrappor som avses?
- ”med målet att nå nationell och internationell elit”: Vem är det som har målet att de unga ska nå nationell och internationell elit? Återigen, är det förbund, föreningar, tränare, föräldrarna eller barnen? Vilken utbildning krävs för att få formulera denna målsättning för barn och unga? Elitidrotten är ju sällan hälsosam. Och är det ens rimligt utifrån ett barnrättsperspektiv och RFs idéprogram ”Idrotten vill” att formulera sådana planer för barn?
Utifrån matematik och kombinatorik kan man fundera över antal möjliga tolkningar av definitionen. Och utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv kan man fundera över hur dessa tolkningar kan användas med diametralt olika syften. Men låt oss nöjas med ytterligheterna.
Det är möjligt att tolka definitionen så att den ”passar ihop” med den osunda ledarkultur som Stier menar finns inom kvinnlig artistisk elitgymnastik. Det är å andra sidan också möjligt att tolka definitionen utifrån RF:s idéprogram Idrotten vill och utifrån studier som visar att barn och unga når internationell elit trots selektionssystem. Vad jag menar är att devisen ”låt så många vara med så länge som möjligt”, skulle kunna utgöra den långsiktiga plan som åsyftas i RF:s definition. I sådana fall ter sig talangtrappor och selektionssystem som kontraproduktiva – både utifrån ett barnrättsperspektiv och svensk idrotts bästa.
Så varför finns den första meningen i definitionen överhuvudtaget med? Jag förstår att RF, som paraply- och intresseorganisation ska företräda sina medlemmars intressen, vilka kan vara tämligen olika. Men att täcka dessa olika medlemmars intressen i en (tydlig) definition av elit är nog omöjligt, i synnerhet ifall definitionen ska kunna vara operativ och om ett barnperspektiv ska genomsyra verksamheten.
* Definitionen finns i ett idéprogram för hur elitidrott och studier, inklusive högre studier ingår, kan kombineras. RF strävar efter ”[e]n kombinerad utbildnings- och elitsatsning för svensk idrotts bästa”, en satsning där RF önskar samarbeta med ”idrottsvänliga lärosäten” för att skapa ett Riksidrottsuniversitet. Mycket kan sägas och diskuteras kring detta eventuella samarbete, men just här väljer jag att fokusera på definitionen av elit – utifrån ett barnrättsperspektiv, inte nödvändigtvis vad (denna del av?) svensk idrott anser vara sitt bästa.
