I halvlek, ni vet nog vilken match jag menar, visar TV fyra gråtande kvinnor i publiken.
Under andra halvleken får vi se några gråtande barn.
Min fru frågar varför man inte får se några bilder på brasilianska män i publiken.
Så, i takt med att hemmapubliken börjar bua ut sitt lag, poppar det upp några bilder på brasilianska män som skakar på huvudet och skrattar sardoniskt.
Det vi bevittnar i första halvlek är något för idrottspsykologer att analysera, det vi ser i andra tillhör genusvetenskapen.
TV-producenterna väljer att inte visa några krisande, gråtande män i publiken. Detta fortsätter i de bilder som TV4 kablar ut i eftersnacket. Kvinnor, och åter kvinnor och så en smula bedrövad man till slut. David Ruiz, lagkapten för dagen, däremot får gråta sig igenom sin ursäkt till det brasilianska folket.
Jag skulle vilja säga att den första semifinalen i VM 2014 är ett, kanske unikt, exempel på när, det som Raewyn Connell kallar, hegemonisk maskulinitet krackelerar i realtid.
Hegemonisk maskulinitet produceras ofta av idrottsmän för resten av de, inte så virila, männen att dra kraft från. Denna källa kan ösas ur för att hälla vatten på den patriarkala kvarnen.
Denna upplaga av den brasilianska maskuliniteten entledigades på 90 minuter från denna syssla av publiken och TV-producenterna.
Istället rann den efemärt ut på läktarna i väntan på nästa värdiga manskap. Den manliga publiken slapp synas i sin svaghet, och fick dessutom visa sin storsinthet och kärlek till spelet genom att stående klappa Schüerrle när han Joga Bonitade in sista kulan från den tyska revolvern ribba in.
Kommentatorn såg publikens agerande som en vacker gest, men den vakne soffsupportern kunde höra samma massa bua ut egna laget igen i nästa omställning. Inte värst storsint.
