Fler guldmedaljer åt eldsjälarna!

25 oktober, 2013

1088

I helgen är det världscuppremiär i Sölden i storslalom. En av mina favorithelger. Då fixar vi extra god frukost och njuter av att vintersäsongen har börjat.

Varje år kommer jag också alltid att tänka på mina egna år i de alpina backarna.

Det diskuteras ju ofta om föräldrarnas roll i sina barns idrottande. I mitt inlägg tänkte jag skriva om de positiva föräldrarna som alltid har tid oavsett vad som händer i världen och som jag antar sätter resten av sina liv mer eller mindre på undantag.

Tänk om de inte skulle finnas, hur skulle föreningsidrotten se ut då?

Jag tävlade i alpint i ungefär 10 år från det jag var cirka 8. Syrran var den som hade börjat. Alpint är inte bara en idrott, det är ett liv. Det var träningar två dagar i veckan minst, tävlingar på helgerna, träningsläger så fort snön hade kommit. När det inte var tävlingar så åkte vi upp till vår stuga och åkte slalom. På jullovet tränade vi med Östgötalaget som kom och hade träningsläger vid vår stuga. Vår klubb ägde dessutom backen vi tränade i(och gör fortfarande) så några gånger per säsong var familjen ansvarig för backen(kiosken var roligast och då åt man Mars och drack Mac). Pappa hade dessutom några snösprutningsnätter varje säsong. På träningarna var dessutom några av föräldrarna med och ”plockade käpp”. Vi hade inte vikkäpp från början så det behövdes någon som tog käpparna vi körde ner och satte tillbaka dem. De flesta av de andras föräldrar var lika engagerade.

Jag har flera av mina gamla konkurrenter på Facebook. Flera av dem har idrottande barn idag. Jag tror dock ingen av dem har barn som håller på med alpint, men en av dem har blivit hockeymorsa. Och när jag läser hennes statusuppdateringar så känner jag igen hur våra föräldrar höll på. Hon spenderar minst lika mycket tid i hockeyarenan som i sitt hem.

Den sport jag känner bäst till i den här frågan är backhoppning. Här krävs det också ett stort engagemang av föräldrar och eldsjälar. Den klubb som imponerar mest just nu är Sollentuna som just nu rekryterar för fullt. Jag är djupt imponerad. De har till och med fått en skola i närheten att bli backhoppningsskola. Receptet heter; engagemang! Dessutom pratade jag precis med en av de största eldsjälarna av alla. Han är Fagerstas största eldsjäl. Även han integrerar backhoppning och skolan.

Men tänk om de inte skulle finnas?! De där som dessutom ofta tar hand om andras barn också. I Sverige och de flesta nationer i världen lägger idrottsorganisationerna mest pengar på idrotten högst upp på elitnivå. Förutom att elitlagen får enorma summor så förväntas ofta ungdomslagen och deras föräldrar arbeta ideellt å´ deras vägnar. Men borde det inte läggas lika mycket pengar på de minsta? Barnen som växer och är sköra och som håller på att lära sig hur världen ser ut och är.

Det måste gå att hitta ett system där de engagerade eldsjälarna och föräldrarna får guldsstjärnorna och de rätta förutsättningarna för att träna och arbeta med barnen och ungdomarna. Rätt utbildning, möjlighet att engagera sig, men inte slita ut sig etc. Föreningsidrotten kan inte förväntas fortsätta leva på att folk engagerar sig så mycket att de måste sätta resten av livet på paus(även om jag tror och hoppas att de får väldigt mycket ut av sitt engagemang också).

Jag vill avsluta med att tacka alla er eldsjälar och/ eller engagerade föräldrar för vad ni gör för era egna barn, andras och för hela samhället.