Idrotter som joggning och längdskidåkning är ur ett socialt perspektiv relativt okomplicerade aktiviteter då de kan utövas i ensamhet. Men i andra idrotter, exempelvis brottning och fotboll (så kallade motkonkurrensidrotter), är det annorlunda då man måste hitta en eller flera individer som kan ställa upp som motståndare. Det handlar om att samarbeta kring en kamp där man ska vara motståndare. Och då är det bra om motståndaren(-arna) är på ungefär samma nivå. Är idrottsutövarna dessutom mellan 65 och 98 år är det extra svårt att hitta nivåmässigt jämngoda motståndare. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ny en norsk dokumentärfilm ”Optimisterna” som har svensk premiär den 4 april på Folkets bio runt om i landet (smygpremiär i Umeå den 31 mars).
Optimisterna handlar om en grupp kvinnor i åldern 65-98 år som spelar volleyboll, några av dem har spelat länge, andra har börjat efter 60-årslåldern. Klubben, Optimisterna, har funnits i ca 30 år. Kvinnorna har nu tröttnat på att bara träna och spela mot varandra – de vill spela en ”riktig” match. Men var hitta ett annat ”seniorlag”? Jo, det visar sig att ett gäng gubbar, i plus 60-årsåldern, i stockolmsförorten Sollentuna, ”Krutgubbarna”, tränar volleyboll regelbundet och vill möta Optimisterna. Efter viss tvekan beslutar man sig för att spela mot det svenska gubblaget. Matchen ska äga rum på bortaplan. En slags seniorlandskamp i volleyboll. Intensiv träning vidtar, även många tankar om hur de ska klara denna utmaning. Krämpor finns också. Motståndet granskas, ett foto av gubblaget indikerar att de verkar väl unga. Kanske skulle det vara trevligare att kramas med dem, som en av de äldre kvinnorna skämtsamt säger när de diskuterar motståndarlaget.
Inför den förestående resan till Stockholm börjar Optimisterna träna mer systematiskt än tidigare. Många praktiska frågor ska också lösas. Matchtröjor ska exempelvis skaffas och vilken färg ska de ha? Klubbemblem, vad är det? Regelboken börjar också studeras mer noggrant än tidigare. Hur är det nu egentligen med ”boxning”, det vill säga, att med knutna nävar (eller näve) stöta till bollen? Är det tillåtet? Och om det är tillåtet, vilket det visar sig vara, ska man inte i alla fall försöka undvika det då spelet blir så tråkigt när bollen genast ”boxas” över (inget passningsspel, bara serve och retur)? Kvinnorna diskuterar hit och dit hur man ska göra med boxandet, och det är också en fråga som senare tas upp med Krutgubbarna när de träffas inför matchen.
Filmen vänder sig till en bred publik, men den behandlar också många vanliga ämnen inom idrottsforskningen. Ska till exempel alla få vara med i lika stor utsträckning under matchen eller ska man ”toppa” laget, åtminstone lite? Lagets grand old lady, Goro 98 år, är tveksam till om det är ”rätt” att låta henne spela (hon har också varit krasslig en tid före matchen) då hon upplever sig vara en belastning. Och när en av lagets spelare, i ett avgörande matchläge, ska serva, stönar några på den norska bänken uppgivet: ”-hon som är så dålig på att serva”.
Optimisterna är en mycket underhållande norsk feelgood-film, men som också har ett stråk av allvar som ger den ett visst djup. Volleyboll och svåra livsfrågor blandas på ett välavvägt sett. I en scen visas stolt en äldre lagbild upp och en av spelarna kommenterar med att peka på spelarna och berätta: ”hon är död, i cancer; hon är död, i cancer; hon är död, blev sjuk i alzheimer; hon är död, i cancer… och hon har slutat i laget, hon tålde inte att förlora…” (citat fritt ur minnet).
Gå och se den. Visas på en Folkets bio nära dig (om du bor i Sverige).
