Efter en mörk höst där Växjö toppade den svenska ligan med minst antal soltimmar i november bar det iväg till Australien – först Melbourne och sedan Brisbane. Det var jag och min kollega Göran Gerdin som skulle mötas upp på plats i Australien för att presentera delar av resultaten från vår EDUHEALTH-studie som övergripande handlar om undervisning i idrott och hälsa utifrån ett social justice-perspektiv med fokus på att inkludera alla elever och bidra till social hälsa. I studien ses inkluderande undervisning som en viktig förutsättning för att ämnet ska kunna bidra till mer jämlik hälsa.
EDUHEALTH, som tidigare bland annat presenterats på idrottsforum.org, står för Education for Equitable Health Outcomes – the Promise of School Health and Physical Education, och har under tre år stöttats av EU inom ramen för Horizon 2020, Marie Skłodowska-Curie Actions Research and Innovation Staff Exchange. Som väl är, då EU-bidraget inte har bekostat annat än resor, boende, kostnader för konferenser och administration, har vi också fått stöd internt av Linnéuniversitetet och externt av Centrum för idrottsforskning. Förutom Linnéuniversitetet har University of Auckland på Nya Zeeland och Høgskolen i Innlandet i Norge ingått i samarbetet.
Konferensen där vi skulle presentera var Australian Association for Research in Education (AARE) Conference 2019. Årets tema var Education for a Socially Just World. Flera av deltagarna i gruppen SIG (special interest group) Health and Physical Education värdesätter samhällskritiska perspektiv och kunskap om ett inkluderande skolämne som bidrar till att motverka fortsatt marginalisering av grupper som redan har det svårt i samhället. EDUHEALTH-projektet håller på att avslutas. Vi vill nu bygga vidare, utifrån våra förvärvade kunskaper och med nya samarbeten, i form av ett nytt projekt. Denna dubbla agenda, med dels presentation av studie, dels nätverksarbete och plattformsbyggande, medförde fulla dagar med många möten och tankar inför framtiden. Jag kommer här att ge en kortare beskrivning av några av dessa delar.
Samma dag som Göran och jag möttes i Melbourne besökte vi Melbourne Graduate School of Education och deltog i den öppna föreläsningen ”Melbourne Fritz Duras Lecture” som gavs inom ramen för ”Deans lecture series,” där professor Ann MacPhail vid University of Limerick presenterade på temat ”Mind the (Collaboration) Gap: Ongoing learning and capacity building in physical education and physical teacher education”. Föreläsningen spelades in och den kommer att läggas ut på deras Youtube-kanal (sök på #deanslecture på Youtube). På denna sida finns mer information om föreläsningen. En del av föreläsningen anknöt också till Fritz Duras, som har beskrivits som upphovsmannen till australiensisk Physical Education. Se även mer information här.
Förutom Melbourne Graduate School of Education var the Australian Council for Health, Physical Education and Recreation (ACHPER) en av arrangörerna av föreläsningen. ACHPER beskriver sig som “a professional association representing teachers and other professionals working in the fields of health and physical education”.
ACHPER genomförde i samband med vår vistelse i Melbourne i en stor konferens vid Monash University, Clayton Campus. Konferensen visade sig ha ett omfattande innehåll för lärare i idrott och/eller hälsa. Här finns programmet för intresserade.
Även om vi officiellt inte var deltagare på konferensen fick vi möjlighet att vara med på en föreläsning av Richard Pringle, maskulinitetsforskare som vissa kanske kommer ihåg från SVEBI-konferensen i Växjö 2015 där han höll en plenarföreläsning om kollisionssporters (heavy-contact sports) baksidor (mer information om denna finns i Bjärsholms, Bladhs och Lidströms konferensrapport från SVEBI, på idrottsforum.org. Under ACHPER-föreläsningen diskuterade han dock mer utifrån hur Health and Physical Education (HPE) kan vara en del i att skapa ett ”socially just society” och vilka skillnader som han, som inflyttad från Nya Zeeland, uppfattar finns mellan Australien och Nya Zeelands HPE och utbildning av lärare i idrott och hälsa. Nya Zeelands HPE-forskning beskrivs som mer socialkritisk och teoretisk, medan forskning i Australien och då främst i delstaten Victoria uppfattas vara mer pedagogisk, praktiknära och skolorienterad (school based). Vidare konstaterades också att forskning om skolämnet i relation till ursprungsbefolkning är mer avancerad/långt kommen i Nya Zeeland, även om det nu också anses vara ett viktigt forskningsområde i Australien.
Utöver Melbourne Graduate School of Education och två olika campus vid Monash University, besökte vi Deakin University och deras Deakin Downtown som ligger i Melbournes centrum och som ”offers the next level of sophisticated, technology-rich, flexible spaces for external engagement, meetings, conferences, functions and professional immersion”. Det är imponerande lokaler, som förvisso fick oss att känna att vi inte levde upp till den mer strikta klädkoden.
Här hade vi möte med Amanda Mooney, Associate Head of School, Teaching and Learning, vid Faculty of Arts and Education, och diskuterade samarbete angående EDUHEALTH’s fortsättning. STINT-medel för det initiala skedet i samarbetet har sökts. Under detta möte handlade det om att lära känna varandras intresseområden mer och att stärka kontakten. I ett senare skede hade vi också möte med Monash University i samma ärende.
Vi blev väl omhändertagna av kollegorna i Melbourne och vi blev även medbjudna på julavslutningen, en middag, som hölls på en restaurang i Mornington (en förort till Melbourne) och som var för personal med inriktning mot HPE vid Faculty of Education, Monash University. Efter denna gav vissa sig iväg ut i nattlivet, medan vi andra istället valde att dra oss tillbaka.
Efter Melbourne åkte vi till Brisbane, närmare bestämt Queensland University of Technology. Vi bodde centralt och varje dag gick vi i den drygt 30-gradiga värmen till och från Kelvin Grove.
Dagen innan konferensen egentligen startade, på söndagen, arrangerades ett symposium: ”AARE HPE SIG Wellbeing and Education Symposium: Critical Dialogues and Diverse”. Det var två paneler med så kallade Lightning Talks, där fyra korta presentationer som belyste och problematiserade well-being efterföljdes av ”discussant respons” och sedan en diskussion. Den första diskutanten var Michael Gard och den andra var Doune Macdonald, båda från the University of Queensland.
Den av talarna som jag mest kunde relatera till är lisahunter från Monash University. I hennes presentation framgick att vi har ett västvärldsperspektiv på well-being, och hon lyfte också de neo-liberala intressen som formar tänkande kring well-being. lisahunter hade i en av sina powerpoint-bilder en referens till boken McMindfulness av Ronald Purser, som belyser betydelsen av att förstå mindfulness som meningsfulla kollektiva handlingar snarare än att som något individuellt och psykologiskt. Mindfulness på individnivå kan bli ett nyliberalt verktyg som kan bidra till att skapa än mer stress i samhället snarare än att förändra de samhällsstrukturer som skapar stressen. Under resan hem till Sverige passade jag på att ta del av denna bok, och kan konstatera att liknande perspektiv som de i McMindfulness går att använda när vi diskuterar det stora antalet ADHD-diagnoser såväl som samhällets behov av att sätta barn i rörelse. För vilka risker finns det inte i ett samhälle där medborgarna är (förpliktigade att vara) optimistiska, socialt välfungerande, välmående och tillfreds? Det skulle inte finnas utrymme för whistleblowers och inte heller några kritiska forskare. Ett sådant samhälle vill inte jag vara del av.
SIG Health and Physical Education innehöll 36 presentationer. Min uppfattning är att AARE-konferensen hade mer fokus på hälsa, mat och inklusion än vad en motsvarande konferens i Sverige skulle ha gjort. Titlar som
- Selfies and health identity: exploring health identity in young people via self-representation on social media.
- Charting the food literacy terrain
- Food for thought: Exhibitions as critical sites for intervention in schooling food
tror jag vi skulle ha svårt att finna i Sverige. En förklaring till ett starkare fokus på hälsa och mat i Australien och Nya Zeeland är att även om ämnet har en gemensam kursplan för Health and Physical Education så undervisas det åtskilt, vid olika tillfällen och ibland av olika lärare. Hälsa undervisas det om i ett vanligt klassrum medan Physical Education vanligen har andra undervisningslokaler, detta till skillnad från idrott och hälsa-ämnet i Sverige, där en och samma lärare har båda innehållen, ofta sammanvävda under en och samma lektion. Lärarna i Sverige prioriterar dock ofta rörelseinnehållet. I dialog med olika personer diskuterade vi om ämnet ska vara integrerat. I Australien är problemet att det blir en uppdelning mellan de två innehållen medan ett problem i Sverige är att hälsa ofta får väldig litet, om något, utrymme i den tänkta integrerade undervisningen.
I Brisbane hade vi mött upp med Rod Philpot, en kollega från University of Auckland och som också är del i EDUHEALTH-projektet. Rod, Göran och jag hade en gemensam presentation om ” Social Justice Pedagogies in HPE – Building Relationships, Teaching for Social Cohesion and Addressing Social Inequities”. Sessionen var glädjande välbesökt, fler stolar fick hämtas in, och det fanns också ett tyngre kritiskt garde på plats i form av bland annat Jan Wright, Michael Gard, lisahunter, Eimar Enright och några från den irländska delegationen med säte i Limerick. Vi fick en fråga om kopplingen mellan demokrati, social justice och HPE. En annan fråga handlade om våra konklusioner i relation till Richard Tinnings begrepp ”modest critical pedagogy”, dvs en lärare kanske inte kan förändra rådande samhälleliga orättvisor någon större omfattning, men i det lilla kan läraren däremot utmana rådande strukturer och tänkande.
SIG:en innehöll också en konferensmiddag där vi var uppemot 40 personer, de flesta från Australien, men också flera från Irland, och tre från Sverige. Förutom Göran och jag var Dean Barker med (numera vid Örebro universitet). Han hade tidigare inför en grupp engagerade åhörare presenterat på temat ”Doing emotions in physical education: A symbolic interactionist approach to investigating emotions and movement learning”. Middagen var en buffé på en grekisk restaurang, dock utan Retsina och Ouzo. För egen del fick jag möjlighet att tala mer med kollegorna under lättsammare former.
Precis som inom den samhällsvetenskapliga idrottsvetenskapen i Sverige finns både i Australien och Nya Zeeland forskare som har varit starka genom åren inom en mer kritisk idrott och hälsa-inriktning. När dessa personer lämnar behöver tomrummen fyllas. Hur det kan ske är delvis beroende av de forskningsmiljöer som har byggts upp genom åren, dvs det arv som andra forskare har lämnat. Hemma igen, fast i administration, mail och Retendo, försöker jag komma ihåg att vi ändå har det ganska bra i Sverige. Vi behöver inte lämna universitetet om vi inte publicerar ett visst antal artiklar per år eller om vi inte drar in tillräckligt mycket externa anslag, vilket forskare i Australien och på Nya Zeeland kan behöva göra. Jag tror emellertid att vi kan lära oss av vad några av våra seniora forskare har byggt upp, utifrån vilka styrkor och svagheter deras verksamheter har. Utifrån deras arv kan vi fråga oss hur det är möjligt att kvalitativt bygga starka och hållbara forskningsmiljöer i en tid där individualism, publikationer och externa anslag allt mer utgör forskningens elixir, vilket ju är en påtaglig trend även i Sverige.
Framöver uppfattar jag att det som viktigt med nätverksbyggande som en del i arbetet för hållbar forskning. Vi tror och hoppas att EDUHEALTH 2.0, nu även med Deakin University och Monash University, men också Norges idrettshøgskole och University of Western Cape, Sydafrika, kan vara ett sätt att arbeta hållbart mot en ökad kollektiv förståelse för en mer inkluderande och jämlik undervisning i idrott och hälsa.
