Jag var i Örnsköldsvik förra helgen och dömde backhoppning. Det var Continentalcupen för damer. Det är cupen närmast under världscupen. Där pratade jag med Finlands bästa backhoppare. Hon heter Julia Kykkänen. Vem som är bäst i det här fallet är relativt eftersom kvinnor och män inte tävlar tillsammans, men om vi tittar på Julias framgångar den här säsongen är de betydligt större än någon av hennes manliga landskamrater. Då ska man dessutom veta att hon ramlade hemma på gårdsplan och bröt nyckelbenet och var bort 5-6 veckor innan VM. På VM slutade hon tia.
Finlands herrar däremot har stor kris, faktiskt den största genom tiderna och det är mycket tråkigt att se att sådant starkt backhoppningsland ligga långt ner i nationscupen. De tog sig inte ens till final i lagtävlingen i VM. Sveriges bästa Carl Nordin slog samtliga finländare i stora backen.
Då kanske någon säger att dambackhoppningen är så ny och så få som hoppar att det inte kan vara så svårt för Julia att visa upp bra resultat. Så är dock inte fallet utan dambackhoppningen har utvecklats enormt de senaste åren och det är bra prestationer som visas upp. Vilket man bland annat kunde se under mixtävlingen under VM. När lagen består av två damer och två herrar.
Men vad syftar då min rubrik på? Jo, Julia har med hjälp av framförallt sin pappa Kimmo kämpat och slitit på egen hand framförallt sedan 2008 då hon började tävla internationellt. Alla pengar som familjen får in på sina jobb och annat går till Julias hoppsatsning. Till det har de lyckats få ihop sponsorer så att Julia ska få bästa möjliga fysiska och mentala träning och det finns även en sjukgymnast till förfogande. Pappa ställer dock upp gratis som tränare, lagledare etc. Julia själv arbetar och går i skolan när hon inte tränar. Kimmo och Julia åker tillsammans runt om i världen utom när pappa måste vara hemma och jobba för att få ihop pengar till satsningen. Då skickar han sin dotter på egen hand till andra landslag och länder så hon ska kunna få träna och tävla. Även mammas lön går till satsningen. Julia är 18 år och backhoppningen har präglat hela familjens liv sedan flera år tillbaka. Vad är det som är så konstigt?
Jo, inställningen från omgivningen. Igen. Julia har varit Finlands bästa i flera år och hon har för varje år visat att hon följer en positiv utveckling, men det har inte räckt.
Julia kommer från Lahtis, men hoppar för en klubb i norra Finland eftersom man i hemmaklubben berättade att man tänkte inte lägga några kronor på dambackhoppning. Nu när resultaten har kommit har de dock frågat om hon inte vill tävla för hemmaklubben igen. Inte heller förbundet har kunnat hjälpa. Nu när hon visar upp resultat i absoluta världsklass och hon har mycket större framgångar än herrlandslaget så börjar man prata om att hon ska få lite stöttning till OS i Sotji.
Det jag undrar är; Varför måste kvinnor först visa upp resultat innan de kan få stöttning? Till skillnad mot hur det brukar vara för männen där man satsar för att det ska bli resultat. Vad är det man tycker att kvinnor först måste bevisa?
Foto: Anders Hansson
Jag vet inte mycket om backhoppning, näst intill inget det är ett faktum. Men generellt är damidrotten så mycket sämre, utan att linda in det är det sämre underhållning, det är trots allt däför förbunden och klubbarna satsar pengar på diverse material och individer, för dom tror på underhållningsvärdet. Men jag vet inte vad man ska säga, tycker du det är orättvist och lika bra om inte bättre underhållning i damidrotten? Eller vill du bara ha jämnställdhet i samhället, vilket jag är för bara att det i idrottens värld inte går att förändra utan att ljuga för sig själv…
Du tar i din kommentar upp att det är olika nivå på underhållningsvärdet på dam- och herridrott. Om vi utgår från den hypotesen att man enbart satsar på en idrott beroende på underhållningsfråga så återstår min fråga. Medan män inte behöver bevisa ett underhållningsvärde innan man satsar på dem så måste kvinnorna bevisa ett underhållningsvärde innan man satsar på dem. VArför är det olika mellan könen?