Emellanåt kommer mer eller mindre högröstade propåer om mer idrott, rörelse och fysisk aktivitet (hädanefter endast benämnt som fysisk aktivitet) inom skolans ram. Utgångspunkterna är överlag följande:
- Fysisk aktivitet är allmänt nyttigt och mer specifikt bra för motorik, skelett, muskler och lärande.
- Alla barn och unga behöver mer fysisk aktivitet och inom skolans ram når man alla.
Dessa två utgångspunkter går också att finna i Ingegerd Ericssons redogörelse från en dansk konsensuskonferens våren 2016. Under konferensen sammanställdes bästa tillgängliga vetenskapliga belägg för effekter av fysisk aktivitet på barn och ungdomar.
Att fysisk aktivitet (i rimliga mängder och förmodligen inte i en svart puckelpist), utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv är nyttigt för att kroppen ska fungera tillfredsställande, är rimligt att anta – inte minst utifrån ”kroppen som maskin”-metaforen.
Men jag vill problematisera diskussionen om mer fysisk aktivitet i skolan, i fyra punkter varav jag i denna text kommer att fördjupa mig mest i den fjärde.
- När man menar att alla elever behöver mer fysisk aktivitet för motorik, skelett, muskler och lärande. Alla behöver inte mer av detta. Vissa barn och ungdomar som tränar och rör på sig mycket behöver snarare vila och möjligen utrymme för läxläsning.
- När ett ”von oben-perspektiv” pekar ut vissa som mer behövande, och där en extra insats handlar om att överviktiga barn, som ser ohälsosamma ut, ska kontrolleras och disciplineras i högre utsträckning. Detta riskerar i sig att leda till stigmatisering. Det är skillnad mellan att arbeta hälsofrämjande och att arbeta förbyggande mot ohälsa. Det förra innebär erbjudande och tillit, medan det andra innebär begränsningar och kontroll.
- När man menar att den extra fysiska aktiviteten ska ske inom ramen för skolämnet Idrott och hälsa. Det är inte rimligt att sätta likhetstecknen mellan fysisk aktivitet och skolämnet Idrott och hälsa. Skolämnet är mycket mer än så, och dessutom ökar betygssättningen komplexiteten ytterligare. Det är svårt få en ekvation att gå ihop som handlar om att främja hälsa i form av fysisk aktivitet och sedan ”kontrollera” främjandet (i form av rätt inställning, rätta rörelser och rätta upplevelser) via betyg.
- När formuleringar om orsakssamband mellan fysisk aktivitet och lärande används, exempelvis att fysisk aktivitet leder till ökat lärande av skolämneskunskaper.
Orsakssamband är svåra att identifiera inom samhällsvetenskapen.
En studie som världen över beskrivs som välorganiserad, välplanerad, elegant och respekterad – om än inte etiskt acceptabel – är ”Vipeholmsexperimenten”. Jag ska nu beskriva dessa välkontrollerade experiment för att illustrera vad som krävs för att kunna säkerställa resultat, och vad som trots all rigorositet kan inträffa. Min avsikt är också att därigenom lyfta problem med att undersöka sambandet fysisk aktivitet och skolprestationer/lärande.
Vipenholmsexperimenten beskrivs utifrån en dokumentär på Sveriges radio som i sin tur bygger på Elin Bommenels (2006) avhandling ”Sockerförsöket: kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa”. Av de mönstrade 1942 i Sverige hade i princip alla hål i tänderna. Hålen var stora, vilket utöver problem för den enskilde innebar kostnader för militärens tandvård. Det var inte ovanligt att det krävdes några veckors sjukskrivning efter att tänderna hade ”behandlats”.
Regeringen önskade en tandvårdsreform för att förbättra munhälsan, men man insåg samtidigt att den skulle bli kostsam och att det skulle kunna vara svårt att får stöd för ett sådant förslag. Det behövdes mer kunskap och man beställde en undersökning av Medicinalstyrelsen. Uppdraget var att undersöka hur man kan förebygga hål och vad som leder till hål. Dessa frågor kan beskrivas som forskningsfrågor. Man hade hypoteser om att det var en bristsjukdom, att sockret var anledningen (under ransoneringstider uppkom mindre antal hål) och att ”det var något i maten”. Statistikern i undersökningarna var initialt Gunnar Dahlberg som också var föreståndare för det Rasbiologiska institutet 1935-1956 (han var dock öppet motståndare till nazismen till skillnad från sin föregångare på institutet).
Tidigare undersökningar på området hade genomförts på fängelser, barnhem och sjukhus. Ett problem med dessa studier var att de som deltog ibland ”släpptes ut”. På Vipeholms sjukhus satt man däremot på livstid. Det var ett slutet system. En tredjedel beskrivs som sängbundna, hälften matades och hälften kunde inte kommunicera. De intagna beskrevs under denna tid som sinnesslöa, obildbara, och mindre värda. Dahlberg bedömde att det behövdes 1000 personer till undersökningarna, och så många fanns det på Vipeholm. Experimenten motiverades också med att dessa personer skulle kunna bidra till samhället, med sina tänder. De intagnas liv var kontrollerat. De åt sådant som sjukhuset försåg dem med. Det fanns en stor personalstyrka som dokumenterade intagen. De intagna kunde inte svara för sig och de anhöriga tillfrågades inte angående medverkan i studien, men ett ganska stort bortfall blev det trots allt då Medicinalstyrelsens krav var att våld inte fick användas. Av de 1000 blev 660 kvar i försöket även om bitklossar och lugnande användes för att tandläkarna inte skulle få fingrarna avbitna.
De första försöken beskrivs som ”Vitaminförsök”, och de hade en främjande ansats. Man hade sju grupper som fick olika vitaminer, samt Kalcium och Fluor, och en kontrollgrupp.
Men dessa försök gav inte mindre karies. Däremot bidrog försöken till att alla fick bättre kost än tidigare och att de intagna gick upp i vikt. Därefter, 1947, övergick man från främjande experiment till än mer etiskt kontroversiella kariesprovocerande experiment, dock utan regeringens vetskap. Samarbete inledes med sötsaksindustrin som sponsrade experimenten med 30 ton godis.
Alla fick en grundkost. Ingen hade tandborste. Helst skulle de intagna äta sötsaker utspritt under hela dagen. I grupper fick de intagna choklad, vanliga kolor, klibbiga kolor, vetebröd, sackaros, osv. Snart nog upptäckte man felkällor. De intagna kunde ge varandra godis och personalen uppmanades att bli bättre på att kontrollera så att sötsakerna inte gömdes undan. Med tiden flöt studierna dock allt bättre, vilket innebar att felkällorna blev färre. När Medicinalstyrelsen fick höra om att experimenten ändrat inriktning så ville man avbryta. Dock övertygades man om att fortsätta ytterligare en tid för att få fram statistiskt säkerställda resultat.
Godisindustrin bjöds in att påverka experimenten då mer pengar behövdes. Riksdagen ville inte bidra med mer än de årliga bidraget. Godisindustrin ville då veta om det fanns ofarligt godis, om det fanns vissa nivåer av godiskonsumtion som var okej och vad en normalkonsumtion av godis gör för tänderna. Trots ett stort pengatillskott kunde man inte besvara dessa frågor. Det gick exempelvis inte att definiera normalkonsumtion, då detta skiljde sig mycket beroende på om det handlade om stad och land och vilken typ av liv man levde. Om man t ex arbetade på en biograf så åt man mer. Godisindustrin blev djupt missnöjd med detta resultat.
År 1953 kom den första större publikationen från experimenten, i form av en avhandling. Och då lämnades också en rapport till regeringen. Svaren på regeringens frågor blev att man skulle undvika sötsaker och man skulle ta strid med sötsaksindustrin. En tänkbar strategi i detta läge var att införa en sockerskatt, men sockerindustrin var så pass mäktig, och sysselsatte så många, att det inte sågs som en rimlig lösning. Det som delvis räddade situationen var att man i Norge fann ett samband mellan extra Fluor i dricksvattnet och stärkande av tandemaljen, vilket bidrog till att godisätandet kunde fortsätta och att både godisindustrin och tänderna kunde klara sig framöver. Effekten av Fluor hade man missat i Vipeholmsexperimenten, även om de var så kontrollerade.
De som deltog i projektet fick i snitt 17 nya hål som inte lagades under tiden som projektet pågick, och efter projektet var de ibland heller inte möjliga att laga. Man bedömde att det handlade om 5000 tänder som på något sätt behövde åtgärdas. Försöken ledde till livslånga magproblem och problem med att tugga för många av de som deltog.
Experimenten bidrog till att forskningen inom området blev uppmärksammad och respekterad internationellt. Det huvudsakliga resultatet handlade om att man hade identifierat relationen mellan hur ofta man åt kolhydrater och hål, samt relationen mellan kost och karies. Exempelvis är lördagsgodis en rekommendation som uppkommit genom dessa försök. Experimenten medförde också att tandläkarna blev tvungna att kunna kommunicera råd om kost och tandborstning till patienter och föräldrar. Tandläkarna gick från att vara hantverkare till att bli en profession.
Vipeholmsexperimenten belyser vad som krävs för att studera effekter av interventioner, och vilka problem som kan uppkomma. Det handlar om urval, forskningsfrågor, hypoteser, undersökning av initialt läge, vad interventionen består av, möjliga intressenter och deras påtryckningar, och inte minst etik. Man strävade efter ett urval med så litet bortfall som möjligt. Man hade forskningsfrågor och hypoteser, även om fler tillkom i efterhand. Det fanns undersökningsgrupper som först fick tydligt definierad tillförsel av typer av vitaminer och senare, i det andra skedet, olika kolhydrater. Godisindustrin var en stark påtryckningsgrupp, så var också regeringen som ville ha resultat för att kunna legitimera reformer.
De etiska frågorna prioriterades inte vid denna tid, mer än att våld inte fick förekomma. Det kan beskrivas som ”råttförsök”, fast med människor. Man har ett slutet system, ett initialt läge som mäts exakt, ett kontrollerat tillflöde av något och ett slutligt läge som också mäts, för att därefter jämföras med det ursprungliga. Vi kan fundera över vad vi kan lära oss av Vipeholmsexperimenten, utöver de etiska spörsmålen – hur skulle vi exempelvis kunna tänka när det gäller studier av huruvida mer fysisk aktivitet inom skolans ram leder till ökade skolprestationer. Vad skulle krävas av sådana experiment? Det etiska förhållningssättet i samband Vipehomsexperimenten är fruktansvärt och jag vill förtydliga att jag inte på något sätt menar att man bör genomföra sådana experiment på människor. Nedan har jag däremot som tankeexperiment jämfört Vipehomsexperimenten i sin konstruktion med vad som skulle krävas av en undersökning gällande fysisk aktivitet och skolprestationer.
Som framgår av tabellen är det slutna systemet omöjligt att åstadkomma i dagens samhälle. Även om man t ex använder en skola som kanske är det mest ”slutna systemet” bland skolorna i Malmö (med få som flyttar och med en kontinuitet bland lärarkollegiet), sker ändå olika förändringar som påverkar skolans verksamhet.
Som sagt, skolor är inte som Vipeholmsanstalten. Det faktum att eleverna har fri tid före och efter skoltiden motsvarar istället ett ”öppet” system, dvs. det slutna systemets motsats.
Fritiden, föränderliga villkor i skolan och ”slimmade” organisationer kan dessutom innebära att innehållet i interventionen vare sig blir tydligt, konsistent eller tillräckligt dokumenterat. I Vipeholmsexperimentet (den provocerande delen) bestämde man t ex att en viss grupp skulle få 65 gram choklad per dag, och då visste man, åtminstone i de flesta fall, att gruppen åt just så mycket. Resonerar man så även när det gäller fysisk aktivitet? Det finns olika fysiska aktiviteter, precis som det finns olika vitaminer och sötsaker. Det finns exempelvis idrott och hälsa-lektioner, promenad eller cykling till och från skolan (eller inte), spontan lek och aktiviteter med lokala idrottsföreningar – leder alla dessa aktiviteter till förhöjda skolbetyg, eller är det någon mer än någon annan och kan det till och med vara så att det finns vissa aktiviteter som har motsatt verkan? Och hur mycket bör man ha av varje? I en kontrollerad intervention behöver detta också undersökas.
Och slutligen om forskningsdata, material eller betyg: I det ena fallet är det kariesangrepp som räknas. Även om det förmodligen finns gråzoner så är det nog ändå tydligt vad ett kariesangrepp är. Ett betyg är däremot resultatet av en process i många led. Läraren tolkar vad som är viktiga kunskaper, bestämmer sig för vad de olika betygen motsvarar i kunskaper, och tolkar elevernas kunskaper utifrån detta. När man söker orsakssamband skiljer sig därför betyg (samhällsvetenskaplig företeelse) från kariesangrepp (naturvetenskaplig produkt) som data i sin giltighet. I sin betygssättning är läraren dessutom en del av kultur, tradition och förväntningar på den aktuella skolan. Detta påverkar både ingångsvärden och uppföljningen.
Detta är anledningen till att jag har problem med formuleringar om att fysisk aktivitet leder till ökat lärande av skolämneskunskaper, eller som Ingegerd Ericsson formulerar det utifrån den danska konsensuskonferensen år 2016:
”Behärskande av grundläggande rörelseförmågor främjar kognition och skolprestationer hos barn och ungdomar.” (eller som det står i det engelska originalet ”Mastery of fundamental movement skills is beneficial to cognition and scholastic performance in children and youth.”)
Så när du nås av budskapet att forskning visar att fysisk aktivitet leder till ökat lärande av skolämneskunskaper, förs det i regel fram av en eller annan intressegrupp. Vi har inga skolor som är som Vipeholmsanstalten, och betyg kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt valida och transparenta i sammanhanget – hur duktiga lärarna än är.
För mer information
Bommenel, Elin (2006). Sockerförsöket: kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund: Arkiv förlag.
Fritz, Jesper (2017). Physical activity during growth: effects on bone, muscle, fracture risk and academic performance. Diss. (sammanfattning) Lund: Lunds universitet.
P3 dokumentär om Vipeholmsexperimenten
Tidningen Handikapphistoria (2007) Vipeholmsexperimenten – värda att minnas för alltid (arkiverad)
Tack Katarina för att du uppmärksammar hur mycket gedigen kunskap som behövs innan konsensus kan uppnås och statements formuleras!
Ingegerd