Kan Kafkas apa vara fri inom idrottsvetenskapen?

0
710

Följande didaktiska reflektion handlar om betydelsen av att vi är medvetna om hur vi förhåller oss till idrott, skolämnet idrott och hälsa, idrottsdidaktik och idrottsvetenskap. Förhållningssätten kan vara mer eller mindre exkluderande. Ju tydligare det kulturella innehållet bestäms, desto svårare blir det att eftersträva jämlikhet. I inlägget behandlas också pedagogers/ledares möjligheter att påverka den fostrande verksamheten i relation till bildningsideal och den politiska kontexten.

I ett antologibidrag av Jonsson (2007) görs en analys av Franz Kafkas novell ”En redogörelse till en akademi”. Jonsson vill genom novellen problematisera det klassiska bildningsidealet utifrån postkolonial teori. I korthet handlar novellen (utifrån Jonssons beskrivning) om en apa som har infångats på Guldkusten och som transporteras i en minimal bur i båt till Europa. Situationen var ohållbar och apan fann bara en utväg – den var tvungen att upphöra att existera som apa, och bestämde sig för att bli människa och lära sig allt det som sjömännen på båten gjorde – att spotta, röka, dricka sprit och lära sig tala och skriva, än om det skedde under förtryckande former. Apan lämnar in en redogörelse av denna bedrift till en akademi. I redogörelsen beskriver han ”sin vandring från dunkel till klarhet, från ett liv styrt av instinkter till en högre andlig tillvaro” (s.199). och han skriver ”Genom en kraftansträngning som ännu ingen på denna jord lyckats göra om har jag nått en genomsnittlig europés bildningsnivå” (s.199).  Man lär sig mycket om man är tvungen, menar apan som utplånade sin identitet för att överleva. Kunskapen är oftast kulturellt bestämd, även om Jonsson för fram en vision om transnationella bildningsideal, där speglingen av olika kulturella former av kunskap kan visa allmänmänsklighetens kärna.

Skolan och universiteten i Europa är emellertid tämligen låsta vid den västerländska synen på bildning. För att utbilda om det ”goda livet” måste man ha en idé om vad det goda livet är. Och så fort man bestämmer sig för vad det goda livet är så kommer det att finnas individer som behöver göra våld på sig för att få möjlighet att ta del av detta, om än från en evigt underordnad position. Uljens (2006) menar dock att det finns ett pedagogiskt frirum som ger ett visst handlingsutrymme:

”För att individen reellt skall få möjlighet att utveckla ett personligt förhållningssätt har den moderna [bildnings-]traditionen formulerat tanken om att ett pedagogiskt frirum i samhället är nödvändigt. Skolan skall förvisso förbereda eleverna för att stiga ut i samhället men skolan får inte totalt underordnas rådande politiska, religiösa eller ekonomiska intressen.” (Uljens 2006:15)

Dock anpassas inte vissa nutida fostransfilosofier efter den enskilde eleven (tänk på apan som var den som fick anpassa sig). Uljens exemplifierar med friskolor med särskilda profiler, exempelvis en viss pedagogisk-filosofisk inriktning. Undervisningen blir då normativt socialiserande och risken för indoktrinering är stor. Han menar att den ensidigt socialiserade inte lär sig att ”umgås med mångfalden och därigenom bilda sig en åskådning.”

Resonemanget kan även prövas i en idrottskontext. Hur stort är det pedagogiska frirummet inom idrotten? Idrotten menar sig vara opolitisk, och då borde det kanske inte vara problematiskt med frirummet. Men idrottsrörelsen är en politisk konstruktion och idrotten är ett tacksamt verktyg för att bedriva politik med – inte minst då många idrottare tycks vara politiskt ointresserade och kanske således också mer okänsliga för när de blir schackpjäser i någon annans match. Det finns naturligtvis ett stort spann inom idrottsrörelsen gällande hur och till vad barn- och ungdomar fostras. Men man kan nog ändå påstå att tidig specialisering och elitsatsning för barn inte bidrar till att utövaren lär sig umgås med mångfalden. Och IOK/SOK ger inte heller så mycket frirum.

Likaså kan resonemanget prövas i en skolkontext, i skolämnet idrott och hälsa. Hur är det pedagogiska frirummet här? Exempelvis är idrottsrörelsen en stark intressent gällande ämnets innehåll. Hur väl kan lärare frigöra sig från detta? Hur undviker vi ensidig normativ socialisering till idrottsrörelsens verksamhet (i stort)? Finns det ett ”gott liv” som eleverna genom ämnet ska vilja välja och finns det utrymme för eleverna att välja? Kan det vara så att vissa elever väljer att inte närvara under lektionerna för att de inte kan eller vill välja det som eventuellt anses vara det ”goda livet”?

Inom den idrottspedagogiska forskningen har skolämnets kärna dryftats. Man har också funderat över ämnets unika bidrag. Men kanske är inte detta något som vi ska bekymra oss över alltför mycket? Vad händer om vi fokuserar mindre på ”det goda” (dvs. kärnan och det unika bidraget)?

”Om det pedagogiska handlandet uppfattas bidra till att utveckla det moraliska medvetandet, där frågan om det goda är en öppen fråga, och förbereda ett politiskt handlande i en demokrati, som både förutsätter en reflektion över vad demokrati överhuvudtaget är samt förväntar sig att den växande bereds på politiskt deltagande och ställningstagande, ja då kan varken pedagogisk teori eller pedagogiskt handlande härledas från vare sig etik eller politik.” (Uljens 2006:17-18)

Uljens tillägger att detta dock inte är samma sak som att det inte skulle finnas etiska eller politiska dimensioner. En dualism inom bildningen är den mellan den materiella och den formella bildningsteorin. I den materiella bildningsteorin betonas ägandet av ett visst kulturellt bildningskapital (jmf med uttryck som ”idrottsvetenskapliga klassiker” och ”ämnets kärna”. Uljens tillägger också ”i viss mening” utbredningen av det ämnesdidaktiska tänkandet). I den formella bildningsteorin betonas istället förmågor som att kunna argumentera, reflektera och analysera (ibid).

För att kunna kombinera dessa två teoretiska perspektiv krävs att vissa ”kulturella” undervisningsinnehåll lyfts fram, men att det görs på ett reflekterande sätt som inte är bundet till innehållet (ibid). Det vill säga, de ”idrottsvetenskapliga klassikerna” och kärnan ska kunna belysas kritiskt, vilket inte är möjligt om det görs utifrån traditionens och/eller intresseorganisationers egna perspektiv. Det kritiska perspektivet innebär således inte att förhålla sig till exempelvis bollspel/dans/friluftsliv utifrån respektive områdes perspektiv och villkor, däremot kan man kritiskt förhålla sig till innehållet som en eventuell del av (den kulturella) kärnan. Vilka elever hamnar i buren och vilka visar hur det ska vara?  Detsamma kan man ju fundera över när det gäller de ”idrottsvetenskapliga klassikerna” och idrottsdidaktiken.

Ju tyngre ägandet av ett visst kulturellt utbildningskapital väger i viktningen mellan dessa bildningsideal, desto svårare blir det för dem som utbildas att lära sig umgås med mångfalden och att kunna bilda sig en egen uppfattning som inte är grundad i ensidig normativ socialisering (är det därför idrottare ofta inte vill engagera sig i politik?). Desto svårare blir det också för Kafkas apa att frigöra sig från buren, kunna förbli apa och bli accepterad som jämlike.

Hur kulturellt bestämd idrottsvetenskapen är får vi förhoppningsvis reda på när Joakim Wirén Åkesson disputerar på temat senare i vår. Därtill pågår ju utvärderingen av huvudområdet idrottsvetenskap där resultatet kommer i höst.

 

Referenser

Jonsson, Stefan (2007). Apans bildningsresa: Europeiska bildningsidéer och postkolonial teori. I B. Gustavsson. Bildningens förvandlingar. Daidalos, Göteborg. s. 199-221.

Uljens, M. (2006). Vad är bildning? Åbo: Åbo Akademi.

Previous articleHolding hands, red shirts and boycotts
Next articleA truly stimulating ice hockey result
Katarina Schenker is an associate professor in Sport Sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PEH, as well as in the state funded Swedish sports movement. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «School HPE: its mandate, responsibility and role in educating for social cohesion», Sport, Education and Society, (epub ahead of print 2020, with Smith, Philpot, Gerdin, Linnér, Larsson, Mordal Moen& Westlie); «Conceptualising social justice–what constitutes pedagogies for social justice in HPE across different contexts?», Curriculum Studies in Health and Physical Education (2019, with Linnér, Smith, Gerdin, Mordal Moen, Philpot, Larsson, Legge & Westlie); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2019); «Sport and Social Entrepreneurship in Sweden», (2018, eds. Peterson & Schenker, Palgrave Macmillan).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here