Ger idrottens sanning på nätet trovärdighet?

21 november, 2012

1060

Vi kan börja med att diskutera vad sanning är, men det tänkte jag låta bli och istället förklara vad jag menar.

Det finns många som vet hur man ”ska” kommunicera utåt inifrån idrotten. Det är experter på hur man rent tekniskt arbetar med kommunikation på nätet. Det är experter på digital kommunikation utan någon bakgrund i idrott. Det är gemene man som vet hur man ska göra eftersom vi alla kan kommunicera på något sätt. Det finns därför många idéer om vad som är bäst. Det finns därtill ofta några ”gurus” som är i ropet för tillfället och som många följer. Men på grund av den snabba utvecklingen är det få som vet vad de olika operativa kommunikationslösningarna ger för effekt. Detta bör det forskas mer på(att döma av olika konferenspaper kommer det, tack och lov, mer och mer forskning på just idrott och twitter). En av många idéer på sistone är att idrotten ska berätta sin ”sanning” via digitala medier utan att involvera media*. Eller att media blir involverat först efter att nyheten redan finns ute.

De vanligaste kanalerna för det här är bloggar, twitter eller hemsidor. Det finns många anledningar till att man väljer denna strategi. En anledning är att det kan finnas irritation mot media. Det kan vara att man känner oro hur nyheten ska framställas och därför vill skriva själv hur man ser på nyheten. Det kan vara att det finns någon ”expert” som förklarar att det är det bästa man kan göra rent strategiskt.

Om vi börjar på makronivå uppstår följande fråga: Vad händer med demokratin om media inte får tillgång till att granska? Om vi sänker vår blick till nästa nivå uppstår frågan: Ger idrottens sanning trovärdighet? Det är en svår fråga som bör undersökas. Ett hett och intressant exempel är dock Lance Armstrong. Han har helt stängt ute medierna och ger en bild av att vara världsfrånvänd. Om man har följt Lance Armstrong på twitter får man lätt uppfattningen att inget speciellt har hänt i hans liv. Han är inte fälld för doping. Han har inte blivit av med sina segrar i Tour de France. Han har inte hot om skadestånd på sig från sponsorer eller att de kräver tillbaka ett antal miljoner av andra anledningar. Han har inte märkt att idrotten han har ägnat sitt liv åt har extrema svårigheter. Nej, han har under hösten twittrat om hur han åker på träningsläger, lägger upp träningen och man kan inte tro att detta är en man som kanske genomlever en av sina största livskriser. Eller att han överhuvudtaget har varit en av de största nyheterna i stora delar av världen under hösten.

Att Armstrong väljer att berätta sin egen ”sanning” har iallafall i det här fallet haft ett pris. Nämligen trovärdigheten(ännu mer trovärdighetsbortfall). För några veckor sedan twittrade Armstrong följande inlägg: http://www.mobli.com/media/show/id/22700756?referer=tw

Den tweeten resulterade i en explosion på de sociala medierna (framförallt där det finns cykelintresserat folk och det finns det ju många av i världen). Upprörda och arga cykelentusiaster replikerade hans tweet med ironi och gav även kommentarer på de sociala medierna om hur besvikna de var, vilken hycklare de tyckte att han var och de undrade vilken värld han lever i. Hans sanning kostade med andra ord ännu mer trovärdighet. Här är några av replikerna: http://twitpic.com/bcfp62

http://pbs.twimg.com/media/A7aomJoCcAEmS6H.jpg

Det är inte lätt att kommunicera och man får aldrig undervärdera den svårigheten eller underskatta målgruppen för sin kommunikation. Min fråga är hur idrotten kommer att kommunicera i framtiden? Hur kan den få ut sin sanning utan att tappa trovärdighet?

1.Med media menar jag den ”officiella” media som är professionell, redaktionell och som följer mediernas officiella regler. Reglerna kan vara olika beroende på land och det finns både skrivna och oskrivna regler. I Sverige är de viktigaste reglerna att deras uppdrag är att granska, informera och vara forum för debatt och de ska följa de pressetiska lagarna.