Lisa Edwinsson har utsetts till årets sportjournalist av Sportjournalisternas klubb Stockholm. Motiveringen lyder:
På DNs webb står:
Utnämningen ser jag som positiv då jag kan föreställa mig att grabbigheten och det kvantitativa arbetet inom sportjournalistiken kan vara lockande – och då med stort fokus på resultat (t ex: Kommer Sverige att vinna matchen? Kommer Zlatan att spela/göra mål?). Möjligen är detta kanske det mest (kortsiktigt?) ekonomiskt lönsamma förhållningssättet. Samtidigt är samhällsansvaret viktigt.
I söndags läste jag ett reportage i Sydsvenskan om varför tidningar finns. Artikeln belyser The Guardian’s redaktionella process i samband med ”Snowdenaffären”. Det kan vara svårt för tidningar med hårda konkurrensvillkor att behålla den journalistiska kvalitén och samtidigt gå med vinst. Ett av råden i artikeln var att tidningar bör ”göra långsiktigt hållbara förluster”.
Vissa delar kan gå med förlust, just för att kunna ta ett samhällsansvar. Samtidigt behöver andra delar generera det ekonomiska kapitalet för mediets fortlevnad (om det inte finns en rik ägare).
Förs denna diskussion vid landets sportredaktioner? Eller ska sportredaktionerna dra in kapital till resten av verksamheten? Vilka prioriteringar görs och vilka är motiven till dessa?
I Edwinssons artiklar har inte ja/nej-frågorna eller resultaten varit viktigast – istället har de handlat om utsatta flickors upplevelser. Och för detta arbete blev Lisa Edwinsson prisad som årets sportjournalist.
